FILMPREMIÄR. Det går fortfarande att se Nan Goldin-utställningen på Moderna Museet och idag premiärvisas en dokumentärfilm om hennes liv som konstnär och aktivist. Hanna Bergström har sett den och rekommenderar den till alla som vill förstå de stora sammanhangen i konstvärlden.
Idag, fredagen den 13:e, har dokumentären ”All the beauty and the bloodshed” officiell Sverigepremiär. I dokumentären väver den Oscarsbelönade regissören Laura Poitras samman Nan Goldins liv som konstnär och aktivist. Filmen visar en kamp som är lika mycket en protest mot konstetablissemangets accepterande av blodspengar som ett krav på att de som orsakat blodet, familjen Sackler, ska hållas ansvariga.
Nan Goldin är känd som konstnär, framför allt för porträtt av sin eklektiska vänkrets. Under många år har hon fotograferat sig själv, vänner och andra människor som på olika sätt lever utanför normen. Moderna Museet visar sedan slutet av oktober 2022 den retrospektiva utställningen ”This Will Not End Well” där vi som besökare i sex unikt utformade rum får ta del av hennes verk.
Jag besökte i början av november utställningen. Det var svårt att inte hänföras av helheten – bilderna, musiken och de livsöden Goldins bildserier rymmer. Bara ett par dagar senare lyckades jag under Stockholms filmfestival köpa den sista biljetten till den första svenska visningen av dokumentären. Det var fullt i raderna hos den lilla biosalongen i Vasastan och känslan av att vara en av de första att se dokumentären var förväntansfull.
Den aktivistiska sidan av Nan Goldins liv har fram tills nu för många varit mindre känd. I dokumentären, som fick motta årets Guldlejon på filmfestivalen i Venedig, väver Laura Poitras på ett beundransvärt sätt ihop Nan Goldins intressanta, brokiga och inspirerande liv och gärning – konsten och aktivismen.
Goldin har kommit att ägna de senaste åren i en outtröttlig kamp mot opioidkrisen som främst drabbat USA hårt. Opioidkrisen är benämningen på den snabbt ökande användningen av beroendeframkallande opioidläkemedel och droger från slutet av 1990-talet och under 2000-talet. Kopplingen till konstvärlden må spontant kännas avlägsen, om det inte vore för det faktum att samma världsberömda museer där Nan Goldins konstverk hänger också varje år tagit emot frikostiga donationer från den familj hon och många andra i opioidepedemins spår kommit att rikta sin ilska mot: familjen Sackler.
Familjen Sackler har förutom sin filantropiska verksamhet gjort sig kända genom familjeföretaget Purdue Pharma där de tjänat en stor förmögenhet på de mediciner som av allt att döma bidragit till hundratusentals människors missbruk. Genom lobbying, marknadsföring och en taktik där man skyller på brukarna har de förändrat hur amerikaner och andra brukar läkemedel.
En av dessa mediciner är oxikodon och en av dem som fick det utskrivet var Nan Goldin själv. Hon fick, som många andra, den starkt beroendeframkallande medicinen utskriven efter en operation och har själv sagt att hon blev beroende över en natt. Hennes vana eskalerade snabbt – från tre ordinerade piller om dagen, till 18.
I en av bildserierna på Moderna museet och som även visas i dokumentären kan vi skönja livet som pågår bortom dimman. Kameran i hand även genom denna kris. Ute på andra sidan insåg Nan Goldin att hon, till skillnad från många andra, åtminstone genom sin framgång som konstnär hade makt och möjlighet att påverka konstetablissemanget – använda sitt inflytande för att få till en större diskussion.
Genom organisationen P.A.I.N (Prescription Addiction Intervention Now) som hon grundade 2017 har hon tillsammans med de andra medlemmarna haft två mål: att få konstvärlden att sluta ta emot blodspengar, men också att få Sacklers namn nedplockat ner från de anrika museerna.
En februarikväll 2019 tågar gruppen in på Guggenheim i New York. De använder den majestätiska entrén, inramad av de runda trappor som omsluter rummet till en av de många aktivistiska framträdanden de kommit att bli kända för. Från taket seglar fejkade medicinrecept ner och aktivisterna faller till golvet, till synes livlösa, under tygerna med budskapen ‘Take down their name’, ‘200 dead each day’ and ‘Shame on Sackler’.
Det är en av de dokumentärens många starka scener. Vad är konst, vad är makt och politik och var går gränsen mellan dem? Förutom en sevärd, stark och fascinerande dokumentär stärker filmen också upplevelsen av Goldins konst, just för att filmen sätter konsten i ny kontext. På ett effektivt sätt binder filmen ihop hela Nan Goldins liv: det konstnärliga och det aktivistiska flätas samman i en historia om inte bara hennes eget liv, utan alla de människor hon outtröttligt blivit en röst för: de bortglömda och tragiskt nog också bortgångna.
Dokumentären, som ej kan sägas ha ambitionen att visa båda sidor, porträtterar med ilska och passion en verklighet fylld av framgångsrik lobbying mot läkarkåren och sjukhus över lång tid. Den visar familjer som förlorar tidigare välmående ungdomar till ett först smygande, sedan ostoppbart beroende av mediciner och droger som i många fall slutar i överdoser och problematiserar oförmågan att se sitt ansvar från familjen Sacklers sida.
Aktivismen tas inte bara till muséerna, utan också in i rättssalen. P.A.I.Ns enda försvarare står mot Purdue Pharmas 80 advokater vid tidpunkten för dokumentärens filmande. Filmen skildrar effektivt denna David och Goliat-metafor, där ett litet antal individer slåss mot det globala företaget, det amerikanska rättsväsendet och en investeringstung konstindustri. Tillsammans lyckas de skriva historia. Det är starkt att bevittna när Nan Goldin och de andra får meddelandet om det första museet som beslutat att neka en donation från Sackler. Ännu starkare är det när bokstäverna S-A-C-K-L-E-R en efter en demonstrativt plockas ner från institutionernas väggar.
”All the beauty and the blooshed” är en film som inte bara riktar sig mot de intresserade av Nan Goldins konst, utan även till alla som vill få en djupare tankeställare om hur världen, företagande och konst – och inte minst makten och pengarna bakom – hänger ihop.
info@opulens.se
