När filmmediet upphör att redovisa

Scen & film/Kultur
Från Lucky one (foto: Daniel Takács/Triart)

INSIKT.  Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram,  skriver Karolina Bergström.

 

 

Den som är insatt i det tidiga nittiotalets avantgardefilm minns kanske regissören Derek Jarmans magnum opus och sista långfilm Blue. Där lät den i sviterna av aids döende Jarman en och samma blå ruta fylla filmduken under en timma och en kvart, medan ljudspåret korsklippte mellan en uppläst berättelse om karaktären ”Blå” och ljudsekvenser från regissörens vardagsliv i London. Tidigare känd för visuellt överdådiga filmer som Caravaggio och Wittgenstein utforskade Derek Jarman, som vid tidpunkten hunnit bli delvis blind på grund av hiv-relaterade komplikationer och endast kunde se blå nyanser, här helt nya filmiska domäner och narrativ på till synes enklast möjliga premisser.

För vad händer egentligen när filmkonsten slutar vara pliktskyldigt redovisande och istället får oss att vända blicken inåt, när avsaknaden av representerande bilder får andra bilder att i sin tur skapas i våra sinnen? Nu är just Blue lite av ett extremexempel i skolan, men det finns fler prov på filmiskt nytänkande. I mars månads biopremiär Lucky one, som är dokumentärfilmaren Mia Engbergs första spelfilm och den andra i en tänkt trilogi, möts vi av ett ljudspår bildsatt med oändligt långa tagningar av regniga Parisgator och interiörer från en lägenhet där filmens huvudkaraktärer bor. Några ansikten möts åskådaren knappt alls av, vid bara några tillfällen skymtar två personer förbi, och karaktären som filmen handlar om får vi bara se bakhuvudet av. Lucky one kräver sin koncentration, och undertecknad har för all del vissa invändningar mot delar av genomförandet. Men i sin essens är filmen betydligt mer intressant än stora delar av vad som annars visas på svenska biografer.  Mia Engberg talar i en intervju, i filmtidningen Point of view, om den ”visuella överstimulans” som innebär att allt det berättas om också ska redovisas i bild samtidigt. Sådan överstimulans kan tveklöst erbjuda fantastiska filmupplevelser. Men den kan också lägga ett kletigt tungt lock på vår egen inbyggda och kreativa tolkningsförmåga när det gäller filmmediet.

Ett annat exempel är förrförra årets poetiska konstdokumentär Shapeshifters, där regissören Sophie Vuković genom drömska bildsekvenser och familjefilmer söker reda ut egna frågor kring migration och rotlöshet och vad det innebär att inte riktigt känna sig hemma någonstans. Visst händer här betydligt mer visuellt sett än i Engbergs film, men på samma sätt som i Lucky one låter Shapeshifters åskådaren själv bilda mening av filmens intrikata ljud- och bildväv. I en tid när den genomsnittliga tiden för varje bildklipp är mindre än två sekunder i Hollywoodfilmer som Batman begins och The bourne ultimatum, är det kanske just det långsamma och eftertänksamma som på allvar kan gripa tag i sin publik. Vad händer inte med åskådaren när denna får ta del av en serie långsamt framflytande stillbilder, som i Chris Markers De tolv apornas armé-föregångare La Jetée (1962)? Eller för den delen den experimentelle filmskaparen John Smiths kortfilm The black tower (1987), där en man berättar om sin allt mer påträngande känsla av att vara förföljd av ett svart torn, ackompanjerat av en serie orörliga gatubilder med tornet från olika vinklar? Återigen tillhör nämnda exempel den mer avantgardistiska filmskolan, men efter de senaste årens framgångar för konstnärer som långfilmsregissörer torde det heller inte vara konstigt om dessa drar in mer konstnärliga element i sitt filmskapande.

”Ceci nést pas une pipe” (Det här är inte en pipa) skrev på sin tid den franske konstnären René Magritte på sin målning, med en pipa som motiv, för att understryka det uppenbara. Pipan var just en avbild och inget annat. Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram.

KAROLINA BERGSTRÖM

Alla artiklar av Karolina Bergström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Karolina Bergström är kulturjournalist och filmkritiker med en bakgrund som dokumentärfilmare. Född i Uppsala men baserad i Stockholm sedan länge.

Det senaste från Kultur

Tidlös filmpoesi

FILMPOET. Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som
Gå till Toppen