Novell: Potatisen

Prosa & poesi/Kultur
Collage: C Altgård / Opulens.

PROSA. Potatisen av Alve Rauer är en sorglig och ruggig skildring av en gammal man, hans katt och två hästar vars liv hänger på den ynkliga och av frosten anlupna potatisskörden. Frosten kommer för tidigt, tjälen är obarmhärtig och gubben för gammal. “Förr kunde han besvärja jorden enbart genom sångerna han sjöng under arbetet. Nu letar sig jorden in i honom, nej, inte ännu, det är för tidigt”. Rauers novell är en av våra favoriter bland de som inte vann i novelltävlingen Vinterresa vi hade i höstas.

 

Alve Rauer är 23 år gammal och läser skrivarlinjens påbyggnadsår på Skurups folkhögskola. I sitt skrivande pendlar han mellan att skriva noveller och lyrik och intresserar sig av mellanrummet som kan uppstå, om man har tur, mellan den rena realistiska berättelsen och det lyriska språket. Rauer kommer från en liten by i mellersta Skåne och det tror han har präglat skrivandet till att kretsa mycket kring existentiella processer, ensamhet och natur. Sedan ett år tillbaka bor han i Malmö, och trivs.

Potatisen

Det är tidig morgon. Dimman ligger tjock som grädde över åkrarna när den gamle stiger upp, snör på sig skorna och går ut i ljuset. Han lyfter upp hinken som står bredvid vattenpumpen, fyller den med vatten och går sedan, så försiktigt han kan till andra sidan huset. De två hästarna, det halvvuxna fölet och stoet ser ut som om de svävar över marken när de kommer lunkande mot honom genom dimman. Han ställer in hinken till dem. Det börjar bli höst, muttrar han med händerna vilande mot staketet till hagen. Fölet har vuxit duktigt under sommaren, det är tydligt att det kommer bli en vacker hingst. Han iakttar de båda djuren och ser hur fölet närmar sig mamman för att få dia. Det är nästan någonting groteskt med den synen, hur det halvvuxna djuret beter sig som ett dibarn. Hon kommer börja vänja av honom snart, tänker gubben och ser mot katten Jonas som ligger på en sten en bit bort.

Hästarna är ett mysterium. En sommarmorgon fann han ett sto på gårdsplanen, tjock som en tunna. Gubben tycker inget vidare om hästar och försökte först skrämma iväg det, men det vägrade ge sig av. Till slut gav han upp och gjorde i ordning en liten hage på baksidan av boningshuset med lite vajer och några pålar. Till hans förvåning lät stoet sig ledas in där utan protester. På natten vaknade han av ett utdraget skrik. Han satte sig upp i sängen men hörde ingenting mer och somnade om. På morgonen när han kom ut stod det ett litet darrande föl och gömde sig mellan benen på den större hästen. Han hade inte hjärta att köra iväg dem efter det, även om det betydde att han var tvungen att ordna mat till dem innan vintern kom. Det tog större delen av sommaren men nu, när vintern närmar sig, är han glad över sällskapet.

Potatisen har vuxit ovanligt dåligt konstaterar gubben när han gräver upp en planta och granskar de förkrympta knölarna. Han bestämmer sig för att låta den ligga i jorden ett tag till, trots att nätterna redan börjat bli kallare. Det är en risk, men han måste ta den. Hästarna är fortfarande ut på bete, men det börjar bli ont om gräs för dem att beta.

När han kommer tillbaka in i boningshuset smiter katten fram och stryker sig mot hans ben. Han sträcker ner handen och Jonas gnider sitt huvud mot hans utsträckta fingrar. Av någon outgrundlig anledning känner han en klump i halsen som gör det svårt att svälja. Han ger honom mat, de torra kulorna smattrar mot aluminiumskålen. Jonas tittar uppfordrande på honom. Du får nöja dig med det, säger han men sedan går han ändå till kylskåpsdörren efter en bringade mjölk som han dricker några klunkar ur innan han slår resten över torrfodret i skålen.

