Göteborgs filmfestival: Inte bara undergång

Scen & film/Kultur
Bild: GFF. Montage: Opulens.

FILMFESTIVAL. Igår rapporterade Ingela Brovik från Göteborgs filmfestival. Lena Torquato Lidén har också varit där och skriver ur en lite annan vinkel om de filmer hon har sett.

 

 

Temat för Göteborgs Filmfestival, den 42:a upplagan av festivalen, var domedagen, apokalypsen, undergången. Låter inte som ett tungt vägande argument för att släpa sig ut ur soffan en kall och snöig januarikväll. Men redan under öppningsceremonin, som jag njöt av från Lerum och Bio Vågen där det i likhet med flera andra regiondelar direktsändes, märktes det att det inte var så allvarligt menat.

Festivalens konstnärliga ledare, Jonas Holmberg talade blygt och fnittrande i sitt tal direkt efter den nykläckta kulturministern Amanda Lind. Redan det kändes bra, att istället för undergången av att inte ha en regering har vi plötsligt en på plats. Sedan den bedårande filmen Zlatan i Alperna, en animerad liten godbit med en verklighetstrogen Zlatan som försöker undvika strålkastarljuset i backarna för att till slut något ofrivilligt ta hand om en okänd blind kvinna i nöd.

Utanför Draken däremot, höll Klimatsamling sin veckodemonstration mot hur samhället hanterar miljöfrågan, så deras  manifestation med livbojar runt halsarna gjorde att det kändes lite närmare världens sjunkande ner i havet.

Kortfilmspaketet med tema Apocalyse Now! blev nästa stopp på agendan. En rad av svenska filmare som presenterade sina verk i ett fullsatt Hagabion. Five Minutes Before the end of the World som utspelar sig på ett väldigt hippt galleri på Söder i Stockholm där en småbarnsmamma flippar ut på bristande valmöjligheter i det som hon trodde var ett fik. Lite väl enkelt berättat men underhållande och lite oroväckande när alla går omkring med glasögon med en smal spelskärm på, som att livet är ett avbrott i spelet. I serien utmärkte sig också Duty Free som bestod av dokumentärt material från många världsdelar med resande och rotlöshet som genomsyrade scenerna med väldigt skickligt lagda röstskådespelare på olika språk som genom sina samtal, eller spottande förkunnelser, ramade in berättelsen. Haex var också en intressant fusion mellan dansfilm och actionfilm med grymma specialeffekter och kraftfull streetdance i ett drönarövervakat industriområde.

Att försöka se film från alla delar av världen, med tanke på att många av dem inte kommer att få distribution i Sverige överhuvudtaget är något som intresserar.

1233556297

Tre filmer, från Iran/Mexiko, Kenya och USA, handlade om utmaningen att leva som hbtq i en värld där kärlek inte självklart får stå för sig själv. Från Iran och Mexiko kommer Fireflies, en sorglig berättelse om Ramin, en iransk gaykille som flyr sitt hemland trots att han har en högt älskad pojkvän. Av en olycklig slump hamnar han på en fraktbåt som tar honom till Veracruz på Mexikos östkust. Han lever ett hårt liv där, som grovarbetare på byggen och med att plocka frukt under stekande sol.

Han ser det bara som en parentes i sitt liv och har hemlängtan till sin egen del av världen och Turkiet eller Grekland. Pengarna räcker inte till och han är motvilligt fast. Skildringen av Mexiko är väldigt vacker, med en värme mellan människor. På det pensionat där han bor blir han vän med kvinnan som är föreståndare. På ett bygge får han kontakt med en lokal kille som han förälskar sig i trots att killen verkar straight. Detta får till följd att han ändå vill stanna i Mexiko och börja lära sig språket. Det visar sig som i så många fall vara förenat med livsfara att visa sina känslor för någon som inte själv är öppet homosexuell…

Rafiki (Friend) från Kenya handlar om två unga kvinnor som är döttrar till rivaliserande politiker i ett färgglatt kvarter med stark sammanhållning på ont och gott. De lär känna varandra och snart börjar en kärlekshistoria utvecklas mellan dem som de båda snart har svårt att dölja. Den lokala skvallerkärringen avslöjar dem till slut tillsammans i en övergiven bil och en uppretad folkmassa lynchar dem. Orättvisan i att de inte får vara kära i varandra är svår att uthärda. Den ena flyttar under tvång till London och lämnar kvar sin kärlek som får utstå utdrivning av onda andar i den lokala evangeliska kyrkan. Tiden går, men i filmens slutscen möts de två kvinnorna igen.

Det gör mig frustrerad att människor inte kan låta varje individ välja sin kärlek fritt, när det kan vara så oändligt svårt att hitta någon att leva med. Därför ger mig The Gospel of Eureka, från nutidens USA, hoppet tillbaka. Denna helt genialiska dokumentär om den lilla staden där två till synes helt olika grupper lever nära och tolererar varandra.

Den evangeliska kyrkan som i staden har en intressant turistshow i mastodontskådespelet om Jesu liv — ”The Great Passion Play” komplett med romerska hästvagnar och korsfästelsen. En otrolig bedrift att med kärlek göra detta varje sommar. Den andra showen i staden är nattklubben där hbtq-medborgarna, som är minst lika många och viktiga för staden, dansar och festar. Fantastiska transkvinnor tolkar den kristna kvinnorollen på ett otroligt skickligt och precis lika kärleksfullt sätt.

Vi får lära känna nattklubbens ägare, ett gaypar som levt i princip hela livet tillsammans. Andra personligheter som träder fram är pastorn som driver stadens skådespel och den som spelar Jesus. I publiksamtalet efteråt lyssnar vi på regissörsparet och det blir i dialog med publiken en hyllning till att det är möjligt att leva sitt liv på många olika sätt.

Detta är så långt från undergången som jag kommit på årets Filmfestival och det känns bra!

LENA TORQUATO LIDÉN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen