PERFORMANCE. Nyligen har performancefestivalen Radix ägt rum i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick flera givande samtal med några av regissörerna.
Ibodies arrangerar Radix
Radix är en performancefestival som arrangeras av Ibodies i Göteborg. Den är ett forum för att studera hur medborgare, konstnärer och forskare kan ompröva teaterpraktiken. Jag bestämde mig för att intervjua några av de medverkande regissörerna. Jag är intresserad av känsligheten hos publiken som kommer att möta föreställningarna. Det är intressant hur den psykologiska responsen kommer att vara på en föreställning med endast en, fyra eller två åskådare.
Ibodies programförklaring angående det aktuella temat ”trias” (treenighet/triad) är värd att citera:
”Radikal måste i detta sammanhang ses som ett ursprung, eller en rot – från det latinska ordet radix. Teater måste i detta sammanhang förstås som den arena där föreställningen äger rum. Med detta i åtanke kommer vi att titta specifikt på det triadiska förhållandet mellan åskådaren, skådespelaren och rummet. Detta triadiska förhållande är vanligt i nästan alla teatertraditioner. Under de senaste århundradena har detta förhållande ändå cementerat sig, inom en västerländsk teaterkanon, som ett där åskådaren förblir passiv och det teatermässiga rummet homogent i kraft av teatersalongen. För att motverka denna dominerande tradition är vi intresserade av att undersöka teaterstycken som ifrågasätter åskådarens passivitet och gör uppror mot det homogena teaterrummet.”
Rivolti av Momec
Mario Previato möter mig i rummet på Gatenhielmska där hans stycke kommer att framföras av Fia Adler Sandblad.
Hur tror du att publiken kommer att ta emot dig, kommer det att bli någon skillnad mellan Italien och Sverige?
– Jag är inte säker eftersom jag inte har provat detta förut utanför Italien. Men jag har arbetat med detta i två dagar nu med en svensk skådespelerska, och för mig var det en underbar möjlighet att samarbeta, och det var precis som att arbeta i Italien, så jag tror att det inte kommer att bli någon större skillnad eftersom vi alla är människor! Vårt mål är att skapa en förutsättning där människor kan växa, det är en intim revolt vi vill skapa, och jag hoppas att det är likadant för svenskar, italienare eller tyskar.
Vad kommer de att tycka om att göra uppror mot?
– Det är utgångspunkten för revolutionen, kanske den mest intima revolten är först och främst mot något inuti vår själ. Det är inte något utanför. Kanske startar vi upproret mot något som begränsar oss själva, och ur den synvinkeln kan vi gå utanför oss själva och göra detta till ett offentligt uppror eftersom vi delar det med andra människor. Men vi måste börja från vår egen synvinkel. Om vi inte kan göra uppror mot oss själva, om vi inte kan göra en revolution av oss själva.
Så det är inte som att ta ställning och gå och säga nej i en offentlig protest.
– Nej, det är inte en protest, det är en ny början.
Utgår du från att skådespelaren har en ledande roll i interaktionen?
– Nej, det är som en guide, hon är en guide eftersom hon vet och delar det som hon vet med deltagarna. Men i en gemensam sfär, och det är inte en vertikal relation. De sitter vid samma bord. De är nära framtiden, så de går tillsammans.
Ja, men hur känner du dig om publiken känner sig osäker i sin roll?
– I början skulle jag vilja att de känner si, i vissa ögonblick och från detta tillstånd kan de gå ut från säkerheten och bli mer bekväma med relationen mellan deltagaren och skådespelaren.
Amore och Psiche av Teatro del Lemming
Kan du berätta lite om dig själv och hur ni arbetar?
– Jag heter Diana Ferrantini och jag arbetar med Teatro del Lemming, som är ett italienskt teaterkompani som grundades i Italien 1987, alltså för nästan 30 år sedan, och vårt kompani har en särskild poetik som kallas åskådarteater eftersom vi vanligtvis gör föreställningar som involverar åskådaren. Det är interaktiva föreställningar för ett begränsat antal deltagare.
En man och en kvinna.
Kan du säga något om den aktuella föreställningen?
– Den här föreställningen handlar om myten om Amor och Psyche och det är som om åskådaren blir en del av myten genom att involvera alla sinnen – så lukt, smak och känsel har stor betydelse.
Hur reagerar publiken när de är så få?
– Det finns olika typer av reaktioner. Eftersom föreställningen har en strikt dramaturgi befinner sig publiken inuti denna precisa dramaturgi. Skådespelarens roll är att vara en guide. Att vägleda åskådaren inuti händelsen och inuti myten, och även på något sätt inuti dennas känslor.
Så du tolkar också publikens reaktioner och reagerar på dem?
– Ja, så skådespelarna tränas att på något sätt känna empati genom att lyssna på varandras känslor. Anpassning av vad jag tror att den andra känner. Det är en dialog som inte bara är med ord, utan också med fysiskt språk.
Passage of the Morphobles — Living Picture Theatre
Zsófia Bérczi
I mötet med Zsófia Bérczi blir jag först av allt inbjuden att ta på mig en slags stor gosig strumpa över hela min kropp, den liknar kostymerna som de färgstarka karaktärerna bär och känns väldigt mjuk och skön att ta på sig. Jag känner att detta är ett sätt att bjuda in publiken att känna sig hemma i det de ska uppleva.
Jag introduceras till föreställningen genom att möta karaktärerna i repetitionsrummet medan Zsófia pratar om vad vi ser.
– Den här karaktären är polaritetskaraktären, en krigartyp, någon som är väldigt passionerad, ja, agerar passionerat fast också ganska strikt och kan slåss och döda. Men det finns också en annan typ, som handlar om lidande, men den här karaktären kan verkligen inte lida, så allt handlar om denna passion. Vad tycker du? Vilken karaktär är för dig?
Det blir närmast våldsamt men sedan lugnar det ner sig igen…
– Publiken går igenom en passage, så de möter dessa karaktärer en efter en. Och på något sätt, när de möter några karaktärer så kan de kanske identifiera sig med någon av dessa. Förhoppningsvis frågar sig publiken hur den känner igen sig i det här materialet. Och den kan alltså uppleva detta på ett konkret vis.
lena.torquato.liden@opulens.se