Medan katten äter slår han vatten i kaffebryggaren och går sedan och sätter sig vid köksbordet, där ett kollegieblock ligger uppslaget. Han stirrar på det. Obegripligt, det går inte att urskilja var bordet slutar och papperet börjar. Plötsligt inser han att han glömt sätta på sig glasögonen och trevar i fickorna. I bröstfickan på skjortan brukar de ligga, men nu är de inte där. Den gamle suckar och reser sig. Kanske i sovrummet? Han går dit och mycket riktigt, där ligger de, prydligt hopvikta på nattygsbordet. Han stoppar dem i bröstfickan där han vet var han har dem och går tillbaka till köksbordet och det uppslagna anteckningsblocket. Han sitter där en god stund innan han börjar treva i fickorna, hittar glasögonen i bröstfickan på skjortan och sätter dem på sig.

Världen klarnar, skrockar han.

Han reser sig och häller upp en kopp kaffe ur bryggaren, sedan sätter han sig ned vid köksbordet, skjuter glasögonen längre upp på näsan med skaftet på bicpennan, trummar lite med den mot blocket på bordet. Ofta är det där tankarna kommer, idéerna. Det handlar bara om att vänta på dem. Kanske om man lät det börja mitt i kunde inte det bli någonting?

Innan den gamle hinner sjunka djupare in i sina grubblerier väcks han av en rörelse vid bordskanten. Det är Jonas. Har du ätit färdigt nu, muttrar han frånvarande och skjuter ut stolen en aning så att katten ska få plats att hoppa upp. Han klappar sig på knäet, kom då.

När den lagt sig tillrätta skjuter han in stolen igen och försöker återta tankebanan där han lämnade den, men det är svårt. Katten spinner och han klappar den på huvudet, känner själv hur ögonlocken blir tyngre och somnar med hakan mot bröstet. Han väcks av att väggklockan slår tio, benen spritter till så att Jonas vaknar och ser förorättad ut. Solen är redan långt uppstigen och lyser in genom fönstret.

Två dagar senare kommer frosten. Han vet det redan innan han slår upp ögonen och tänder lampan, det finns i luften, hela huset luktar annorlunda. Han reser sig svärande upp ur sängen och gör några rörelser för att mjuka upp musklerna. Det är för tidigt, muttrar han. Potatisen måste upp och det är alldeles för tidigt.

När frosten väl har fått sitt grepp släpper den inte taget. Istället hårdnar den och sprider sig djupare och djupare tills ingen spade kan rå på den. När det väl har börjat frysa går det fort, onaturligt fort. Gubben går ut på fältet. Det är så kallt, så fruktansvärt. Han tar om spaden med båda händerna, lyfter den över huvudet och låter den falla bredvid en potatisplanta. Den träffar marken med ett metalliskt ljud, och stöten är så hård att hans händer domnar. Knappt en rispa i tjälen. Så fort har det aldrig frusit innan. Gubben står handfallen med spaden i ena handen samtidigt som en dov smärta i handlederna säger honom att känseln är på väg tillbaka. Potatisen måste upp, det finns inget annat alternativ. Annars kommer han att svälta ihjäl i vinter.

Vinden tycks med ens blåsa rakt igenom kroppen och in i märgen på honom. Huttrande går han in i huset, gräver fram en vinterrock ur garderoben och sätter sig vid köksbordet. Helst skulle han vilja gå och lägga sig och glömma den här dagen. Men sedan tänker han på tjälen, som för varje minut som går blir tjockare och tjockare, som en barriär mellan honom och de underjordiska knölarna. Jonas ligger kvar under täcket så att bara nosen sticker fram. Gubben reser sig och går ut i verktygsboden efter spett och hacka. Sedan börjar han arbeta ute på fältet.

Efter en timme är han alldeles genomblöt av svett, efter två har han förlorat känseln upp i axlarna. Men det går framåt, långsamt. Problemet är att de fortfarande är så små, tänker han medan han arbetar. De hade egentligen behövt flera veckor till. Han förbannar att han inte satt dem tidigare. Jag borde vara ute och planterat så fort tjälen är ur marken, tänker han. Från stallet gnäggar hästarna.

