SNURRIGT. Den som uppskattar en tur på ett nöjesfält med svindlande attraktioner kan njuta av häpnadsväckande scener. Den som däremot söker efter anknytning till ett sammanhang lär bli snurrig i huvudet, skriver Carolina Sundell om Eskapist.
Eskapist av Alexander Ekman
Koreografi/scenografi/ljus: Alexander Ekman
Musik: Mikael Karlsson
Kostym:Henrik Vibskov.
Kungliga Operan med Kungliga Baletten
Varför önska att fly verkligheten, varför förvandlas till eskapist? Enligt filosofen Hegel är människans mål att nå verkligheten. Inbyggt i vårt medvetande om vi når förnuftet är att söka efter det verkliga och inte att undvika det, för då finns risken att vi blir ängsliga och får en bestående ångest. Många har i dessa tider, när det saknas harmoni i samhället, inriktat sig på eskapism.
Det lättaste sättet att undvika en inre dialog är att slå på auto-piloten och sjunka ner i soffan framför en streaming-tjänst som Netflix. Då slipper vi bli påminda om samhällets tillstånd och om det verkliga ändå skulle uppenbara sig och det rent av blir för smärtsamt går det alltid att pausa eller stänga av apparaten vi har framför oss. Det är mer vågat att resa till Kungliga Operan, att fysiskt färdas till Gustav Adolfs torg och där låtsas vara eskapist för en kväll, för då måste vi uthärda en hel uppsättning utan avbrott.
Stjärnskottet, koreografen Alexander Ekman, som lyckats bli internationellt erkänd (A Swan Lake Oslooperan 2014, Play Opéra National des Paris 2017) är tillbaka på Kungliga Operans scen.
Alla de som lyckats få en biljett till premiären av Ekmans Eskapist, infann sig efter några minuter i ett meditativt tillstånd, ingen talade. Istället för den verbala kakofonin vi är vana vid lyssnade besökaren på kompositören Mikael Karlsson, som tillsammans med dansarnas rörelse fick oss att erfara den spruckna klangen av samtidens själ.
Koreografen och hans dramaturg levererar en lekfull föreställning. Åskådaren får en glimt av Ekmans fantasi, men det går att undra om det är tillräckligt som koncept för den stora scenen? Visuellt är det en medryckande berg-och-dal-bana. Den som uppskattar en tur på ett nöjesfält med svindlande attraktioner kan njuta av häpnadsväckande scener. Den som däremot söker efter anknytning till ett sammanhang lär bli snurrig i huvudet.
De förvirrade individerna som Ekman leker med som schackpjäser på scenen, är operans dansöser och dansare, de rör aldrig vid varandra förutom i duetterna och de lever sina egna individualistiska liv på scenen. Men det betyder inte att de inte följer varandra och rör sig identiskt till den hypnotiserade musiken. Ett fåtal udda karaktärer flanerar på skådeplatsen, vår uppmärksamhet fångas av dessa som är iförda Henrik Vibskovs distinkta kostymer; en dam bär en blodröd sammetsklänning och en grandios hatt. Vibskovs formspråk är ett signum som den invigda snabbt känner igen, hans randiga kreationer kan associeras med fångars klädsel, men siluetterna är som tagna från en visning på 90-talet under Haute Coutureveckan i Paris.
Individualismens tidevarv blir som mest uppenbart när Ekmans danstrupp använder maskeringstejp för att avgränsa sitt utrymme gentemot de andra dansarna, och börjar inreda dessa markerade kvadrater med vitmålade möbler. Förtroendet ledningen på Operan givit Ekman är allomfattande. Få kan vara så fria i sitt skapande och tillåtas rubba traditionen. Inga spår av balett eller opera i en sal som skapades för ändamålet. Det kan vara så att vi lever i en tid där finkulturen inte tros vara särskilt användbar för den moderna människan, likaså är det problematiskt att efterfrågan inte är stor; när det traditionella ersätts av en snabbmatskultur. Människans koncentrationsförmågan sägs bli sämre, således drabbas institutioner som visar de antika dramerna, tragedierna och flera timmar långa operor. Tjajkovskij och hans gelikar får ligga och damma.
Det har skapats en falsk tro och den grundas på farhågan att den moderna människan inte kan uthärda en lång föreställning. Detta leder till tvång på förnyelse. I en sådan pressad stund får den talangfulla koreografen hela ansvaret för uppsättningen. När han utgår från sin fantasi leder det till stunder av fröjd för publiken. Konstnärens storhet inom koreografi får utmynna i dansorgier, men baksidan går inte att komma undan, en urartning eller ett brott med historien. Under Eskapist-föreställningen visas kortfilmer och ett nytt koncept gör därmed entré på operan. Helt plötsligt har ett väsensskilt medium penetrerat operan och något som tidigare verkat otänkbart sker; att texten ”Dötid” projiceras på operans berömda ridå.
info@opulens.se
