På spaning efter den queerfilm som flytt

Scen & film
Bilden är lånad från Folkets Bio.

REPRESENTATION. Medan filmsuccéer som Carol och Moonlight gett den så kallade queerfilmen nytt hopp, ekar det sorgligt tomt i resten av bioutbudet – i alla fall om man ser till den tiondel av befolkningen den procentuellt sett borde representera.

Förra veckan gick den Stockholmsbaserade filmfestivalen Cinema Queer av stapeln med ett veritabelt smörgåsbord för alla sugna på annat än heteronormativ film. På programmet fanns bland annat den Cannes-belönade långfilmen 120 Beats per Minute där en grupp bögar och HIV-aktivister kämpar mot oförstående myndigheter i det tidiga nittiotalets Paris, en film som glädjande nog snart också går upp på svenska biografer. Här visades också dokumentären A Womb of Their Own där personer med icke-binär eller maskulin identitet reflekterar kring den egna graviditeten, musikalbonanzat 20 Centimeters där en narkolepsidrabbad transkvinna sjunger ut sina operationsdrömmar, samt ett fullmatat kortfilmspaket med filmer om allt från grundandet av ett lesbiskt historiearkiv till 3D-animation om en ung pojkes rädsla över att komma ut.

Visst är det topp att i alla fall storstadsbor kan få ta del av all denna film-mumma någon gång per år. Men, kanske just i skenet av festivalglansen, ter sig resten av det gängse bioutbudet desto torftigare. Trots senare års queera filmsuccéer som Carol och Oscarsbelönade Moonlight innehöll endast 18 procent av förra årets filmer från de stora amerikanska studiorna en eller flera hbtq-karaktärer, enligt en mätning utförd av det amerikanska medieinstitutet GLAAD. Av dessa lät hälften sina hbtq-karaktärer figurera i bild i mindre än en minut, och dessutom passerade endast nio av filmerna det så kallade Vito Russo-testet vilket mäter hur hbtq-personer egentligen framställs på film.

Det är knappast uppmuntrande siffror för en bransch som är en av de största producenterna av underhållning inte bara för vuxna, utan också för unga i den mest känsliga och formbara åldern. Det är heller inte kvantfysik att ringa in hur pass viktigt det är – för alla åldrar – att kunna spegla oss i det vi ser på film och tv. Studier har gång på gång bevisat hur starka förebilder och jämlik representation inom media har en unik potential att boosta självförtroendet hos de grupper, som i vardagen inte tillåts leva ut sin potential.

Ta bara sommarens biohit Wonder Woman, som fått miljontals unga flickor världen över att stolt dra på sig huvudkaraktärens klassiska superhjältinnekostym (låt vara att designen visar mer hud än nödvändigt) och sträcka på ryggen i nyfunnen kollektiv anda. När filmer som nämnda Moonlight och Carol sätter ljuset på den uppskattade tiondel av befolkningen som inte identifierar sig som cis-personer, är det också ett första stapplande steg mot ett filmuniversum som kan komma att representera mänskligheten något bättre än dagens stereotypa kassakor till storfilmer.

För medan resten av samhället ändå rör sig, om än sakta, mot lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning, går filmindustrin fortfarande en darrig kräftgång när det gäller hbtq-representation. Och även om de senaste svenska filmåren bjudit på pärlor som Nånting måste gå sönder, Kiki och Pojkarna är dessa exempel dock en försvinnande bråkdel av de drygt femtiotalet svenska filmer som får biopremiär varje år. Så låt oss nu hoppas att de hinder som så framgångsrikt rivits ner under det senaste decenniet fortsätter bana vägen för lika nyskapande som inkluderande filmer, där icke-heteronormativ sexualitet är något som lika gärna kan nämnas i förbifarten som att nödvändigtvis fungera som den filmiska motorn.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Scen & film

Hjälterollen i omdaning

HJÄLTAR. Hasta la vista, förlegade hjältestereotyper. Karolina Bergström konstaterar att Arnold Schwarzenegger,
Gå till Toppen