FOTOKONST. ”Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.” skriver Maria Johansson.
Nan Goldin – This Will Not End Well
Moderna Museet, Stockholm
Pågår t o m 26 februari
God konst lyckas med att både spegla sin samtid och berätta något om hur det är att vara människa. Nan Goldins konst förskönar inte världen eller människorna i den. Som betraktare försöker man spontant värja sig, man famlar efter en balans i upplevelsen av utsatthet och misär.
Goldin slog igenom på 1980-talet med bilder från sin egen vänskapskrets. Hon skildrade på ett intimt och självutlämnande vis sitt umgänge i New Yorks queer-kretsar. Men hennes konstnärskap är också starkt färgat av systerns olyckliga öde. Systern institutionaliserades redan i tidiga tonåren och begick så småningom självmord. I sjukhusets journaler berättas att systern vid ett tillfälle sagt ”I am longing to go home, but I don´t have a home, I don´t have anything or anyone”. Den känslan av hemlöshet känner man igen i Goldins bildvärld.
Hon växte upp i en dysfunktionell medelklassfamilj i en typiskt amerikansk villa-förort utanför Boston på 50-talet. Men vid 18 års ålder hittade hon sin ”sanna” familj i ett queer-gäng. Vid 19 års ålder hade hon sin första utställning med bilder på sina vänner. Vänner hon sedan följde när de drabbades av aids. Hon dokumenterade allt med sin kamera.
Hon menar att unga människor idag inte har någon förståelse för vad aids-epidemin innebar, hur det var att se sina vänner dö en efter en. Vid de tillfällen hon själv orkar se sina filmer sitter hon oftast och räknar hur många av dem som nu är döda. Hennes verk visar också den misär som drogmissbruket ledde till. ”Drugs set me free, later they became a prison”, är en replik ur en av filmerna.
Konst är en konstruktiv kanal för den här typen av upplevelser och berättelser. Det får mig att minnas konstnären Caspar Forsbergs textskylt ”One of the best things about artworks is even when they’re not that brilliant they can fill a therapeutical function for the artist”. Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.
Andra samtida, kvinnliga, amerikanska konst-fotografer har arbetat med liknande bilder. Till exempel nyligen upptäckta Vivian Maier och välkända Diane Arbus har i sina fotografier dokumenterat samhällets baksidor på ett socialrealistiskt vis. Men mina tankar går dessutom till Cindy Sherman och Laurie Simmons som också bearbetat sin samhällskritik med hjälp av fotografiet. Och under samma tidsperiod men på ett annat sätt. Shermans fotografier berättar om varför det är så viktigt att ha integritet – är du tillräckligt jag-svag kan du bli vem som helst och risken är stor att det inte kommer att vara du själv som väljer vem. Simmons fotografier berättar om tomheten i bakvattnet av den amerikanska drömmen. Men med en cool, ofta förföriskt förpackad estetik. I Nan Goldins bildvärld är inget förpackat utan läggs fram obearbetat.
Utställningen på Moderna museet är Nan Goldins första med enbart filmer. Tusentals fotografier har arrangerats i olika berättelser och hon menar att ”jag har egentligen alltid velat vara filmare”. Hon fortsätter oavbrutet att förändra och finslipa de bildspel som utgör filmerna. Diabilder blev tidigt en praktisk lösning, det var billigare och hon hade inget mörkrum att själv ta fram sina bilder i. I början bjöd hon in DJ:s att spela musik till bildspelen, numera har hon egna avtal med de musiker vars musik hon använder.
Det mest anmärkningsvärda med utställningen är samarbetet med arkitekten Hala Wardé. Det kan vara det mest lyckade samarbetet mellan en konstnär och en arkitekt någonsin. De har samarbetat flera gånger tidigare, den här gången har Wardé ritat de byggnader i vilka Goldins filmer visas. Varje byggnad är specifikt konstruerad för just det verk den visar. Byggnaderna bär fram verken, det är som att Goldin i samarbetet med Wardé hittat den omslutande föräldrahand hon alltid fattats. Det är i deras möte som balansen, som man initialt intuitivt söker, går att hitta.
Kvittret - En podd om Twitter
Nan Goldin har slutat fotografera ”jag är för gammal, jag är trött, det finns så mycket fotografier i världen…. jag vet inte…jag tar lite bilder på himlen”, berättar hon. Himlabilderna har hon arbetat in i flera av sina bildspel. Vilket både ger dem ytterligare en dimension och påvisar att de ännu aktivt pågår. Goldin menar att hon valde titeln ”This Will Not End Well” för att hon tycker den är komisk. Vi har i alla tider sagt att det här kommer inte sluta väl. Och hon ser en ironi i att vi, i de svåra tider som nu är, säger det igen. För samtidigt har det alltid fortsatt, skrattar hon. Vi kommer inte undan. ”And I want people to cry, that is one of my mottos”.
2017 startade Nan Goldin den politiska aktivistgruppen P.A.I.N. Gruppen har organiserat uppmärksammade protester mot att stora museer mottagit stora donationer från Sackler-familjen, som blev biljonärer på det opiodläkemedel som orsakade en missbruksvåg i USA. ”De var så cyniska att de utförde forskning på vad de kunde tjäna mest på – att hålla kvar folk i missbruk, eller satsa på mediciner som tog dem ur missbruket”.
info@opulens.se
