Vita dukens kvinnliga och manliga psykopater

Scen & film/Kultur
Digital illustration:  C Altgård / Opulens.

GENUS. Bortsett från att tematiken i sig framkallar olustiga deja vu-känslor så är ämnet filmiska psykopater intressant att betrakta utifrån ett genusperspektiv. För vad är det som skiljer den manliga galenskapen från den kvinnliga? skriver Magnus Blomdahl. 

 

 

Snart har Neil Jordans nya thriller Greta premiär. En högtidsstund för alla oss som älskar Isabelle Huppert, och då i synnerhet hennes tolkningar av kvinnor med psykiska problem. Visst är Greta en lättviktare jämfört med Erika från Michael Hanekes Pianisten, men där finns ändå likheter. De båda förstår det där med att slå an ett pampigt ackord, samt har en känsla för både dramatik, masochism och förklädd sadism.

Annars ligger Greta närmare dåtida succéer som Farlig förbindelse, Ensam ung kvinna söker och Handen som gungar vaggan. Ett steg tillbaka, två steg framåt. Kvinnliga ensamma stalkers. Nästan en genre i sig. Samtidigt är Lars von Trier fortfarande aktuell med sin  seriemördarfilm. Manliga ensamma seriemördare. Nästan en genre i sig.

Bortsett från att tematiken i sig framkallar olustiga deja vu-känslor så är ämnet filmiska psykopater intressant att betrakta utifrån ett genusperspektiv. För vad är det som skiljer den manliga galenskapen från den kvinnliga?

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Det finns en scen i Lucio Fulcis elaka giallofilm New York Ripper, där en kvinnas bröstvårta skärs mitt itu av ett rakblad. Ett sexuellt kvinnligt attribut krossas av ett manligt sådant. I Bret Easton Ellis mörka satir American Psycho stoppar den litterära mördaren Patrick Bateman in råttor i kvinnors könsorgan. I Lars von Triers senaste film The House that Jack Built sys det plånböcker av avskurna kvinnobröst. Den manligt misogyna psykopatin. Inte fullt så exotisk, snarare nästan alldaglig.

I Greta planterar filmens psykopat ut väskor över hela New York, i hopp om att någon ska lämna tillbaka dem och samtidigt lindra hennes sjukliga ensamhet. I Rob Reiners Lida straffar Annie Wilkes sin ”patient” genom att kapa benet på honom. Allt i ensamhetens tecken. Och så vidare. Om man tycker sig ana en röd tråd så är det ingen slump.

Visserligen är ensamheten könlös, men den verkar mer självvald hos männen. Utan skavanker, nästan så att de suger märgen ur den, medan den kvinnliga motsvarigheten har den i blodet, som en sjukdom. Männen mördar för att få vara ensamma, kvinnor mördar för att slippa. Välkommen till paradoxernas land.

Kanske framstår det som en kliché, men nog verkar det vara så att en stor del av manliga psykopater på film drivs av hat mot kvinnor och kvinnliga filmpsykopater tenderar att drivas av ensamhet. Om det är en reflektion av verkligheten, eller om det enbart gäller inom filmens ramar låter jag vara osagt. Fast visst är det så att verklighetens grymheter oftast bearbetas genom filmen?

Sex och skräckfilm har gått hand i hand ända sedan tidigt 60-tal — och säkert tidigare än så — då Michael Powells Peeping Tom hade premiär. Sex, voyerism och mord. Powell hade kommit åt en nerv, en vildare, råare version av Hitchcocks Psycho om man så vill. Och på den vägen har det fortsatt. Gärna mer, hårdare och med klara parallella dragningar åt verklighetens hemskheter.

Ett extremt nutida exempel är Lucio A Rojas Trauma — där filmens psykopat är en spegling av Chile och Pinochets militärdiktatur. Trauma börjar med två kvinnor som tillfredsställer varandra. Det är en sexuell scen som är tänkt att upphetsa. Ett återkommande grepp i Trauma. Strax innan filmens värsta scen dansar en av kvinnorna topless för att hetsa upp. Både sina vänner, sin flickvän och publiken. Indirekt även filmens krigsskadade psykopat. Utförandet är provokativt på mer än ett sätt. Dels för att scenen legitimerar övergreppet, dels för att det kommande övergreppet är så utstuderat. Återigen en manlig förövare som omfamnar sin ensamhet.

Självfallet existerar filmens psykopater i ett mångdelat universum. Här finns plats för sexualsadism, kriminalitet och känslokallt beteende. Filmens psykopati är nämligen ingen direkt avbild av verklighetens. Därmed inte sagt att likheter inte finns. Det finns många likheter. En av de mer filmiska kanske är den om psykopaten som rovdjur, charmig och manipulativ, allt för att kontrollera sin omgivning för att nå sitt mål. Allt det här utan vare sig skuldkänslor eller ånger.

Finns det då inga filmer där den kvinnliga psykopaten får agera annorlunda än ensam och tokig. Där antonymen till misogyni, misandri, avhandlas. Alltså kvinnor som hatar män. Självklart! Även om en stor del av kvinnligt stympande av män har att göra med hämnd, som inom den så kallade rape/revenge subgenren, så finns här ett par utomstående guldkorn att hämta upp. Som Takashi Miikes Audition, American Psycho 2 eller varför inte Natural Born Killers. Skralt kanske, men i väntan på I Spit on Your Grave: Deja Vu – där Camille Keaton fortsätter kastrera män 40 år efter originalet — går det alldeles utmärkt att avnjuta Isabelle Hupperts psykopat i Greta. Ensam eller tillsammans med någon du vill skada.

MAGNUS BLOMDAHL
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Om Sara Danius

BRILJANS. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord
Gå till Toppen