Viktigt dokument om skövlingen av fattigas marker

Scen & film
”Regimen tvångsförflyttar sitt eget folk; de som tvingas bort placeras i ”moderna byar” varefter de ofta hamnar i mer eller mindre slavlika förhållanden som arbetare på de marker som förut var deras egna”

LANDGRABBING. Kanske kan man kalla det en indignationsfilm – men sådana behövs i en värld där tillgångar och förmögenheter alltmer skiktas mellan superrika och superfattiga.

Dokumentärfilmaren Joakim Demmers nya film, Dead donkeys fear no hyenas, är en film om fenomenet landgrabbing; dvs. att investerare världen runt i allt högre utsträckning investerar i jordinnehav och storskalig odling.

Bakgrunden till filmen är att Joakim Demmer under en mellanlandning i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba lade märke till att det togs emot säckar med nödhjälp till landets svältande samtidigt som det strax intill lastades mängder med ris och annat – som export till kanske just de västländer som precis skickat mat till svältande etiopier!

Hur går nu detta ihop? Naturligtvis går det inte ihop, och tillsammans med en lokal, regimkritisk miljöjournalist, Argaw Ashine, börjar Demmer nysta i skeendet. I provinsen Gambela – som filmen här visar som ett nästan bibliskt paradis, där människor lever som de alltid gjort – bränns nu skogarna så att exempelvis multimiljardärer från Saudiarabien kan investera i jätteplantager – där röjda marker för alltid gör slut på regnskog, savann och vildmark – därtill med ett fantastiskt djurliv.

Filmen kunde lika gärna ha handlat om den massiva skövlingen och koloniseringen av Amazonas – eller varför inte: om det fullständiga skövlandet av naturskogar i Sverige, där avsatta naturreservat nu tycks ha blivit ett slags alibi för skogsbolagen att härja helt fritt i återstoden av landet…

Skövlandet av nordvästra Etiopiens vildmarker sker i form av en ohelig allians mellan globala investerare, Världsbanken och den etiopiska regeringen – som prioriterar snabb tillväxt och modernisering av landet. Till vilket pris som helst, verkar det. Där investerare vill röja skogar och anlägga storskaliga odlingar – där tvångsförflyttar regimen sitt eget folk; de som tvingas bort placeras i ”moderna byar” – varefter de ofta hamnar i mer eller mindre slavlika förhållanden som arbetare på de marker som förut var deras egna!

Filmen ger spännande inblickar i ett land i snabb förändring och där småfolket i vanlig ordning blir spelbrickor i större spel, som försiggår långt över deras huvuden, utan att de ens tillfrågas. Nyligen har den etiopiska regeringen tvingats sända trupper till regionen: folk är fly förbannade och vill ha tillbaka sin mark.

Filmen är ett viktigt dokument om skövling av jordar i en tid där både regeringar och investerare ofta slänger sig med klyschor om hållbarhet och naturhänsyn. Men som vanligt: galaktiska avstånd mellan ord och handling: det visar denna film – som faktiskt kan te sig som en blandning av Uppdrag granskning och en Stefan Jarl-produktion; t.ex. Naturens hämnd eller Underkastelsen.

Dead donkeys fear no hyenas ger en bild av hur afrikanska ursprungsfolk tvingas undan när stora pengar sätter såväl moral som naturvård ur spel. Uppgivna människor som tvingats undan från områden där de bott så länge någon kan minnas tittar sorgset in i kameran – medan vältaliga investerare i kongresshallar vältrar sig i verbala excesser medan deras projekt vältaligt beskrivas.

Mest frustrerande: att filmen inte mynnar i djupgående intervjuer med exempelvis Världsbanken – som till stor del också investerat i liknande projekt i Etiopien. Här hade behövts en mer hårdför attityd; lite Janne Josefsson-stuk, men också en mer djupgående intellektuell konfrontering med människorättsjurister etc. Som det nu är lämnar man salongen med en känsla av att saken inte är riktigt utredd. Att det ännu återstår att lyfta de riktigt tunga blocken, få fram än mer av sådant som ännu döljs i styrelserum eller uttalas i välbevakade chambre separées i Addis Abebas lyxhotell – eller i stans regeringspalats.

BJÖRN GUSTAVSSON

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen