FAME. Karolina Bergström berättar om ett musikaldrama som fyller 40 år. Fame var en musikal som blev såväl film som tv-serie. Den som växte upp på 80-talet lär känna igen sig. Och kanske andra också…
För den som växte upp på åttiotalet var tv-serien Fame förmodligen en lika vanlig stapelvara som puffiga axelvaddar, tilltrasslade kassettband och svårhanterliga freestyles. Vem kunde egentligen motstå Cocos, Leroys och de andra studenternas strävan efter stjärnstatus på New York-institutionen High school for the performing arts? Lägg till det massvis med benvärmare, tvålfagra skådisar och vibrerande dansnummer så blir det än lättare att förstå den oemotståndliga lockelse serien utövade på dåtidens svenska skolbarn.
Vad undertecknad då inte visste var att tv-serien hade sin grund i Alan Parkers musikaldrama med samma namn från 1980, som i år fyller hela fyra decennier. Parker, som senare kom att regissera musikfilmklassiker som Pink Floyd – The wall och The Commitments, skruvade med Fame den dittills styvmoderligt behandlade musikalfilmen ett snäpp till och skapade verkligt drama av en genre som dittills mest gått ut på glättiga sång- och dansnummer.
För Fame bangar knappast för tunga teman som sexuellt utnyttjande, fattigdom och abort, samtidigt som den med smärtsam skärpa skildrar kompromisslösa ungdomsdrömmar vi alla kan känna igen oss i. När Lisa får veta att hon inte håller måttet för skolans dansklasser blir hennes första instinkt att hoppa framför tåget, något som lyckligtvis stannar vid just bara en mörk tanke. När danstalangen Leroy av en slump kommer in på skolan försöker han febrilt dölja sin analfabetism, något som gör att han riskerar att kuggas i de andra ämnena. Och Ralph försöker med ett anglifierat namnbyte dölja sitt puertoricanska ursprung, samtidigt som han till sist lever lika destruktivt som sin döde ståuppidol Freddie Prinze.
Även om Leroy och de andra är relativt unga – i inledningen av filmen som spänner över fyra undervisningsår ska de föreställa sextonåringar – känns deras karaktärer allt annat än barnsliga med sin vinnarskalleattityd. Kanske är det just denna elitistiska professionalism, som i tv-serien accentuerats än mer med introts berömda citat ”Berömmelse kostar – och just här är där ni börjar betala, med svett”, som gjorde både filmen och tv-serien till sådana tittarsuccéer i landet Mellanmjölk. Att erkänna en längtan efter att vara bättre än alla andra skulle sällan för att inte säga aldrig gått hem i åttiotalets kommunala skola, vilket gjorde Fame och dess ständiga prestationspress så mycket mer guilty pleasure-spännande att se. Att Doris drevs så hårt av sin kontrollerande mamma för att det var den enda ekonomiska utvägen i ett land strippat på all välfärdspolitik förstod vi kanske inte riktigt då som barn. Eller att keyboardvirtousen Bruno hade kunnat lära ännu mer i den kommunala musikskolan, om han bara haft tillgång till den.
I dag, med ett svenskt skolsystem som sålts ut till högstbjudande, och med skolaktörer som utlovar mer tjo och tjim än i filmens fiktiva rastrum samtidigt som en vinstpressad lärarkår gjort det omöjligt att bedriva en jämlik utbildning, är det möjligt att Fame skulle tagits emot som mer av en självklarhet (2009 kom också en remake av filmen som denna skribent dock inte sett). Framförallt är dock Parkers film ett riktigt gediget filmhantverk, där klipp, foto och skådespeleri smälter samman till en uppslukande tidsmarkör toppat med sceniska New York-vyer och en tidstypiskt marijuanaosande midnattsvisning av kultklassikern The Rocky Horror Picture Show.
karolina.bergstroem@opulens.se
