Den tunna isen vi beträder

Krönikor/Samhälle

”Samma dag som farmor förlorade medvetandet blev jag attackerad av SD-anhängare när Jimmie Åkesson talade i Gävle.” Anna Jörgensdotter om ett Sverige där extremhögerns grepp hårdnar och om en älskad farmor som skulle fylla år på valdagen den 9 september men gick bort i fredags.

 

I min farmors lägenhet. Luktar på hennes sjal. Drar ut lådor och drar fram foton, känner mig som en tjuv. Hennes ansikte är så mycket öppnare och ljusare innan äktenskapet och fångenskapen i 40-talets kvinnoroll – hur hon för att överleva tvingades införliva, tänker jag, hennes makes och omvärldens sätt att tänka för att inte bli tokig av ensamhet och omöjlig längtan bort. Hon sitter med min pappa bredvid sig och jag minns när hon berättade hur plågsamt det var när han var bebis och skrek och hon hade fått inpräntat att inte ta upp honom, vyssja och vagga, det ger bortskämda barn. Mänskor ska härdas och min farfar föraktade svaghet – ända till dess att han fick en depression. Nothing like pain to make us all the same, som The Gits sjunger.

Samma dag som farmor förlorade medvetandet blev jag attackerad av SD-anhängare när Jimmie Åkesson talade i Gävle. När jag blev bortförd av polis för att jag hade ett plakat där det stod ”Vi sörjer att rasismen får ta så mycket plats” applåderade och jublade massan framme vid scenen. När jag blev placerad bakom avspärrningen ihop med övriga tyst protesterande kom en berusad man fram till mig och jag tänkte fördomsfullt att han var väl ett Jimmie-fan han också, nån som inte levt sig in i en framtid formad av SD:s ihåligt ekande folkhemspolitik, tills han säger: ”Du, när de här kommit till makten, då räcker det inte med att vi som gör motstånd blir tillbakaknuffade av polis på det här sättet, vi kommer bli fängslade, värre. De som står där framme fattar inte det. De stirrar ner i sina plånböcker, bort från verkligheten… De tror på allt den där Hitlermänskan säger”… ”Men inte bara det. De hatar verkligen mänskor som inte är som dom. Och det är hit vi kommit”, fortsätter han.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Och jag tänker på David Graebers definition av makt: avstånd till andra människor. Ju närmare du kommer: desto mer behövande, maktlös. Ingen vill gå på jävligt tunn is. Men alla går där. När som helst kan den brista. Ett för hårt steg eller ett steg åt fel håll.

Min farmor griper tag i min hand när jag säger att jag älskar henne och det är det sista som händer mellan oss. Hon har tvinnat en livsviktig tråd av identifikation genom det hon inte kunnat berätta och som jag kunnat se i henne ändå. Det har inte handlat om familjeband utan om någon som funnits där, och strukit mig över kinden vid oväntade tillfällen – så att jag plötsligt kom av mig i min ensamhet och mitt självförakt.

När hon dött plockar jag fram fotot på henne och hennes nio syskon och mina barn vill veta allt om dem. En brorsa blev mördad för att någon felaktigt trodde att han var rik. En syster dog i barnsäng. En annan brorsa räddade polska flyktingar under andra världskriget, enligt myten åtminstone. Idag skulle han väl setts som vänsterextremist. En tredje bror byggde en backhoppningsbana som han blev tvingad att riva för att han inte hade tillstånd. Han hade byggt den för att mänskorna i byn där de bodde skulle ha nåt att göra.

Farmor var ung fortfarande under folkhemsbygget men tillät det henne att bygga sitt liv som hon önskade? Och det var inte mycket hon önskade. Mer än att slippa det patriarkala överbygget, och slippa ingå i en ordning som skadade henne och hennes barn och gjorde våld på de systrar hon älskade och behövde. Hon kunde inte analysera det här, inte göra motstånd, inte gå samman med andra som vägrade. Hur utvecklar vi mänskor ömhet och förståelse, välmående och samhällsengagemang om vi inte tillåts medverka?

Vi sörjer våra barns framtid, stod det på ett av plakaten under protesten mot SD. Normaliseringen av SD:s politik, att också antifascister flyttat fokus till bara NMR, bygger om vårt samhälle till ett aggressivt och posthumanistiskt Trump-land. Där galna regler möts av ramaskrin på liv och död, men stöttas av ett maktbesatt, ryggradslöst etablissemang. Vi lägger vår röst och känner det som vi gjort något. Men kanske har vi gjort oåterkallelig skada. Att kalla sig själv för demokrat räcker inte.

Den 9 september 2018 är farmors födelsedag och trådarna mellan oss vill tvinnas till livlinor, vill sträcka sig ut och runt oss, bilda sammanhang bortom partipolitiken, för ju mer livet kräver desto längre bort kommer det från valaffischerna. Övertygas du inte om den förenklade bilden får du inte vara med. Vi vet vad det är att vara rädda och hur avgörande det är att någon finns där för oss då. Jag drar in lukten från farmors sjal och den drar mig långt tillbaka i tiden. Nostalgin är ljuv och krampaktig. Den upprepar: Det här fanns, det här finns inte längre.

ANNA JÖRGENSDOTTER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen