DÖDLIGHET. Inte sedan 1993 har så många dött under en månad som i april. Då var det en ovanligt svår säsongsinfluensa under en vinter, nu är vi i början av en pandemi som kommer att ta flera år att rida ut. Skillnaden stavas vaccin, skriver Sofia Nerbrand.
Döden. Hur ser vi på ålderdom och döden i vårt land?
I söndags publicerade Dagens Nyheter åtta sidor med dödsannonser. Under innevarande vecka kommer omkring 4 000 svenskar att ha mist livet på grund av det förfärliga coronaviruset. Tusentals individer har upplevt en plågsam död och lämnar förtvivlade anhöriga kvar, som inte ens får ta ett ordentligt farväl i en begravningsceremoni.
Men myndighetsföreträdare presenterar statistiken över avlidna och intensivvårdade på de dagliga pressträffarna klockan 14.00 utan att en nationell sorgereaktion uppstår. Det har – mig veterligen – inte hållits en tyst minut en enda gång under våren. Dagens siffror kablas istället ut via pushnotiser, likt sportresultat eller börsnoteringar.
Det är som om dödstalen är oundvikliga och naturliga. Men det är de inte. Överdödligheten är rekordhög, särskilt bland äldre män. Inte sedan 1993 har så många dött under en månad som i april. Då var det en ovanligt svår säsongsinfluensa under en vinter, nu är vi i början av en pandemi som kommer att ta flera år att rida ut. Skillnaden stavas vaccin. Att jämföra med den förra stora tragedin för ett sekel sedan är därför inte fel. Spanska sjukan skördade 50 – 100 miljoner liv.
Givet dödligheten och smitthastigheten för covid-19 kommer världen förmodligen att summera antalet döda till omkring 50 miljoner.
Givet dödligheten och smitthastigheten för covid-19 kommer världen förmodligen att summera antalet döda till omkring 50 miljoner – om inte smittspridningen minimeras eller ett vaccin eller revolutionerande behandlingsmetoder bromsar farsoten. I Sverige kan i runda slängar 30 000 – 40 000 personer mista livet – det är lika många som bor i Falun. Fortsätter pandemin att skörda offer som hittills kommer svenska män förlora i snitt tre levnadsår och kvinnor två år, enligt en ny forskningsstudie från Karolinska institutet.
Lägg därtill alla nära och kära som drabbas av sorg. Plus alla som överlever svår sjukdom och kräver rehabilitering.
Sveriges dödstal är redan högre än i flertalet andra länder. Men det verkar som att befolkningen fortfarande befinner sig i en förnekelsefas. Det är väl inte värre här än i Italien, Spanien eller New York? Men i Stockholm är det faktiskt det. Och inom äldreomsorgen. Tre fjärdedelar av dem som är över 70 år som mist livet i covid-19 bodde på äldreboende eller hade hemtjänst.
Självbilden av välfärdslandet Sverige borde få sig en törn. Vi har hittills inte klarat av att värna de allra sköraste. Sorgligt att det skulle krävas att så många äldre miste livet i förtid under våren 2020 för att få syn på bristerna i äldreomsorgen. Förhoppningsvis leder fakta till nödvändiga förändringar.
Men vi behöver samtidigt se varje person som dött i en förfärlig sjukdom. Att inte få luft är bland det mest ångestladdade som finns. Att vara ensam när man drar det sista andetaget är sorgligt.
Det vore djupt olustigt om vi börjar betrakta dem som svaga individer som ändå snart skulle dö. Vi bör istället minnas och hedra varenda en av dem. Sverige borde flagga på halv stång. Och knyta handen i fickan för att gemensamt få ner dödstalen. Vi som fortfarande är i livet har makt över hur många viruset ska få hemsöka.
sofia.nerbrand@opulens.se
