Årskrönika: Bästa biofilmerna 2018

Scen & film
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

FAVORITER. Filmkritikern Ingela Brovik har sett massor av film under det gångna året. Här lyfter hon fram sina favoriter från filmåret 2018 och motiverar kortfattat varje val. Kort sagt, årets bästa filmer, enligt Brovik…

 

 

Vi börjar i Colorado Springs i USA på 1970-talet, med att en ung polis ringer ett (oväntat) samtal till Ku Klux Klan/KKK för att fråga om han kan bli medlem. Han får positiv respons. Det är ”bara” det att denne polis, Ron, är afroamerikan, men det hörs inte på hans sätt att tala. Han tillhör just den del av den amerikanska befolkningen som Ku Klux Klan inte accepterar som medborgare i USA. Ron skickar en kollega som sitt alter ego och får chans att infiltrera på olika sätt. BlacKkKlansman  i regi Spike Lee bygger på en sann historia och är en av årets bästa filmer på bio. Det är en viktig och därtill rolig film med svart humor, som gestaltar bitter amerikansk historia, med speglingar in i vår egen tid.

En annan film på liknande tema är Sorry to bother you i regi av Raymond Riley. Den utspelas i nära framtid i Oakland då en afroamerikansk ung man vill bli telefonförsäljare på ett stort företag där de flesta är vita amerikaner. Den äldre afroamerikanen lär sin unge kollega hur man talar med ”vit” lite nasal röst vilket leder till att den unge mannen gör succé som säljare. Företagschefer jublar, vita kollegor blir rasande. Det finns mycket av drastisk humor i denna utmärkta film med sin skildring av amerikansk rasism, strejker, fackföreningskamp.

Fortsätt

 

Rasismen skildras även i Blindspotting i regi av Carlos Lopez Estrada, en debutfilm om en vänskap mellan en svart och en vit kille i en stadsdel, också i Oakland. Stadsdelen håller på att gentrifieras. De två jobbar på en flyttfirma som flyttar arbetare och vacklande representanter för samhällets mellanskikt från slitna hus som skall renoveras. Ännu en mycket bra film som speglar dagens rasism i USA med ännu mer drastisk humor, en av årets bästa filmer med liknande temperament som BlacKkKlansman och Sorry to bother you.

Tre filmer på bio om det som hände på Utöya 2011 måste nämnas. Först av allt: Norske regissören Erik Poppes Utöya 22 juli, är en spelfilm som bygger på fakta om ön Utöya där ett ungdomsläger attackeras av Breivik. Filmen följer den unga Kaja ( Andrea Berntzen) som försöker överleva, minut för minut. Det är en film gjord i tre dagslånga tagningar med rörlig kamera som skapar stark autenticitet och smärtsam närvaro, utan sentimentalitet. Den bästa filmen som gjorts om Utöya .

Paul Greengrass July 22 är mer konventionell film som utformats som en rätt traditionell hjältehistoria, medan Carl Javérs iscensatta film Rekonstruktion Utöya har en liknande styrka som Erik Poppes film, genom metoden att låta några av de som upplevt terrorn på Utöya återberätta och iscensätta minnen tillsammans med unga skådespelare, i en stor tom filmstudio. På golvet markerar de platsspecifika områden, hur de kom undan, tid och plats — som ett sätt av att ta tillbaka sin historia och sina liv. En lyhörd regissör skapar det tomrum/utrymme som behövs för att återskapa det ofattbara. Detta visar hur viktig en dokumentärfilm kan vara för att gestalta/tydliggöra det ofattbara, fysiskt som  psykiskt, om att ta tillbaka sin berättelse för att få perspektiv, komma vidare.

Cold War i regi av Pawel Pawlikowski om kärlek under kalla kriget börjar i Polen och utvecklas till en melankolisk roadmovie genom 1950-talets Öst- och Västeuropa, där parets kontrahenter möts och skiljs om och om igen i ett splittrat Europa. En annorlunda story i utsökt svartvitt foto, en av årets allra bästa filmer genom sin intrikata berättelse och kärlek och politik.

I viss mening hör filmen ihop med Olegs barndom, en dokumentär om krig ur barnets perspektiv, en smärtsamt stark och egensinnig film i sin egen rätt. Den amerikanska dokumentären RBG i regi av Julie Cohen och Betsy West är en ovanlig berättelse om en kvinnlig domare som vid 84 års ålder fortfarande verkar inom Högsta domstolen i USA, som kämpar för jämlikhet (trots påhopp från högsta ort). RBG, Ruth Bader Ginsburg, valdes in av president Clinton och har gjort sig känd för sitt civilkurage. Hon är den andra kvinnan i USA:s historia i Högsta domstolen. Det är en film man inte skall missa.

Inte heller ska du missa The Wife i regi av Björn Runge, som äntligen kom tillbaka som filmregissör. Nu med en film som fokuserar på en kvinna (briljant spelad av Glenn Close) vars make får Nobelpriset i litteratur. Ett starkt porträtt av en kvinna som underordnar sig sin man, trots att filmen visar att det borde vara tvärtom. Filmer med kvinnor i huvudrollen är för övrigt de som går bäst på bio just nu,  enligt en dagsfärsk internationell undersökning. Då bör Gabriela Pichlers fantastiska film Amatörer också vara ett måste att se på bio, där modiga unga skoltjejer förändrar sin stad/sin del av världen genom att ge prov på ett stort mått civilkurage.

INGELA BROVIK

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen