Den koloniserade jakten

Scen & film
Bild TriArt

FILMJAKTER. Ända sedan kolonialtiden har storviltsjakt i södra Afrika varit en av västvärldens yttersta maktbetonade utposter. I en ny dokumentärfilm låter Källaren-regissören Ulrich Seidl jägarna själva frankt komma till tals.

”Den koloniserade människan når sin befrielse genom och tack vare våldet.” Så skrev den franske filosofen och debattören Frantz Fanon 1961 i sin bok Jordens fördömda, en kompromisslös uppgörelse med den europeiska kolonialmaktens efterdyningar på den afrikanska kontinenten, och dessutom bas för 2014 års Guldbaggebelönade dokumentär Om våld.

Vad Fanon skulle ha haft att säga om dagens mångmiljonindustri till nöjesjakt på storvilt i södra Afrika kan vi bara spekulera om, särskilt i kölvattnet av Ulrich Seidls bioaktuella dokumentärfilm Safari. Här diskuterar österrikiska jaktturister i Namibia jaktens innersta väsen parallellt med nedskjutandet av smäckra giraffer och vackert tecknade zebror, vilka omsorgsfullt arrangeras i fotovänliga poser för att sedan bli grundligt flådda av lokalbefolkningen. ”Jag kallar det inte för att döda, utan att ta ett byte”, säger en kvinna och fortsätter med ett påpekande om att ”dödande” är sådant som förekommer på slakthus, inte på savannen. En äldre man sitter i ett jakttorn och nickar till mellan de frekventa ölslattarna, och en ung kvinna drar exalterat sin egen gräns vid att döda en gepard, för ”de är ju så vackra”.

Trots sin uttalade mening att inte ta ställning i frågan gör Seidl det inte svårt att känna en instinktiv aversion mot filmens jägare. Men, är det då egentligen värre att skjuta av giraffer än älgar? Låt gå att även den svenska älgjakten är omdebatterad, men den som drar till skogs med sitt jaktlag riskerar knappast att, liksom den amerikanske tandläkare som för två år sedan sköt ner lejonet Cecil i en privat park i Zimbawe, tvingas skaffa livvakter på grund av massiva dödshot. Ändå rör det sig i båda fallen om varelser av kött och blod, varav den ena sorten begåvats med vädjande sammetsbruna ögon och den andra med en trubbig mule samt diaboliskt förgrenade horn.

Kanske ligger den största skillnaden, utöver hur olika vi värderar djuren, i det faktum att vissa av de afrikanska djuren de facto föds upp i fångenskap enbart för att bli jaktbyten. I Sydafrika uppskattas två till tre uppfödda lejon skjutas ner på privata områden varje dag i skrämmande realistisk Hunger games-anda, djur som ofta tagits om hand av ovetande volontärer i tron att man gjort något gott för den utsatta arten.

Samtidigt finns det, som så ofta, flera sidor av myntet. I dokumentärfilmen Trophy skildras hur bybor får sina hem förstörda och sin boskap slaktad av de vilda lejon många säger sig vilja skydda, samtidigt som en glammig vapenmässa för storviltsjägare drar tiotusentals besökare till Las Vegas. När jaktturister dessutom uppskattas spendera lika mycket på en vecka som en vanlig turist gör på två månader, blir det ekonomiska incitamentet att upprätthålla jakten desto större för de fattiga länder där den bedrivs.

Men det är inte svårt att se vems privata lekplats det rör sig om. En studie utförd vid University of Michigan, där man granskade fotografier av jägare och deras nedlagda byten i ett femtontal jakttidningar, visade på hur den absoluta majoriteten av jägarna var vita män och ofta med vapen till hands. När kvinnor eller personer med annan hudfärg än vit förekom på bilderna tillsammans med de frekventa vita männen, höll däremot ingen av dessa i ett vapen.

Så länge som sinnebilden av det turistiska Afrika för många är lika med lyxliv i en safarilodge liknande det Karen Blixen lever i 1985 års Mitt Afrika, frikostigt uppassat av lokala anställda och med ”the big five” på armslängs avstånd, kommer till syvende och sist vissa individers dröm om att med vapenmakt släcka livet på savannens oskyddade invånare också att finnas kvar.

KAROLINA BERGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Karolina Bergström

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film