Han inser att han glömt bort att ge dem mat, sig själv också för den delen, men de kan vänta. För efter varje spadtag tycks jordskorpan bli hårdare, han vet inte om det är för att hans muskler börjat ge efter eller om temperaturen håller på att sjunka, men arbetet går långsammare och långsammare. Det är ännu mycket kvar innan han har fått allting ur jorden. Han gör flera försök att tända eldar för att göra det lättare att gräva, men antingen blåser det för mycket eller också slocknar elden ändå, som om kylan i själva jorden är för stark.

Ibland får han loss den i stora sjok som han sedan kan slå sönder och plocka potatisen ur. Under ett av dessa tillfällen ger knäet vika när han böjer sig ned och han landar med ansiktet rakt i den kalla jordkokan. Han ligger där och känner hur kroppen blir kallare utan att han förmår resa sig upp. Benet kanske är brutet. Jorden känns sträv mot kinden och letar sig in i hans halvöppna mun. Förr kunde han besvärja jorden enbart genom sångerna han sjöng under arbetet. Nu letar sig jorden in i honom, nej, inte ännu, det är för tidigt. Han lyfter på huvudet och spottar, tre spottloskor alldeles bruna. Sedan reser han sig och böjer benet på prov. Det är helt men ömt, måste vara knäet som hoppat ur led och tillbaka igen. Sedan minns han hästarna. De har inte fått någonting att äta på hela dagen, och i den här kylan.

Den gamle reser sig ostadigt och haltar mot hagen. Där står de, tätt tillsammans och skakar av köld. Han måste få in dem i ett av uthusen, annars kommer de att frysa ihjäl. Han hämtar ett rep som han slår om stoets hals. Fölet följer dem tätt i hälarna när han  leder dem över gårdsplanen och in i stallet. Det finns en box där, som han leder in dem i. Han slänger in en famn halm för dem att sova på, tar lite i handen i handen och börjar gnida stoet över ryggen med det för att få igång cirkulationen. Efter några minuter, när hon slutat skaka ger han fölet samma behandling. Sedan går han ut på fältet igen och fortsätter arbeta.

När den sista plantan är uppgrävd har det hunnit bli morgon. Solen, som inte värmer utan bara verkar gå upp av gammal vana står redan högt över takåsen. Gubben hasar ned säckarna med potatis en efter en i källaren och sätter sig sedan vid köksbordet. Kroppen känns inte som hans egen längre, det är som om någon annan styr hans lemmar när han sätter på kaffet och tvättar av sig den värsta jorden från händer och ansikte.

Det som gnager i honom är inte hunger, men oro. Skörden har vuxit dåligt, och potatisarna är små. Om vintern inte blir för lång borde det räcka, men om våren låter vänta på sig kommer han att få svälta. Det är tröttheten, tänker han. Jag måste sova. Imorgon kan jag fundera ut hur jag ska göra. När han kryper ner under täcket ser han katten genom fönstret. Han leker med en mus, kastar upp den i luften och fångar den igen. Plötsligt sätter den iväg över gräset. Katten låter den springa för att sedan nästan lojt ta några snabba steg, gripa den sprattlande musen i munnen och smita in i buskagen.

Och vintern förflyter med alla sina dagar, liksom omärkligt och utan nåd. Man stiger upp likadant varje morgon, och varje dag förflyter precis så som den förra. Det är hästarna som ska ha hö och havre, och katten ska ha sitt. Och man nedtecknar det som man finner för gott att nedteckna: Snödjupet. Utomhustemperaturen. Och allt det andra som man går och tänker på en vanlig ensamdag, som är gott och mindre gott eller illa. Och man frågar sig ibland vad det egentligen ska tjäna till, just det här att leva och att uthärda.

Det blir mars och ingenting förändras. Vintern tycks bita sig fast så att luften gör ont att andas. Den gamle äter sista potatishalvan till lunch, han har ransonerat, det har han verkligen. Hungern har malt i honom flera månader, i början, då förrådet var alldeles fullt har han kanske tagit sig lite extra att äta, men på det stora hela har han ansträngt sig till det yttersta för att det ska räcka. Jonas har magrat, han har fått klara sig på det han själv kunnat fånga i uthusen. Gubben har skjutit upp det han i veckor vetat att han måste göra, ifall snön inte ger med sig. Han har ätit mindre och mindre i hopp om att bara han klarar sig februari ut så ska kylan som av ett trollslag försvinna, vägarna bli framkomliga. Inte. Katten jamar och stryker sig mot hans ben. När han tittar ner kan han se djurets höftben sticka fram genom den tunna pälsen. Genom fönstret dalar nya, stora snöflingor ner mot den kritvita marken.

