Upplysningsprojektets perverterade slutpunkt

Krönikor.
Auschwitz. (Foto: Krzysztof Pluta / Pixabay.com)

TIDSANDAN. “Carl von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna.” Jesper Nordström skriver idag, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, om massmordets grogrund.

Vetenskap har ofta en biklang av att klassificera och ordna upp. Carl von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna.

När den Sovjetiska armén nådde fram till Auschwitz idag 27 januari 1945 upptäcktes det som nog redan var känt; att det pågick ett närmast industriellt massmord. Det hade läckt ut information via spioneri och motståndsrörelser. Att godstågen rullade närmast dag och natt var det ingen som kunde ha undgått, eller röken från förbränningsugnarna. Den polske författaren Andrzej Stasiuk använde sig av den kallt lakoniska tankegången, formuleringen att de polska hemmafruarna fortsatte putsa fönster obrytt även om röken gav ett slags fet beläggning.

Med den konservativa nationalistiska regeringen och den vändning som Polens politik har tagit är det mer och mer kontroversiellt att tala om det polska medlöperiet i Förintelsen. Hur det fanns en katolskt färgad acceptans, ja närmast bejakande attityd över vad de ockuperande nazisterna gjorde. Att det fanns vissa positiva aspekter av fiendemaktens agerande.

När Röda Armén kom till lägret hade SS sedan länge låtit fångarna bege sig ut på långa tröstlösa dödsmarscher därifrån och undanröjt bevis. Auschwitz var alltså redan avvecklat och öde och bortsett från de förhärdade förnekarna var det redan ökänt.

Så det är inte helt hugget i sten att just 27 januari ska vara dess minnesdag och man kan också diskutera när det hela blev upptäckt. Bland annat har Jan Guillou gett en känga åt svensk underlåtenhet och påvisat att utrensningarna och Nazistysklands agerande mot judar var känt långt tidigare. Tyvärr ledde också Röda Arméns intåg här till mer krigsbrott då reaktionen blev en hårdare, mer hänsynslös behandling av den tyska civilbefolkningen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Med allt detta sagt ska det såklart inskärpas att initiativet i sig att ha en minnesdag knappast kan ifrågasättas.

Det akademiska eftermälet kring Förintelsen lät dock vänta på sig. Som om denna mänsklighetens största katastrof sågs som en anomali som inte gick att ringa in och förstå genom vanliga vetenskapliga analytiska begrepp. Den gängse statsvetenskapen och historieskrivningen kunde lätt ringa in och förklara nazismens uppkomst genom att visa på hyperinflationen på 1920-talet, revanschlustan och bitterheten efter Första världskriget.

Förintelsen verkade dock länge vara en slags elefant i rummet som ingen ville ta tag i, formulera sig kring. På det mer eklektiska postmoderna 1980-talet framkom dock en ny flora av perspektiv kring Tredje Riket och andra världskriget. Bland de mer banbrytande och tankeväckande måste vara Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Vad Bauman gör är att – i brist på bättre ord – framhäva Förintelsens “vanlighet” och gå emot tanken att det är något mörkt, skrämmande och oförklarligt monster helt utanför samhällsparadigm och tidsanda.

Nej, det finns inget vanligt i Förintelsen. Det är och förblir förhoppningsvis katastrofernas katastrof som svårligen låter sig jämföras med något annat. Men att tala om Auschwitz vanlighet är inte heller att ägna sig åt något slags banaliserande eller whataboutism, som när den utomparlamentariska högern plötsligt löjeväckande och i  goddag yxskaft-anda börjar prata om Nordkoreas arbetsläger eller Djingis Khans behandling av civilbefolkning för att blanda bort korten.

Det ordinära i Förintelsen utifrån Baumans ganska snåriga essä är snarare att han resonerar i analogi med den klassiska retorikens begrepp “reductio in absurdum”. Han tar en tendens, en epok, tidsanda och drar den till sin spets och finner att moderniteten är Förintelsens uppspel, dess grogrund.

Ta bara arbetsfördelningen i en Fordfabrik. En svetsar chassi, en annan monterar motorblocket, en tredje målar karossen. I Polen lades järnvägsrälsen av en, ugnarna monterades av en annan, behållarna med Zyklon B beställdes av en tredje. En likadan arbetsfördelning, med bieffekten att allt blev alienerat och ansvarskänslan suddades ut hos individen.

En slags fetischisering av var sak på sin plats, i en våldsideologi som lånade sin legitimitet av naturvetenskaplig diskurs.

Grundtanken i Baumans essä verkar vara i samma som Theodor Adornos och Max Horkheimers i deras svarta essä Upplysningens dialektik där den röda tråden är att västerlandets typiska modernitet, rationalisering och vetenskap ses som grunden för massförstörelse och Armageddon. När denna mentalitet nådde nazismen smög det sig in ända till språknivå. I ett dokument från Wannseekonferensen läser vi att det var “den slutliga lösningen på ett demografiskt problem”.

Man kan gå vidare i tanken – att nazismen och Förintelsen är en slags perverterad slutpunkt av det västerländska upplysningsprojektet. Vetenskap har ofta en biklang av att klassificera och ordna upp. Carl Von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna. Man frågar sig varför? Förr eller senare skulle de arbeta ihjäl sig eller svälta. Det fanns ingen anledning till klassificering. Vi kan närmast tala om en slags överdriven hyperrationalitet som slår knut på sig själv. En slags fetischisering av var sak på sin plats, i en våldsideologi som lånade sin legitimitet av naturvetenskaplig diskurs.

Till skillnad från ovan nämnda portalfigurer inom Frankfurtskolan så var inte Bauman radikal teknikdeterminist. En av de större förtjänsterna med Auschwitz och det moderna samhället är att det ändå finns kvar ett slags ”varför” mellan raderna. Förintelsen framställs inte fullt ut som en logisk produkt av en tidsanda, det är fortfarande något fasansfullt bortom det förklarliga. Budskapet synes mig vara att vi ändå kan stå emot ett samtidsideal som leder fel.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Krönikor

0 0kr