ÖVERDRAMATISERAT. Hur långt kan då dagens coronakultur sträcka sig vad gäller överdramatiserade spekulationer? undrar Karolina Bergström som bland annat sett pandemifilmen Songbird.
Den pågående covid 19-pandemin har redan hunnit sätta sina avtryck i populärkulturen. Nyligen släpptes Songbird, den omdebatterade långfilmversionen av viruset som minst sagt köttat ihop våra värsta pandemifarhågor till spekulativ underhållning, på svenska vod-tjänster. Här är året 2024, coronaviruset har muterat vidare till superdödlighet, världen är nedstängd för fjärde året i rad och smittade förs med våld till särskilda karantänläger för att aldrig komma ut igen. Immuna, eller ”munies” som de kallas, kan röra sig fritt genom ett förfallet Los Angeles, medan andra betalar dyra pengar för förfalskade immunitetspass på svarta börsen. Lägg till det en överspelande Peter Stormare som manisk ”renhållningsarbetare” och karaktärer tunnare än smörpapper, och du får ett hum om den konstnärliga kvalitén. Filmen, som är producerad av Transformers-regissören Michael Bay, har även fått nöjessajten Digitalspy att utbrista ”Den är inte så dålig som du hört – den är sämre”.
Det är svårt att greppa hur tankarna gått i haveriet med Songbird. Att idén till filmen ska ha kläckts redan i mitten av mars förra året, den period då det fortfarande var lite småkul att dra halvtaskiga Corona-ölskämt och lägga in diverse indiehits i den virala ”Wash your lyrics”-generatorn, ger vissa ledtrådar. Men att göra actionladdad storfilm av en pågående dödlig pandemi är ungefär lika smakfullt som tanken på en direktsänd realityserie från IVA-mottagningen.
Då ger HBO:s dagboksdokumentär Covid Diaries NYC en betydligt mer realistisk bild av pandemin. I minidokumentären vänder fem unga New York-bor kameran mot sina familjemedlemmar, varav många jobbar inom utsatta serviceyrken utan lyxen att kunna karantänjobba hemifrån. När en till synes vanlig medelklassfamilj tvingas lämna allt och ge sig ut på en resa genom landet, där mammans tårar över ett liv i spillror aldrig slutar att rinna, är det mer gripande än vilken Hollywoodproduktion som helst.
Hur långt kan då dagens coronakultur sträcka sig vad gäller överdramatiserade spekulationer? Enligt veterinärpatologen Tracey McNamara, som fungerade som rådgivare vid inspelningen av virusthrillern Contagion från 2011, funkar det mesta så länge man inte trivialiserar eller sensationaliserar. I en intervju i brittiska Metro menar McNamara tvärtom att det behövs filmer som görs under den pågående pandemin: ”Det vi lär om covid 19 har troligtvis störst chans att nå ut medan pandemin pågår”. Om filmskapande kan betraktas som en läroprocess kan Songbird ses som en stapplande första lärdom – i hur man inte ska göra.
Den andra sidan av pandemikulturen berör lågmälda karantänskildringar, och även om det mest handlar om hemmaarbetande medelklass blir temat givetvis inte mindre realistiskt för det. En mer Heist-betonad sida av viruset skildras i HBO-dramakomedin Locked Down, där ett karantängnisslande Londonpar börjar fila på en diamantkupp mot lyxvaruhuset Harrods, och i Josefin Bornebuschs hyllade Orca försöker hemmaisolerad medelklass skapa närhet och mening genom skärmen. Aldrig har det varit lättare att skapa film när allt som krävs är en uppkoppling och en hyfsad webbkamera, men samtidigt aldrig svårare när allt vi förknippar med filmskapande strippats bort av pandemiorsaker. Samtidigt är det kanske inte realism vi behöver som allra mest just nu, utan snarare eskapistisk verklighetsflykt. Önskedrömmen vore en film eller tv-serie som kan skildra covid 19-pandemin på samma sätt som Tony Kushners briljanta miniserie Angels in America skildrade hiv-pandemin – men dit är det med all sannolikhet rätt långt kvar.
karolina.bergstroem@opulens.se
