Den 1 juli 2025 slog Högsta domstolen fast att ett spelbolag visste det som dess kunddata visste. En man hade mellan 2009 och 2014 spelat för närmare 15 miljoner euro på digitala enarmade banditer, förlorat närmare 8 miljoner kronor och fått diagnosen spelberoende. Bolaget hade under tiden fortsatt att skicka bonusar och personliga erbjudanden. Domstolen fann att det skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalen, och bolaget dömdes att betala tillbaka drygt 500 000 euro. Domen gäller spel från tiden före den svenska licensmarknaden, men den träffar rakt in i den paradox som hela det svenska spelansvaret vilar på: en licensierad operatör är enligt lag skyldig att hjälpa sina mest lönsamma kunder att spela mindre.
Skyldigheten heter omsorgsplikt och står i spellagens fjortonde kapitel, i kraft sedan den 1 januari 2019. Licenshavaren ska följa varje spelares beteende och ingripa när det finns anledning. Hur svårt det är att förena med ett vinstintresse har forskarna sagt rakt ut. I Lunds universitets remissvar till Spelmarknadsutredningen skriver Anders Håkansson, professor i beroendemedicin, att tillämpningen är en utmaning “främst mot bakgrund av den inbyggda motsättning det har för en kommersiell aktör att både arbeta för vinstmaximering och samtidigt hjälpa en kund att minska eller avsluta sin konsumtion”. Samma remissvar beskriver hur nätcasino, en spelform som är relativt ovanlig i befolkningen, är den klart vanligaste bland dem som söker vård för spelberoende i Skåne. I en annan rapport till regeringen redovisade Håkanssons forskargrupp en studie bland 1 004 svenska nätspelare där problemspelande sågs hos 59 procent av dem som spelat nätcasino den senaste månaden, mot 19 procent av de övriga. Folkhälsomyndighetens befolkningsstudie Swelogs 2021 visar att 4,3 procent av svenskarna har någon grad av spelproblem och 1,3 procent ett problemspelande, nivåer som i stort sett är oförändrade sedan omregleringen. Plikten finns, men den har inte flyttat siffrorna.
När datan blev till vetskap
Det som förändrats under 2025 och 2026 är vem som får avgöra när plikten inträder. I målet “Nätkasinot” konstaterade HD att bolaget haft tillgång till och använt detaljerad data om spelarens beteende, att datan visade allvarliga spelproblem och att bolaget därmed ansågs ha känt till dem. Ingen anställd behövde ha fattat ett beslut; det räckte att informationen fanns i systemen och styrde marknadsföringen. Spelinspektionen drog i sin tur slutsatsen att omdöme inte duger som regel. Den 16 juni 2026 skickade myndigheten ut ett förslag till nya spelansvarsföreskrifter som ersätter reglerna från 2018, med motiveringen att skyddet i dag är otillräckligt och att branschen själv efterfrågat tydligare regler. Förslaget kodifierar hur överdrivet spelande ska bedömas, kräver omedelbar avstängning när en spelare uttrycker suicidtankar, kräver kundtjänst i realtid på svenska och förbjuder bolagen att föreslå vilka insättnings- eller förlustgränser kunden ska välja. Det inför också automatisk utloggning, eftersom kontrollen mot Spelpaus bara görs vid inloggning: den som stänger av sig mitt i en session har hittills kunnat fortsätta spela.
Hur plikten ser ut i praktiken hos en av de 81 licenshavarna för kommersiellt onlinespel och vadhållning går att läsa på sidan om ansvarsfullt spelande hos Mega Riches. Där listas åtta verktyg som spelaren själv ställer in: omsättningsgräns, insättningsgräns, förlustgräns, inloggningsgräns per dag, vecka och månad, maxinsatsgräns, time-out, en Reality Check som visar sessionens nettoresultat och ett låskonto för kortare pauser. Självuteslutning kan väljas från sex månader upp till fem år, och sidan hänvisar vidare till Spelpaus, till blockeringsprogrammet GamBlock och till Stödlinjen på 020-81 91 00. Sidans egen inramning är att spel är “en positiv form av underhållning för vuxna” och att problemen gäller “ett litet antal spelare”. Det är juridiskt korrekt och samtidigt hela poängen med omsorgsplikten: verktygen på sidan är spelarens, men skyldigheten att agera när de inte används är bolagets.
Utvägen som stängs
Systemets svagaste punkt är inte bolagens ovilja utan spelarens utväg. Spelinspektionens mätning av kanaliseringsgraden för 2025 landar på 84 procent för den konkurrensutsatta marknaden, men lägre för nätcasino, där trafikmätningen pekar på 68 procent. Den vanligaste anledningen spelare uppger till att spela utan svensk licens är att de är eller har varit avstängda på Spelpaus. Spelberoendemottagningen i Malmö ser samma sak från andra hållet: en alltför hög andel patienter söker vård för spelande som fortgår trots avstängning, hos bolag utanför licenssystemet. Det instrument som fungerar bäst driver alltså de mest utsatta dit skyddet inte gäller. Regeringens svar kom hösten 2025 i två steg. Promemorian Ds 2025:23 föreslår att spellagen ska gälla så snart personer i Sverige kan delta i ett spel, oavsett om spelet riktas hit, med ikraftträdande den 1 januari 2027. Propositionen 2025/26:11 förbjuder från den 1 maj 2026 licenshavare att tillåta eller medverka till att spel finansieras med kredit. Spelinspektionen avfärdar själv invändningen att hårdare krav jagar bort spelare: att det finns en olaglig marknad med svagt skydd är inget argument för svagt skydd på den lagliga.
Omsorgsplikten byter därmed karaktär, från en moralisk bedömning till en bevisfråga. Bolaget tillfrågas inte längre om vad det trodde om sin kund, utan om vad dess system registrerade och när. För en bransch som byggt sin affär på att veta allt om spelaren är det en obekväm symmetri: samma data som riktar bonusen är den som i efterhand avgör om bonusen var tillåten.
