Den moderliga skräcken

SKRÄCK. Kanske är den filmiska föräldraskräcken till syvende och sist ett slags katharsis från all den oro mödrar så lätt samlar på hög, skriver Karolina Bergström.

Att vänta barn och att sedan föda barnet är kanske något av det mest skrämmande en kvinna kan gå igenom. Ett växande embryo som bit för bit tänjer ut den tunna huden och snart pressar hårt mot alla interna organ som finns, en allt mer tilltagande invaliditet som mot slutet av graviditeten kröns med närapå medvetslöst soffliggande och en förlossning som i värsta fall kan lämna permanenta skador. För att inte tala om när barnet väl kommit ut, och sömnlösa vaknätter kryddas med vakenmardrömmar om plötslig spädbarnsdöd och evighetslånga listor över hemmets alla potentiella dödsfällor.

Då är det kanske heller inte så konstigt att just moderskapet — även om det för många sägs vara meningen med livet — också lyckats inspirera massvis med skräckfilm på temat. I veckan är det premiär för den irländska skräckfilmen The hole in the ground, där en ensamstående mamma blir orolig för sin unga son efter det att han en dag försvinner i skogen och kommer tillbaka påtagligt förändrad. De husspindlar han en gång fruktat blir nu till hans föda, konstiga ljud hörs från hans rum på nätterna och plötsligt är den späda pojken mångdubbelt starkare än sin mamma.

Barnet som plötsligt inte går att känna igen, eller som rentav är ont redan från födseln, är ett filmtema gammalt som gatan med klassiska exempel som Omen (1976), Exorcisten (1973) och Jurtjyrkogården (1989). Men aldrig har det genomförts lika väl som i den australiensiska indieskräckfilmen The Babadook (2014), där en kvinnas sorg över sin döde man tar sig fysisk manifestation i rädsla för den egna sonen. Att spela på alla mödrars oro för att ens barn inte riktigt ska passa in eller rentav, som i The Babadook, riskera att utgöra ett hot mot andra, är lika effektiv skräck för dagens föräldrar som gorekaraktären Freddy Krueger någonsin var för VHS-generationen. Samtidigt finns det i princip ingenting som kan få en mamma att sluta älska sitt barn hur hemska handlingar barnet än begår. Inte ens om barnet är Satans egen avkomma som i Rosemarys baby (1968).

Den nervigt hudlösa tiden då barnet växer i magen, då alla yttre intryck skärmas av till förmån för att kunna uppfatta små hjärtslag långt därinne, är också ett tacksamt skräcktema. I Darren Aronofskys surrealistiska Mother! (2017) tillåts inte den havande huvudkaraktären att ens för ett ögonblick stanna upp och ta in sin graviditet, när allt märkligare gäster och händelser invaderar parets lantliga idyll och drar med henne i en malström av kaos. Den skräckfyllt bisarra filmen — som ingen som är gravid över huvud taget bör se — avrundas dessutom med vad som mildast kan beskrivas som varje nyförlöst kvinnas totala mardröm.

Kanske är den filmiska föräldraskräcken till syvende och sist ett slags katharsis från all den oro mödrar så lätt samlar på hög — oro över klimatet, över mörka faror på nätet och över allt det en enskild individ faktiskt inte kan råda över. Då kan det rentav kännas befriande att se ett litet spädbarn livnära sig på sin moders blod som i amningsskräckisen Grace (2009), eller gotiskt inspirerade The witch (2015) där demoniska krafter tar över en nybyggarfamiljs barn.

”När jag ser på dig påminns jag om vad meningen med livet är”, säger den unga Seána till sin son i The hole in the ground. Utan att avslöja allt för mycket av filmens slut är det även här den orubbliga moderskärleken — den som enligt myten kan få en mamma att lyfta en bil för att rädda sitt barn — som till sist ställer saker tillrätta efter långvariga fasor, och som avrundar filmen med ett slut som är om än inte helt så i alla fall relativt gott.