CORONAKULTUR. Susanne Liljedahl har sett en aktuell operaföreställning, i pandemitider tillgänglig i streamat skick, om Svenska Akademiens förfall. Hon kommenterar också bakgrunden och den senaste händelseutvecklingen: “Som en flodvåg har krisen i den svenska Akademien svept över i den danska.”
I och med den långa krisen i Svenska Akademien försvann gradvis förtroendet. Devisen “Snille och smak” omgärdad av lagerkransen förvandlades till en symbol för moraliskt förfall. Länge odlades en gammaldags manlig genikult, unken kvinnosyn och upphöjd elitism i ett slutet sällskap med smak för självförhärligande och arrogans.
Maktspelet och konflikterna har som bekant skildrats fördjupat i boken Klubben av Matilda Gustavsson. Den recenserades i Opulens av Elisabeth Brännström och hon sammanfattade: “Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden“.
Anknytningen till Forum och kulturprofilens sexövergrepp, lägenhetsaffärerna, läckorna om Nobelpriset, de motstridiga falangerna och gunstlingssystemet är verkligheter som överträffar dikten. Det fick till följd att anseendet för en av Sveriges mest betydelsefulla kulturinstitutioner, instiftad av Gustav III, med särskilda uppdrag i språk och litteratur, blev skadat inför hela världen.
Vad vi bevittnat är akter av samtidshistoria som gjorda även för opera. För en tid sedan uruppfördes Makten och härligheten med Helsingborgs symfoniorkester och konserthuskör. Den presenteras som en allegorisk knytblusopera och har skapats av Fredrik Österling med libretto av Hanna Höglund. Båda har gjort omfattande research och gett förvecklingarna moralen och omoralen, de starka viljorna och oviljorna i det världsberömda litterära sällskapet ett nytt, mäktigt konstnärligt uttryck. Ett drama med humor, ironi och espri, med en egen själ precis som inspirationskällan själv. Att operan hade premiär på en torsdag är en lustighet i sig. Det är då Akademien brukar samlas och då Horace Engdahls bombastiska snapsvisor klingar på Gyldene Freden.
På Helsingborgs konserthus sajt kan operan upplevas i streamad form. Detta för att nå ut med föreställningen i en tid av karantän och restriktioner på grund av den rådande pandemin.
Operans musikaliska växlingar har passande referenser till exempelvis Le bourgeois gentilhomme och Senza una donna. Den inleds högtidligt med intro av Gustav III – drömmar om något högre, något vackert, något skönt… De centrala gestalterna är Horace Engdahl, Katarina Frostenson, Kristina Lugn och Sara Danius. I den deklamerande arian besjunges könskonflikterna: “En gubbklubb jag nu slår i spillror, Så smaka min pennas stål, Er samling av åldrande viljor, Ska nu få så mycket den tål…” En stor del av operan ägnas med bravur åt just Sara Danius.
Och vi minns hennes briljans och starka etiska och estetiska patos. Folkets stöd för henne och Sara Stridsberg blev massivt, och tog sin början i knytblusmanifestationen utanför Börshuset. Danius drevs av viljan till reformering och förnyelse men motarbetades. Inte minst av det väldiga egot herr Engdahl som även gjorde påhopp i media och utmålade henne som den sämsta sekreteraren Akademien någonsin haft. I sammanhanget kan jag knappast undgå att tänka på en häpnadsväckande intervju där han poserar med paraply och framhåller kulturprofilen Jean Claude Arnault, även kallad den nittionde ledamoten, som en förebild för unga män och rentav tycker att fransmannen skulle starta skola som utbildar unga män till gentlemän.
Inte är det Horace Engdahl som är riddaren eller hjälten i dramat, och inte är det han som står för snille och smak. I operan sjunger han delvis med poeten och vännen Stig Larsson, en av Akademiens största bidragstagare. Stig: “… Jag är här för att accentuera och lyriskt aktualisera… ja, för att prata om kvinnor och män… Har ni tänkt på att Goethe rimmar på sköte!…” Horace: “Oh my God. han är ett geni. Ett av de centrala författarskapen i sin generation!”
Summa summarum var det hela röran av maktstrider, hierarkier och byggandet av monument över förövare som bar på musikdramatik, menar Fredrik Österling, och i teater och musik kan vi spegla oss som människor och förhoppningsvis lära oss någonting.
I Akademiens fall finns, som jag ser det, en förhoppning att reformeringen fortskrider och att förtroendet kan återupprättas. I modifieringarna av stadgarna inbegrips för övrigt numera att ledamöterna förväntas sätta Akademiens intressen före sina egna – ett nobelt mål i sig.
Som en flodvåg har krisen i den svenska Akademien svept över i den danska. Fyra framstående ledamöter: Suzanne Brøgger, Ida Jessen, Jens Smærup Sørensen och Astrid Saalbach är upprörda över institutionens utveckling och avgår i protest. En bakomliggande orsak står att finna i ledamoten Marianne Stidsen som de anser har tecknat en felaktig bild av Akademien i offentligheten, och de vill inte förknippas med de åsikter Stidsen har. Bland annat har hon liknat metoorörelsen vid en totalitär terrorrörelse, försvarat Horace Engdahls ageranden och betecknat debatten i Sverige som präglad av en feministisk sharia.
Mon dieu! Sista versen är ännu inte skriven.
info@opulens.se
