LYRIK. Idag har vi nöjet att publicera fyra dikter ur Kristofer Vernmarks kommande diktsamling “nu som då”.
Kristofer Vernmark är psykolog, förälder och författare. Han menar att för en psykolog är verkligheten strukturerad, definierbar och vetenskaplig. Därför blir kontrasterna stora mot poesin som för honom främst varit en uttrycksform för det mest personliga, svårdefinierade och outtalade. Ändå söker sig de här världarna allt mer in i varandra.
De här fyra dikterna, som vi nu har nöjet att få presentera, är från Vernmarks kommande poesidebut nu som då på Visto förlag. Han beskriver den som “en diktsamling om ensamhet, sorg, tro, tvivel och livets rundgång. Att vilja röra sig framåt, men ge efter för passiviteten. Diktsamlingen är skriven på bunden vers som en hyllning till några av de klassiska svenska poeterna från första halvan av 1900-talet och lyfter universella teman som lever i oss från tonåren, genom hela vuxenlivet”.
CAROLINA THELIN
ledstång
det blåser inom mig varmt som kallt
den härjande oron och tvivlet
som driver inåt och slukar allt
min hungriga ledstång i livet
det porlar förrädiskt i lycklig stund
den stenar kastar mot glaset
och varje sten är behagligt rund
att hålla och tillbe i raset
den fyller mig halvfull till bredden upp
tar plats där det värre skramlar
att granska på nytt under sliten lupp
de varsel jag tröstande samlar
för tryggheten hittar med ledstång fram
det tydliga i att få höra
att egna svaren gör frågan sann
och döljer dess makt att förgöra
pendeln
som pendeln drar åt motsatt håll
i kamp att tygla kärnans trots
förvandlingen av mig begåtts
förskjuten till ett ensamt fåll
i skydd från svunna tiders groll
där hjältemod av last förråtts
i kamp att tygla kärnans trots
drar pendeln där åt motsatt håll
en gråt i dur ett skratt i moll
när drömmarna från sand har spåtts
min silkeshud den har mig flåtts
bebott mitt hägn befäst min roll
när pendeln drar åt motsatt håll
den sjuke
den friske simma och skråla
den sjuke drunknar i sång
och även om drömmar kan lyfta
så visst är det skillnad i gång
den friske roar och sväva
den sjuke ryggar längs mark
och även om ont är att leva
så visst är det en som är stark
den friske helar och bjuder
den sjuke går sank i sig själv
men även om gott är att dela
blir givaren fäst vid sin gäld
den friske är sjuk av sin leda
den sjuke är frisk av sitt slit
och även om båda vi bära
så önskar jag sjukdomen hit
ljuden
ljuda ljuden
äntra sinne
skorra skruva
djupt därinne
hörs och härjar
vrider skaver
rädda snälla
gud som haver
tränger undrar
magen stormar
surnar spränger
kyligt formar
krymper rummet
bortåt skickar
skänker närmast
mörka blickar
fly från ljudet
sargat springa
vilsen väg från
vässad klinga
gräver lakar
bakom huden
fast är den som
hatar ljuden
info@opulens.se
