Pulshöjande utan klipp

Scen & film
Från Utøya 22 jul. Foto: Nordisk Film

OKLIPPT. Bioaktuella Utøya 22 juli är filmad i en enda tagning. Karolina Bergström ser den och några andra filmer där frånvaro av klippning ökar nerven.

Tänk dig att allt som händer under din dag, eller närmare bestämt två timmar av denna dag, registreras av ett osynligt öga. Tänk dig vidare att det som inträffar under dessa två timmar innehåller så pass mycket dramatik att det fängslar också den som inte känner dig särskilt väl, och att det inte krävs vare sig flashiga klipp eller pålagd musik för att göra det hela spännande.

När undertecknad för några år sedan såg Sebastian Schippers explosiva kriminaldrama Victoria (2015) var det en tappa andan-intensiv upplevelse som påminde om att slungas igenom en högtrycksbiltvätt. Om Schipper inte valt att filma allt i en och samma tagning hade filmen på sin höjd blivit en rafflande men på gränsen till trivial historia. Men att utan ett enda klipp filma det spanska cafébiträdet Victorias upplevelser under en minst sagt oförutsägbar natt i Berlin bidrog definitivt till att göra Victoria till en av de senaste årens mest maxpulsbetonade filmer.

När den unga Kaja möter åskådarens blick i inledningen av bioaktuella Utøya 22 juli och därmed går igenom den så kallade fjärde väggen, den osynliga barriär bakom vilken vi åskådare ser dramat, är också det inledningen på en enda tagning som skildrar hennes upplevelse av händelserna på Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger för sju år sedan. Det vi först tror är ett direkt tilltal till publiken visar sig vara ett mobilsamtal med mamman, exakt tolv minuter innan den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik avlossar sina första skott på ön. Därifrån får vi under en och samma följsamt böljande kamerarörelse följa Kaja under gemytligt snicksnack med gamla och nya bekanta, deras förvirring när ljud av skott och skrik plötsligt tränger igenom den skogsinramade idyllen och så försöken att tränga ihop sig bakom ett och samma träd för att inte synas för den osynlige gärningsmannen.

Det är svårt att veta vem man ska komplimentera mest för filmens kompromisslösa nerv, filmens fotograf för förmågan att utan darr på handen följa med i Kajas malström eller den unga huvudrollsinnehavaren Andrea Berntzen för hennes magnifika rollprestation. Klart är hur som helst att Erik Poppes film knappast skulle varit lika träffande utan valet att filma i en enda tagning. Och det faktum att den outtröttliga kameran vid bara några få tillfällen snuddar vid en suddig terrorist långt borta skapar ett välbehövligt fokus på Kaja och hennes meddrabbade.

Att skippa en av filmkonstens grundpelare, klippningen, har blivit ett gå och se-argument så gott som något. Den som sett den uruguayanska skräckfilmen The silent house (2010) lär sent glömma den gastkramande intensiteten i kamerans nonstopfärd jämte den unga Laura instängd i ett alltmer demoniskt hus. Och hade Alejandro González Iñárritus geniala Birdman, som tekniskt sett inte är filmad i en och samma tagning men klippt för att se ut så, vunnit en Oscar om den varit klippt på konventionellt sätt? Troligtvis inte. Redan Hitchcock visade på sin tid var skåpet skulle stå med Repet, även den till synes i en tagning men med klipp osynliga för ögat.

Det återstår att se hur lång tid det tar innan det går inflation i intensiva entagningsfilmer. Med tanke på att det till dags dato bara gjorts ett trettiotal i genren lär det nog dröja. Klart är dock att Utøya 22 juli slår de andra filmerna på biorepertoaren på fingrarna inte bara politiskt, utan till syvende och sist också rent upplevelsemässigt.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen