FILM. Kvinnofilmfestivalen Ifema 2025, som Ingela Brovik tidigare tipsat om, har nu avslutas. Här följer hennes rapport och slutsummering.
Ifema – 19h International Female Film Festival 23-27 april 2025
Årets Ifema har nyss avslutats, den 19:e upplagan av Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som arrangeras i Malmö, på biograf Panora,Folkets Bio.
Programmet med tio filmer och ett kortfilmsprogram har genomförts med ett mångfasetterat urval av filmer från hela världen med kvinnliga regissörer som öppnat upp nya perspektiv på kvinnor, liv, frihet och rättvisa, filmer av hög kvalitet och med synnerligen angeläget innehåll.
”Reas”, i regi av Lola Arias, festivalens enda långfilmsdokumentär, är en av de mest intressanta på årets Ifema. Det är en tysk-argentinsk-schweizisk samproduktion om kvinnor som suttit i fängelse i Buenos Aires.
I filmen så återskapar de sina liv i detta fängelse. Det handlar om unga, arga kvinnor som sjunger, spelar gitarr och andra instrument, dansar och på så sätt återupplever sina liv. Det är en både allvarlig och rolig film, som gestaltar och liksom indirekt avhandlar frågor om brott och straff. Därtill handlar filmen om hur man skall kunna klara sig ut ur situationen och musikens roll i just detta – att komma vidare i livet. En minnesvärd film, som så många andra på årets Ifema, som visar att man aldrig är så allvarlig som när man skämtar.
”Familiar Touch”, är en amerikansk film i regi av Sarah Friedland, är en intensiv story om hur en drygt åttioårig kvinna plötsligt hämtas i bil av sin son och körs till ett assisterat boende för äldre, utan att sonen sagt ett ord om vad som skall hända. Hon bara hamnar där, i ett stiligt hus med assistenter, där hon brottas med sin motstridiga relation till sig själv och andra, vad hon minns, vad hon tänker om sin ålder och annat.
Skådespelaren, en stilig kvinna, gör en stark insats i sin rollkaraktär som vill behålla sin integritet och kraft i denna lätt surrealistiska situation. Det är kort sagt en mycket bra film, som vann pris på den 81:a filmfestivalen i Venedig, välförtjänt.
”Lykke post partum”, är en svensk film i regi av Alexe Landgren och Karen Helene Haugaard.
Filmen utspelas på den skånska landsbygden, där ett en familj som driver ett galoppstuteri hamnar i kris när familjens andra barn föds på golvet, helt plötsligt. Familjens första barn, en dotter i femårsåldern, är mycket skeptisk till att få ett syskon. Mamma Lykke får förlossningsdepression och alla drabbas av krisen i denna känslomässigt kraftfulla film, med utsökt foto och imponerande skådespelare, vuxna som barn.
”Orenda”, är en finsk-svensk-estnisk film i regi av Pirjo Honkasalo, handlar om ett speciellt möte mellan två viljestarka kvinnor i ett drömlikt landskap vid havet. Båda vill helst inte tala om det som förenar dem, att de sörjer en avliden man, som de känner skuld inför. De vet inte hur de skall hantera detta, vilket gestaltas skickligt i denna dramatiska film.
Den yngre kvinnan, en stressad operasångare, söker upp den äldre kvinnliga prästen, en tuffing med temperament, som retar upp de traditionella kyrkliga kollegorna. Det är onekligen ett originellt porträtt av en kvinnlig präst som sticker ut, på årets Ifema. Detta är en film om nåd, åtstramning och försoning. I mitt tycke är det en av de allra bästa filmerna på festivalen och den visar verkligen den finska filmkonstens styrka och verkshöjd.
En lite mer glad film är den fransk-tyska filmen ”Language Etrangére”, ”Främmande språk”, i regi av Claire Burger, om två tjejer, en från Tyskland och en från Frankrike, som träffas och blir vänner. De tar del av varandras erfarenheter, där de två ländernas historia under andra världskriget komplicerar och fördjupar deras kontakt.
Ifema bjöd också på ett samtal om kvinnor och film med tre sakkunniga kvinnliga filmare, en mycket intressant debatt att ta med sig från årets festival, tillsammans med alla de sevärda och viktiga filmer som visats.
info@opulens.se