Släggan är tung, tyngre än han minns den. Han lyfter den stönande över huvudet och låter den falla ned på betonggolvet. För tungt, han måste ha ena handen fri. Gubben bestämmer sig för att ta hammaren istället. Med den i ena handen och repet i andra går han ut ur verktygsboden och tvärs över gården, mot stallet. Han har skottat, och går sålunda med meterhöga snövallar på bägge sidor om sig. Lampan har gått i stallet och han får stå en stund för att låta ögonen vända sig vid det knappa ljuset. När hästarna blir varse om honom börjar de gnägga, han lämnar hammaren vid dörren och går fram till dem. Fölet har vuxit så mycket under vintern att han tvingats sätta upp en vägg rakt genom utrymmet i boxen, som de förut delade. Tack vare det slipper han risken att stoet ska följa med när han nu slår repet om nosen på fölet, öppnar dörren och leder det genom stallet ut på gården. Bakom sig hör han hur stoet rör sig allt häftigare i det lilla utrymmet. Hon gnäggar, långt och utdraget tycker gubben, och fölet svarar.

Han tar upp hammaren vid dörren och leder sedan unghästen till baksidan, dit han tidigare skottat en väg. Han binder den vid en påle. Hästen är rädd nu, han kan se hur den rullar med ögonvitorna och gnäggar efter stoet. De har aldrig varit ifrån varandra förut. Han stryker fölet över mulen med handen och talar till det, och det lugnar sig. Hammaren håller han bakom ryggen När det sänker huvudet mot honom tar han ett steg åt sidan, med ena handen i ett fast grepp om hakan. Sedan lyfter han hammaren och drämmer den med full kraft i pannan på hästen, som säckar ihop. Men den dör inte. Den konstiga vinkeln gör att han missar en aning, så att hammaren glider ner längs ena sidan av hästens ansikte. Med ett utdraget gnäggande försöker den resa sig igen, medan blodet färgar den vita pälsen i pannan röd.

Gubben tvekar ett ögonblick men lyfter sedan hammaren igen och slår, rakt framifrån den här gången. Hammaren går rakt genom pannbenet på det skräckslagna djuret. Det hörs en våt duns och hästens huvud rullar åt sidan, med hammaren djupt inslagen i pannan. Han får använda båda händerna för att dra ut den igen, han slinter på handtaget som plötsligt är blodigt, liksom hans händer och bröst. Som från ett långt avstånd hör han stoet gnägga, allt mer desperat efter ett föl som inte svarar.

Jonas hoppar upp på bordet och gnider huvudet mot handen som håller pennan så att han slinter på d:et och drar ett streck utanför papperets linjer. Lägg av, säger han och klappar över öronen. Jonas slickar hans fingrar. Gubben låter honom göra det men känner sedan lukten av blod från sina egna händer. Han skyndar sig in på toaletten. Sedan orkar han inte göra någonting mer. Jag får ta itu med allt det där imorgon, tänker han och går och lägger sig.

Han vaknar morgonen därpå av solen genom fönstret. För första gången på många månader är rummet nästan varmt, och när han tittar ut kan han nästan se hur snön smälter undan. I uthuset ligger hundrafemtio kilo hästkött och ruttnar som ett blodoffer.

Avskedstrådarna, de in i roten sönderslitna, blir tydligare när han inte orkar krama någon kärlek ur tystnaden. Vårkvällarna är stumma, trots att han dricker. Hästen beter sig som vanligt när han kommer in på morgnarna för att ge den mat, och det gör honom galen. Han skriver, men ingenting av det han brukar skriva utan bara lösryckta meningar som han sedan suddar ut. Varelse, i vilket av orden ryms ditt hjärta? Allting som var enkelt igår blir svårare nu, tystnaden står i alla rum. Katten är oberörd, men han intalar sig att den inte är beroende av honom. Hur länge sedan var det han talade till en annan människa, och varför kommer de tankarna till honom nu?

ALVE RAUER

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen