INTERNATIONELL POLITIK. Militarisering och krig dominerar världspolitiken, men motståndet växer. Internationella möten i Paris och London samlar fackföreningar och rörelser i kampen för fred, social rättvisa och solidaritet.
Världen befinner sig i ett historiskt skede präglat av ökande militära spänningar, återkommande krig och en snabb militarisering av både politik och ekonomi. I allt fler länder presenteras ökade försvarsbudgetar, nya militäravtal och närmare samarbete med stormaktsblock som nödvändiga svar på en osäker omvärld. Samtidigt pressas välfärdssystem tillbaka, levnadskostnader ökar och sociala klyftor fördjupas. Krig och upprustning framstår därmed inte som isolerade säkerhetsfrågor, utan som centrala uttryck för ett globalt system där imperialistiska intressen tillåts dominera över mänskliga behov.
Kriget i Iran, invasionerna av Libanon och Ukraina, folkmordet och blockaden av Gaza samt hot om nya militära upptrappningar i Mellanöstern är olika uttryck för samma grundläggande mönster: stormakter och militära allianser konkurrerar om makt, inflytande och strategiska positioner, medan civilbefolkningar betalar priset. I denna situation har motståndet vuxit. Miljoner människor har demonstrerat mot krig, vapenleveranser och nedskärningspolitik. Fackföreningar, sociala rörelser och solidaritetsinitiativ har sökt former för internationell samordning, i övertygelsen om att motståndet måste organiseras bortom nationsgränser.
Internationell samling i Paris mot krig och imperialism
Ett avgörande steg i denna riktning togs under hösten förra året, när en internationell samling mot krig och imperialism ägde rum i Paris den 4–5 oktober. Samlingen bestod av både en politisk konferens och ett stort öppet massmöte och samlade deltagare från ett tjugotal länder i Europa samt från Palestina och USA. Den representerade ett brett spektrum av fackföreningar, politiska organisationer, antikrigsnätverk och solidaritetsrörelser.
Massmötet i Paris blev samlingens mest synliga och kraftfulla uttryck. Över 4 000 människor fyllde Dôme de Paris, en arena som ofta förknippas med stora kulturella och politiska masshändelser. Det stora deltagarantalet vittnade om den uppdämda frustration som finns mot krigspolitiken, men också om en växande vilja till samordning. Samlingen var inte en spontan protest, utan resultatet av medvetet organiseringsarbete och internationella kontakter.
Det som särskilde mötet i Paris var dess politiska tyngd och sociala förankring. Många av de deltagande organisationerna står mitt i pågående kamp i sina hemländer: fackliga konfrontationer med regeringar kring krigsbudgetar, strejker mot nedskärningar, massdemonstrationer i solidaritet med Palestina och protester mot militärallianser. Detta gav diskussionerna en ovanlig konkretion. Samtalen handlade inte enbart om vad som borde göras, utan om vad som redan görs och hur detta kan stärkas och samordnas internationellt.
Krigets orsaker och den globala militariseringen
Under konferensdelen fördjupades analysen av krigets orsaker. En genomgående slutsats var att krig inte kan reduceras till konflikter mellan enskilda stater och ledare. Istället förstås de som ett resultat av ett globalt ekonomiskt och politiskt system där imperialism, vapenindustri och militärallianser är intimt sammankopplade. Upprustningen i Europa, Natos expansion och de ökande militärutgifterna beskrevs som delar av samma utveckling som samtidigt skapar tryck för social åtstramning och ökande repression inom länderna.
Solidariteten med Palestina var en central och sammanhållande fråga under hela samlingen. Blockaden av Gaza, bombningarna och den omfattande humanitära katastrofen diskuterades inte som en isolerad tragedi, utan som ett tydligt uttryck för imperialistiskt våld med brett internationellt stöd. Många talare betonade att folkmordet i Gaza är en global fråga som angår hela den internationella arbetarrörelsen. Samtidigt lyftes praktiska former av solidaritet fram: försök att bryta blockaden, internationella flottiljer, galor och fackliga blockader av vapenleveranser. Solidaritet definierades som handling snarare än symbol.
Trots olika nationella erfarenheter fanns en tydlig samsyn om att kriget drivs av stormaktsintressen där vanliga människor reduceras till brickor. Krav restes på omedelbart eldupphör, stopp för vapenleveranser och respekt för folkens rätt till självbestämmande utan imperialistisk inblandning från vare sig öst eller väst. Kriget beskrevs som ännu ett exempel på hur militarisering normaliseras på bekostnad av sociala rättigheter.
Kritik mot Nato och vägen framåt
Kritiken mot Nato och militära avtal löpte som en röd tråd genom diskussionerna. Flera delegater pekade på hur basavtal och integrering i militära strukturer ökar risken att dras in i krig, samtidigt som dessa åtaganden används för att rättfärdiga nedskärningar i välfärden. För Sveriges del nämndes särskilt risken med att långsiktigt binda landet till stormaktskonflikter utan folkligt inflytande.
Samtidigt präglades Paris-samlingen inte av hopplöshet. Tvärtom dominerade en känsla av ansvar och möjligheter. Det tydligaste uttrycket för detta var beslutet att inte låta mötet bli en engångshändelse. Redan under samlingen växte insikten fram att kraften som samlats måste tas vidare. Därför fattades beslut om att organisera en ny, ännu bredare internationell samling i London den 10–20 juni 2026.
Valet av London är politiskt laddat. Staden är ett centrum för europeisk och transatlantisk militär- och säkerhetspolitik, men också en plats med starka traditioner av folklig mobilisering och facklig kamp. Ambitionen är att Londonmötet ska samla fler deltagare än Paris, fördjupa samarbetet mellan fackföreningar och rörelser samt fungera som en gemensam plattform för fortsatt internationell organisering.
Nästa steg för internationell rörelse
Inför Londonmötet har mobiliseringen redan tagit fart. Särskilt betydelsefullt är det breda stödet från den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett stort antal fackförbund i England har anslutit sig och deltar aktivt i förberedelserna. Detta ger mötet en djup förankring i arbetarklassen och stärker möjligheten att koppla samman kampen mot krig med kampen för social rättvisa och välfärd.
Paris och London framstår därmed som två sammanhängande steg i uppbyggnaden av en internationell rörelse mot krig och imperialism. Paris visade att tusentals människor redan är beredda att organisera sig tillsammans över nationsgränser. London kan bli nästa avgörande moment, där analys, erfarenheter och solidaritet omsätts i gemensam handling.
I en tid då krig och militär upprustning presenteras som oundvikliga påminner dessa samlingar om något annat: att historien inte är förutbestämd. Internationell solidaritet, folklig organisering och gemensam kamp har tidigare förändrat världen och kan göra det igen.
Alla fackföreningar, organisationer, rörelser och enskilda uppmanas därför att delta i det internationella mötet i London den 10–20 juni 2026. Det som påbörjades i Paris är inte avslutat. London är nästa steg.
info@opulens.se
