De avskilda barnen

Scen & film.
Stillbild från De utvalda barnen, en undersökande serie om en Waldorfskola som många har sett på bild, men som få vågat berätta sanningen om. (Stillbild från tv-serien/SVT. Inramning: Opulens.)

TV-DOKUMENTÄR. Med utgångspunkt i dokumentärserien De utvalda barnen, som just nu visas av SVT, reflekterar Charlotte Wiberg över fenomenet med skolor som helt eller delvis sluter sig mot det omgivande samhället.

Vinjettbild till De utvalda barnen på SVT.

Dokument inifråns korta dokumentärserie på SVT De utvalda barnen om Solviksskolan, en extrem Waldorfskola, har väckt en del uppmärksamhet. Bortsett från att skolan inte lärt ut grundläggande kunskaper har det förekommit mobbning som inte bara tolererats utan även utövats av lärare, och elever har rangordnats efter ”personlighetstyp”. Skolan har uppenbarligen präglats av ett förakt för svaghet, och återkommande i vittnesmålen är rädslan för att ”vara fel”. Eleverna uppmanades att inte läsa serietidningar, titta på tv eller spela tv-spel. Kort sagt skulle de skäras av från majoritetssamhällets kultur.

Att inte ge sina elever ens färdighet i läsning är ju också att effektivt hindra dem från att ta del av samhällsliv och kultur. Att stänga in dem på en liten hägnad. Det gör det inte möjligt för dem att ”förändra samhället”, som skolans chefsideolog Pär Ahlbom ville. Och de har inte ens getts kunskap om själva den ideologi, eller trossystem, som styrt undervisningen – det vill säga antroposofi. Det gör det också omöjligt att inta ett kritiskt betraktelsesätt till den. Solviksskolan ska ha förändrats i dag och andra Waldorfskolor är inte så extrema, men i en artikel i Expressen (13/5) menar Valerie Kyeyune Backström att hon känner igen drag från sin tid på en annan Waldorfskola.

I Sydsvenskan skriver Malin Krutmeijer (10/6) efter bara ett avsnitt att serien ”är mums för den som vill hetsa upp sig”, och låter oss ”känna normalitetens rättmätiga indignation inför avarten. Som om majoritetsskolan vore ideologiskt neutral och saknade statushierarkier.” Det är lite cyniskt. Visst pågår det mycket som inte borde pågå i majoritetsskolan, och för den delen kan en ifrågasätta hela systemet med att stänga in barn i nio år och sortera dem efter betyg, vilket kringskär och dömer ut dem som inte svarar mot den kunskapsnorm vi har. Dagens friskolesystem är dessutom en katastrof. Det hindrar inte att vi bör bli upprörda över berättelser som den om Solviksskolan.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Och vi kan rikta blicken mot andra skolor som helt eller delvis sluter sig mot det omgivande samhället. Vad pågår på Livets Ords skolor i dag? En del tidigare elever ger en mörk bild. Frågan om konfessionellt eller ideologiskt grundade skolor borde kanske upp på bordet igen. Vad är godtagbart och var ska gränserna sättas? Nej, det är klart att inte majoritetsskolan är fri från ideologi och visst måste det få finnas minoritetskulturer. Men majoritetsskolan förhindrar inte någon från att tillhöra en viss kultur eller ta del av olika kulturella och ideologiska uttryck utanför den. Jag fasar inför sista avsnittet i serien om Solviksskolan, där man uppenbarligen tagit sig stora friheter med barn. Även barn i ”vanliga” skolor upplever trauma – men den bakomliggande tanken är i alla fall att de ska slippa det.

CHARLOTTE WIBERG
charlotte.wiberg@opulens.se

Det senaste från Scen & film

0 0kr