Fransk nycirkus utmanar

Scen & film.
Foto: Cirque Aïtal

FYSISKT SKÅDESPEL. En fransk nycirkusföreställning får vår kritiker, Lena Torquato Lidén, att drömma om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla.

 

Pour le meilleur et pour le pire (For Better or for Worse) av Cirque Aïtal
Göteborgs dans- och teaterfestival

Traditionen att ställa upp ett cirkustält under den magiska bron vid konsthallen Röda Sten är fin, många av de bästa upplevelserna på så många dans- och teaterfestivaler har jag fått här.

Även om detta är nycirkus känns det så traditionellt som något överhuvudtaget kan vara. Cirkusparet med en fransk enorm kille och en finsk pytteliten men råstark tjej kör in i den lilla lilla manegen i en väldigt gammal fransk bil, de rangliga bänkarna skakar nästan av den brummande motorn och doften av bensin är mycket tydlig. Deras förvånade ansikten stirrar ut genom vindrutan och sedan på varandra. Ett ställningskrig dem emellan slutar med att de bestämmer sig för att nu när bilen har stannat här så kan man ju lika gärna göra sig lite bekväm och solbada lite i bilens säten som de plockar ut. De hoppar dödsföraktande från bilens motorhuv till sitsen och det faktum att de är av så olika storlek är komiskt. Men skräckblandad förtjusning uppstår när han bestämmer sig för att hoppa ner på henne när hon ligger tillbakalutad i bilsätet. Så klart undkommer hon och publiken drar en suck av lättnad.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 

I sedvanlig fransk tradition förutsätter sedan föreställningen att varva gräl med bilsex, kärlek och skratt. Det är väldigt traditionella könsroller men det bryts av en scen där Kati är bilmekaniker och iförd jobboverall både fixar vindrutetorkarna och tillslut ger sig in på en hårresande klättring upp mot tältduken i avgasröret som Victor balanserar från marken. Till publikens förskräckelse och förtjusning lyfter han röret med Kati på axlarna och det ser ut som en omöjlig ekvation att hålla sig på rätt köl. Men det är det inte. De överlever och lämnar oss drömmande om en svunnen tid där skådespel var något påtagligt, en fysisk upplevelse långt bortom Youtubes övermättnadskänsla. Dessutom skildras det sköra i att försöka hålla en relation vid liv trots olikheter. Det är både vackert och utmanade.

LENA TORQUATO LIDÉN
info@opulens.se

Kreativ skribent specialiserad i scenkonst och musik som tidigare skrivit för bland annat Göteborgs Fria och Tidningen Kulturen. Jag gillar att lyssna på de postkoloniala diskussioner som ortenungdomar ägnar sig åt. Jag tänker snabbt och omvärldsbevakar inför nya utmaningar, en udda fågel. Interkulturell gourmet med kunskap om de viktigaste smakkomponenterna i många matkulturer och en egen rundtur till två kulturföreningar i Göteborg. Eventkoordinator på ÖGAT och Lerum Kultur och Bibliotek.

Det senaste från Scen & film

0 0kr