Imponerande skådespelarporträtt

DEBUTFILM. Lena lämnar en med en känsla av värme och sorg, skriver Karolina Bergström som sett Isabel Anderssons debutfilm om Lena Nyman.

Lena
Regi: Isabel Andersson

För min generation är hon kanske framförallt känd för rollen som den varma rövarmodern Lovis i Tage Danielssons Ronja rövardotter, för mina föräldrars generation som sitt frispråkiga alter ego i Vilgot Sjömans autofiktiva Jag är nyfiken gul, som dessutom oplanerat kom att sätta Sverige på den sexuellt frisläppta världskartan. Men som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än det, och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

Lena Nyman efterlämnade hela sjutton kassar med gamla dagböcker efter sig, frenetiskt fulltecknade skrivhäften som hon innan sin bortgång 2011 bestämt sig för att låta efterlämna till omvärlden. Regissören Isabel Andersson fungerade som redaktör för utgivningen, och har i denna film kokat samman dagböckerna med minnen från kollegor och ett ofantligt frikostigt arkivmaterial. Här får vi följa den unga Lenas väg in i teatern, dit hon blev skickad av sin tillbakadragna arbetarklassmamma som önskade dottern mer mod än hon själv haft, och den första filmrollen i Vilgot Sjömans censurbelagda ungdomsdrama 491. Vi får se hur en unison manlig kritikerkår skickar Lena ännu längre in i ätstörningarnas och missbrukets destruktiva malström med omdömen som ”ointelligent” och ”själlös” om hennes nakna kropp i Jag är nyfiken-filmerna, och hur hon flyr storstadens prestationshets för en sommar hos den jordnära flottaren i Norrland, som kommer att förbli hennes livs stora kärlek.

Mycket förblir klädsamt outtalat mellan raderna, inte minst Lena Nymans sista och sjukdomspräglade år som inte alls finns med i denna film. Men kanske är det också vitsen med att göra en film om detta konstnärskap, detta ”geni” som Lena kallas av Ingmar Bergman när hon spelar dottern Helena i Höstsonaten. Även när drama byts mot humor i det långvariga samarbetet med Hasse Alfredson och Tage Danielsson gör Lena Nyman sina roller med sanna skarpsynta stringens, även om hon efter ett tag känner sig satt i samma sorts fack som tidigare regissörer velat trycka in henne i.

”Till min dotter om jag hade någon – du ska vara precis så som andra inte vill” – samma dagbokscitat som inleder Anderssons film avslutar den också. Lena lämnar en med en känsla av värme och sorg. Värme för alla roller som Lena Nyman hann ge odödligt liv åt, och en stark hunger efter att ta del av alla de rollprestationer hon satt sitt signum på – men också sorg för att hennes tid var mer utmätt än den borde ha varit. Slutet, där dagboksuppläserskan Alva Bratt ger sig ut i nutiden utrustad med en bandspelare och med samma raka frågeställningar som en gång kommit från Lena själv, kunde inte ha varit mer välbehövligt välorkestrerat.