Novell: ”Lantbrevbäraren som filmade evigheten”

Prosa & poesi.
Film. projektor,
Illustration: Pixabay.com

DET OÄNDLIGA. Mathias Jansson har skrivit en novell med både humor och djup. Den kan läsas som en lantlig skröna, men har också en närmast metafysisk dimension. Kan evigheten fångas på film?

Nikko Hirvenpää satt i soffan med kaffekoppen i handen. Hilbert förstod att han ville berätta något, men han satt och liksom sög på det, väntande på det rätta ögonblicket. Det var ingen idé att fråga eller försöka dra ur honom det, utan det kom när det kom. De satt småtysta ett tag och sippade på det varma nybryggda kaffet, då Nikko ryckte till.

 – Ja just det! Det höll jag på att glömma. Jag tog med en film som nog kunde vara intressant att infoga i dina samlingar, eller rättare sagt de bromanska samlingarna.

Han tog fram en rund silverfärgad metallbehållare som legat bredvid honom sedan han satte sig i soffan.

– Det är en mycket speciell film. Den innehåller nämligen evigheten. Det var så att det fanns en man som hette Gösta Johansson och han var lantbrevbärare. När han inte delade ut post i småbyarna i Kramforstrakten brukade han på sin lediga tid cykla omkring med sin lådkamera och ta bilder av människorna i trakten. Han var en flitig fotograf så en hel del bilder blev det med tiden. När han efter en lång och trogen tjänst gick i pension fick han av kamraterna på Postverket en filmkamera som avgångspresent. Snart såg man honom cykla omkring och filma allt han såg. Jag stötte ibland på Gösta under hans cykelturer ute i Finnmarken och runt omkring Ångermanälven när han med filmkameran i högsta hugg dokumenterade vanliga människor som plöjde åkern, hässjade hö, högg ved, bar vatten, fiskade, jagade, dansade och roade sig, jag allt som vanligt folk brukar hitta på. En dag så stannade jag till och började fråga honom om hans nya intresse för filmmediet. Han berättade då att han höll på att göra en långfilm. Det lät mycket spännande och lite oväntat. Att man filmar är en sak, men att man har ambitionen att skapa en långfilm av materialet var väldigt ovanligt i de här trakterna iallafall under den här tiden.

Jag stötte på Gösta då och då och något år sedan tog jag upp tråden om filmen och frågade hur det gick med hans långfilm. Började den kanske bli klar snart undrade jag?

– Jo, svarade Gösta. Nu är den så gott som klar. Jag tänkte faktiskt att jag skulle visa den nästa helg på Lunde Folkets Hus. Du är välkommen om du vill.

Så kom det sig att jag nästa lördagskväll befann mig tillsammans med ett 100-tal andra förväntansfulla människor i den mörka salen på Folkets Hus i Lunde som för kvällen hade gjorts om till biograf. Det var många människor som under åren hade blivit filmade att Gösta och det var många som hade kommit för att se sig själv på filmduken, för det var inte var dag man fick vara med i en långfilm.

Gösta kom som vanligt cyklande. Projektorn hade han i en trälåda på pakethållaren och filmduken var instucken ett långt PVC-rör som satt fast på ena sidan av cykeln. I salen riggade han upp duken längst fram och ställde sedan projektorn längst ner och laddade filmen. Ljuset släcktes i salongen och projektorn startade. Det fladdrande ljuset från projektorslampan fick de små dammpartiklarna i rummet att dansa i ljuset. På filmduken syntes en svart ruta med en svagt flimrande ljus i kanten. Efter ett par minuter började folk att vrida på sig. Skulle inte filmen börja snart undrade man? Surret steg i salen och jag blev tvungen att gå ner till Gösta som stod vid projektorn och fråga om det var några problem med filmen?

– Nej, svarade Gösta kort, allt fungerar som de ska. Sätt dig nu så du inte missar det bästa.

Så jag gick och satte mig igen på den hårda träbänken, men efter några minuter till med den svarta filmrutan, märkte jag att besökarna otåligt började skruva på sig och jag blev tvungen att igen gå ner till Gösta och påpeka att filmen är ju alldeles svart. Är det säkert att allt fungerar som det ska?

– Ja, inte är det något fel på filmen inte, svarade Gösta. Visste du att större delen av tiden när du ser på film så befinner du dig i mörkret? Att vi inte ser mörkret mellan filmrutorna beror på bildhastigheten som lurar ögat så vi upplever en konstant rörelse, men egentligen är det mesta svart som vi ser. När jag började framkalla den första filmen, lade jag märke till denna svarta rand mellan rutorna och då insåg jag att det var i mellanrummet mellan filmrutorna som det viktigaste fanns. Det var som om självaste evigheten hade fastnat mellan bildrutorna. Jag skulle kunna gå så långt och att hävda att jag har lyckats fånga konturerna av det gudomliga i min film.

– Så filmen är bara svart utbrast jag häpet? Men vad hände med allt det andra som du filmade under alla dessa år.

– Det har jag bränt upp. Det var ju bara bilder, men de var ändå nödvändigt att filma allt detta för att kunna fånga mellanrummet, det lilla glapp som uppstår i verkligheten och som öppnar en port så man får en skymt av evigheten som ligger bortom allt det vi kan se.

Jag satt kvar och såg klart på filmen medan resten av publiken besvikna började lämna salen en efter en. När filmen var slut och Gösta tände belysningen igen förstod jag att jag hade varit med om något mycket ovanligt. En sån där sak som man bara får uppleva en gång i sin levnad. Gösta hade fångat en liten skärva av evigheten, ja, jag skulle nog gå så långt att säga att jag där i mörkret på Lundes Folkets Hus såg en skymt av Gud.

Efter den kvällen la Gösta filmkameran på hyllan.

 -Jag har ju redan uppnått det jag ville uppnå förklarade han. Vad är det för idé att göra ännu en film om evigheten, en räcker gott och väl.

– Ja, så nu förstår du varför den här filmen borde ingå i de bromanska samlingarna. För det är en bit av evigheten som ligger i den här kapseln och det är inte alla som kan säga att man äger en bit av evigheten.

ANVÄND DENNA!
MATHIAS JANSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr