Helgporträttet: ”En film ska vara som ett musikstycke”

Scen & film.
Charlotte Wiberg (foto: Privat)
OPULENSDEBUTANT. Charlotte Wiberg är ny filmkrönikör på Opulens. I Elin Stadenbergs intervju får vi bland annat veta vilken som är hennes favoritfilm och vad det är som gör Ingmar Bergman så bra.

Namn: Charlotte Wiberg
Ålder: 56
Bor: Malmö
Uppväxtort: Dalby, utanför Lund
Intresse: Skriva, läsa, titta på film, tycker om att leka med fotografier, intresserad av politik åt vänsterhållet.

Hej Charlotte! Välkommen som ny filmkrönikör på Opulens.

– Tack så mycket!

En inledande men ganska bred fråga, vem är du?

– Ja du, hur ska jag svara på det. Jag är en depressiv person som alltid känt sig som en outsider i samhället, till stor del innesittare. Jag älskar synthmusik och tycker om att åka på synthfestivaler i Tyskland. Det är en hobby och en stor del av min identitet.

Vad gör du när du inte skriver om film i Opulens?

– Då skriver jag i andra tidningar, framför allt i FLM som är en filmtidskrift. Jag är frilansskribent i Expressen och Expo och det händer även att jag skriver i Svenska Dagbladet. Jag skriver på massa olika ställen men oftast i dem.

Så du jobbar som filmkritiker och skribent, visst har du även doktorerat i filmvetenskap vid Lunds universitet?

– Nej inte än, jag håller på med avhandlingen men det går trögt att få den färdig.

Vad har du för mål med doktorerandet?

– Just nu vill jag bara bli klar med avhandlingen, jag har jobbat så mycket med den. Jag tror inte längre att jag är intresserad av en akademisk karriär. Jag har undervisat en del på högskolor och det är okej men i övrigt så är det akademiska livet ingenting för mig. Det är otroligt mycket roligare att skriva på ett friare sätt.

Vad är det med just film som är intressant?

– Filmen är ett väldigt suggestivt medium och det kan det vara på flera olika sätt, intellektuellt eller emotionellt. Man kan bli som hypnotiserad av en riktigt bra film. Ser man den på dagen på en biograf och kommer ut medan det är ljust ute så är det som att befinna sig i en annan värld. Det är en overklighetskänsla.

– Jag kommer ihåg min första starka filmupplevelse. Det var när jag var tonåring och kollade på vampyrfilmen Nosferatu av Werner Herzog. Då blev jag närmast hypnotiserad, den tog mig väldigt starkt och jag stannade kvar i den världen långt efteråt.

Vad var det med Nosferatu som drabbade dig?

– Har du sett någon film av Werner Herzog? Han har ett speciellt filmspråk som är väldigt poetiskt, suggestivt och drömskt.

Jag förstår. Hur började ditt filmintresse?

– Det började med tv såklart, där såg jag mycket som var spännande. Det var framförallt när jag såg den första Bergman-filmen, även om jag var för ung för att förstå den så blev jag väldigt fascinerad. Den var lite förbjuden, mina föräldrar bad mig att inte kolla på sådant för Bergman ansågs vara lite konstig och så var det mycket sex i filmerna. Men där någonstans började det.

– När jag var tonåring såg jag mycket tysk film på tv, bland annat Herzog. Skräckfilm tycker jag också mycket om och det är egentligen det jag tittar mest på nuförtiden. Jag ser ju många olika filmer men det är ändå skräck som är grejen.

Hur kommer det sig?

– Skräckfilm är ofta väldigt starkt, man får en liten adrenalinkick. Det finns förstås mer realistiskt inriktade skräckfilmer men ofta innehåller de mycket fantasi och dröm. Och så är de väldigt visuella.

Din första text i Opulens publicerades i måndags, där skrev du om filmen Inuti diamanten och att den nekades stöd av Svenska filminstitutet för att den ”saknade en faktisk berättelse”. Går en bred publik före konstnärlighet i filmbranschen tycker du?

– Ja det tycker jag, så är det ju. Jag vet inte hur det är i andra länder för det vi ser som kommer utifrån är en väldigt liten del av vad som görs. Men de allra flesta filmer är berättande, kommersiella och enkla. Jag har ingenting emot dem, jag kan tycka om en Hollywoodfilm, vissa i alla fall. Men jag tycker absolut att det ska finnas plats för många olika typer av filmer och jag tycker verkligen inte att det behöver finnas en rak berättelse.

– Många betraktar film som underhållning men det är det ju inte, det är en konstart. Vi är vana vid att se raka berättelser men när jag åker på filmfestivaler är det mesta som visas där annorlunda från det. Men de filmerna kommer ju ofta inte upp på biografer eller streamingsajter.

Behövs det fler plattformar att nå ut med mer konstnärliga filmer på?

– Det finns ju streamingsajter som MUBI, Draken Film och Triart som lägger tonvikten på konstnärlig film. Där kan en se mer experimentell film också. Men i det stora hela dominerar traditionell film på bio och inom vad som publiceras i Sverige.

– Det borde finnas fler spännande alternativ än SFI. När jag var ung gjordes det väldigt lite svensk film som var bra, men i början av 2000-talet när det blev billigare att göra film så blev de mer spännande. Då kom indiefilmer som Farväl Falkenberg och svensk film har successivt blivit bättre. Förut var det Lukas Moodysson alla pratade om, det fanns ingen annan. Nu finns det en del intressanta regissörer men det kan bli bättre och utbudet kan bli bredare.

Vad fångar ditt intresse i en film?

– Det är svårt att svara på, jag kan gå igång på olika saker. Det kan vara själva temat eller handlingen, eller så är de sakerna inte intressanta i filmen men rent visuellt är den det. Som Adults in the Room, en film som handlar om den nationella grekiska skuldkrisen och hur den behandlades politiskt inom EU. Rent tekniskt är den inte så märkvärdig men själva ämnet gör det intressant. Så det kan antingen vara ett viktigt ämne eller någonting i berättelsen som fångar mitt intresse, psykologiskt eller i själva formspråket.

Vad kännetecknar en välgjord film?

– Det är många ingredienser som samspelar, som klippning och musik. Min favoritfilm är The Shining, där samspelar allting och musiken är välkomponerad. En film ska vara lite som ett musikstycke, som Bergmans filmer, de har aldrig en minut för mycket.

Ser du fram emot några filmer 2021?

– Ja på Göteborgs filmfestival, då är det några svenska filmer som Ninja Thybergs Pleasure och Knackningar av Frida Kempff. Sedan kommer det en del intressant skräckfilm.

Så du planerar att gå på festivalen, fast digitalt då förstås?

– Ja, jag kommer att sitta och titta på filmerna!

Vad kan vi förvänta oss att läsa av dig i Opulens?

– Jag kommer att blanda ämnen och skriva om både bredare och smalare filmer. Och någonting kommer det att bli om skräckfilm.

Och vilka är dina förväntningar som krönikör på Opulens?

– Förväntningarna är på mig själv att skriva läsvärda texter. Det är roligt att vara med för Opulens har många bra skribenter!

ELIN STADENBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr