Antiken lever på Göteborgs Stadsteater

Scen & film/Kultur
Från vänster: Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh, Karin de Frumerie, Carina M Johansson (foto: Ola Kjelbye)

FEMINISM. I Kristina Hagström-Ståhls regi får Antigone av Sofokles dessutom en feministisk udd. Gång på gång går tankarna till de iranska kvinnor som fängslats för att de försvarat mänskliga rättigheter eller vägrat bära slöja, skriver Torsten Rönnerstrand. 

 

 

Antigone av Sofokles
Nyöversättning: Anne Carson
Svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Regi: Kristina Hagström-Ståhl
Musik: Mikael Sundin
Medverkande: Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh
Göteborgs stadsteater

Den 26 september 2019 lät Skolverkets chef meddela att hon vill rensa bort antiken från högstadiets historieundervisning. Om man vore lagd för konspirationsteorier, skulle man kunna misstänka att tidpunkten var vald med viss omsorg. Tillkännagivandet kom ju på en dag, då den historieintresserade allmänheten kunde förväntas ha sitt fokus på något helt annat, nämligen invigningen av Bokmässan i Göteborg.

Om det var detta som var uträkningen, måste man konstatera att Skolverkets ledning räknat fel. Antiken lät sig inte hängas i tysthet. Grundskolans läroplan var visserligen inte någon av Bokmässans prioriterade programpunkter, med det hindrade inte att Skolverkets tillkännagivande väckte upprörda känslor. Många var de arga talare som spontant ryckte ut till antikstudiernas försvar.

Att antiken inte låter sig hängas i tysthet påminns vi också om i en vacker och bitvis mycket rolig teaterföreställning som hade premiär på Göteborgs Stadsteater dagen efter tillkännagivandet av Skolverkets kontroversiella förslag. Vad jag tänker på är Sofokles drama Antigone i fyndig bearbetning av Anne Carson, en kanadensisk poet och universitetslärare i klassiska språk som ibland förekommit i diskussionerna om Nobelpriset.

Antigone handlar om konflikten mellan staten och individen i antikens Grekland. Oidipus dotter Antigone trotsar kung Kreons bud att hennes bror, den stupade fosterlandsförrädaren Polyneikes, ska ligga obegraven som ett rov för hundar och fåglar. Hon låter kärleken till brodern väga tyngre än lojaliteten mot staten, och för att hedra honom kastar hon jord på hans döda kropp. Kort tid senare blir hon ertappad av en väktare. Hon döms till döden av kung Kreon som därmed samtidigt drar olycka över sig själv. Genom sin maktfullkomlighet gör han sig skyldig till hybris (som extremt övermod kallades på den tiden) och i dramats slut får han därför sitt rättmätiga straff. Hans egen son Haimon älskar Antigone och därför väljer att följa henne i döden.

Denna skakande historia har inspirerat till de mest skilda tolkningar. Mycket av det vackraste – och stolligaste! – som skrivits om antiken har inspirerats av myten om Antigone. Kanske beror det på att berättelsen rymmer en rikedom på nyanser och infallsvinklar som gjort att det aldrig förlorat sin aktualitet.

Regissören Kristina Hagström-Ståhl anknyter därmed till teaterns ärorika insatser under andra världskriget. Liksom i det ockuperade Frankrike gjorde man arvet från antiken till ett vapen mot fascismen.

Särskilt tydligt var detta under andra världskriget. I många länder blev Antigone en symbol för upproret mot den tidens totalitära regimer. Kanske är det därför som Johan Karlberg gör den maktfullkomlige kung Kreon till en medietränad skinnskalle som lånat minspelet, gesterna, kläderna och den slipade retoriken från den italienske fascistledaren Benito Mussolini.

Under den tyska ockupationen av Frankrike fungerade Antigone-myten som en nödtorftigt maskerad uppmaning till motstånd mot de nazistiska ockupanterna och deras inhemska medlöpare. Ett ryktbart exempel var uruppförandet av Jean Anouilhs Sofokles-parafras Antigone i Paris den 6 februari 1944. Där blev den trotsiga hjältinnan en inkarnation av den antinazistiska kampen.

Sådana associationer ligger också i linje med den fyndiga tolkning av Antigone som nu spelas på Stadsteatern. Regissören Kristina Hagström-Ståhl anknyter därmed till teaterns ärorika insatser under andra världskriget. Liksom i det ockuperade Frankrike gjorde man arvet från antiken till ett vapen mot fascismen. Det innebar att göteborgarna under hela kriget kunde stoltsera med en teater som – i motsats till Dramaten i Stockholm – från första stund valt sida och envist hållit fast vid den antifascistiska linjen under krigslyckans alla skiftningar.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Det hindrar inte att föreställningen också rymmer ekon från den aktuella situationen. I dag ligger det nära till hands att associera till de tappra dissidenter som offrat livet i kampen mot den globala högerextremismen.

I Kristina Hagström-Ståhls regi får pjäsen dessutom en feministisk udd. Gång på gång går tankarna till de iranska kvinnor som fängslats för att de försvarat mänskliga rättigheter eller vägrat bära slöja. På så sätt fungerar föreställningen som en välgörande kontrast till det patriarkala perspektivet i det mest inflytelserika verk som skrivits om Antigone, filosofen Friedrich Hegels fantasifulla Andens fenomenologi från 1807. Där kallas hon visserligen för ”själens syster”, men reduceras ändå till en representant för den privata sfären i motsats till staten och politiken.

Så är det inte i Stadsteaterns vältajmade föreställning. Där blir Antigone en samtida till Greta Thunberg och hennes många kämpande medsystrar.

TORSTEN RÖNNERSTRAND

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen