Högstadiet

Prosa & poesi/Kultur
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

NOVELL. I en kristallklar och koncis novell skildrar Björn Muda skolans värld. Det är både vackert och en smula sorgligt. Förmodligen kan många känna igen sig i hans text.

 

 

Björn Muda bor i Hökarängen och jobbar som brevbärare. Han skriver en del, framförallt kortare självbiografiska texter som behandlar uppväxten, jobbet och livet med sin fru och tre barn.

”Jag ska skicka karate på dig, din jävel!” Gympaläraren vibrerar av hat när han tjuter ut sitt ursinne. Han försöker vara skrämmande, som att det skulle bita på den storväxte åttondeklassaren, men jag hör mycket väl på den gälla, spruckna rösten hur sorgsen och rädd han är. ”Med post då eller?” svarar eleven utan att titta på honom och lunkar därefter så sakteliga ut från gymnastiksalen. Ett tillbakahållet fniss sprids bland oss övriga. Det är tisdagens första lektion och den avslutas här; läraren har misslyckats. Han blåser i sin visselpipa och viftar lite med ena armen men han säger inget mer nu. Vi går mot omklädningsrummen, flickorna till sitt och pojkarna till sitt.

Jag ser hur läraren ställer sig lutande mot en plint, hur han med ett tomt ögonuttryck tittar ut genom fönstret. Men jag tycker inte synd om honom, jag tycker ingenting.

Han är bara ännu en lärare tillintetgjord av oss, klass 8A. Jag anslöt mig i trean och nu har vi nått ända hit, till den åttonde klassen. Bara nian kvar sen innan denna skapelse upplöses. Ibland tänker jag att vi förtjänat varandra, som att det skulle finnas ett skäl till varför just vi fösts samman. För vår grannklass, 8B, den tycks vara skapad på ett helt annat vis – de trivs ju verkligen tillsammans, med varandra och med lärarna.

Men vi i 8A, vi borde aldrig ha träffats, tänker jag när jag klär av mig och går in till duschen. Jag ställer mig där bredvid de andra nakna klasskamraterna. Jag tittar rakt fram, in i kaklet. Vi är på så olika platser i vår fysiska utveckling och jag vill inte se. Men jag känner de utforskande blickarna.

Tänker på incidenten under förra veckans gymnastiklektion när de storväxta drog ner brallorna på en av de mindre när han hängde från de romerska ringarna. Hur han sprattlade där, naken på underkroppen till allmän beskådan. Det var så bedrövligt. Och läraren, undrar om inte han också skrattade, tillsammans med de andra.

Men det var ju inte jag som hängde där och det var ändå en lättnad i sammanhanget.

Vi klär på oss och jag inser att mitt hår kommer att frysa till is på rasten eftersom jag glömt mössan hemma. Det är smällkallt på skolgården och mitt hår fryser snart till. Klassen driver planlöst runt i sina vanliga grupperingar. Jag går i någon slags cirkel runt gården tillsammans med en vän. Vi går i tystnad, för just nu finns inget att säga. Jag med en oro i mig, vad han känner vet jag inte.

När klockan ringer är det dags för matematik och det var länge sedan jag förstod något där. Idag väntar dessutom prov. I sextio minuter ska jag sitta där och driva allt längre ut i vilsenhet. Jag kommer att lämna in ett haveri och sedan skall detta rättas och återlämnas till mig. Som att jag inte redan visste att jag är förlorad.

Jag tittar på skolans stora klocka. Visarna hackar sig framåt, obönhörligen. Det är fortfarande morgon, ännu inte förmiddag, och hur jag klarat mig ens så här långt förstår jag inte själv.

Det är fortfarande oordning i rummet när proven läggs ut på bänkarna. Ett förlupet suddgummi träffar mig i bakhuvudet, jag vänder mig om utan att egentligen bry mig. Mina tankar är domnade, min kropp förskjuten; jag är inte riktigt närvarande men ändå är jag ingen annanstans än just precis här. Min upplevelse av detta som sker är lika skev som den är skoningslöst skarp. Som alltid när min kunskap ska mätas och bedömas.

Stöket avtar så sakteliga, övergår i ett lågmält sorl som snart sänker sig till en bedräglig tystnad. Jag vandrar med blicken bland klasskamraterna, ser hur de sjunker ner i koncentration, en efter en. Läraren vandrar mellan raderna av bänkar. Han luktar mycket illa och stanken från honom dröjer sig kvar hos mig när han passerar. Det är en svårbeskrivlig odör men den är vad den är, liksom pålitlig. Alla bär de på sina egna och denna är den här lärarens variant.

Räkneuppgifterna på pappret framför mig breder ut sig och jag skummar igenom dem. Det börjar sticka i huvudet och mina fötter tycks förlora allt blod.

Plötsligt hoppar tiden fram och de första eleverna börjar lämna in sina prov. Några av dem tillhör de förtappade: de som inte kunde bry sig mindre när de lämnar in matteprovet utan att ens ha försökt. De flinar och skakar lätt på huvudet när de lämnar rummet, nöjda över att ha skaffat sig en längre lunchrast. Det verkar så bekvämt att vara på det sättet, tänker jag, att kunna ställa sig över sådant här. Andra är så effektiva att de redan nu räknat klart alla uppgifter – de med fallenhet för denna typ av problemlösning – och de går nu rakryggade genom klassrummet fram till katedern och läraren tar emot deras verk med en tillitsfull blinkning.

Det är alltid de samma. Och vi som sitter kvar är en brokig samling. Ser hur vissa försöker snegla på sin bänkgranne, luska reda på svar. Andra skriver och suddar frenetiskt, om vartannat. Någon stirrar ut genom fönstret bara.

Själv genomfars jag av samma maktlöshet som alltid. Jag är bortom allt, men dessvärre i allra högsta grad medveten. Tillståndet är egentligen outhärdligt för jag har inget eget förhållningssätt, är varken likgiltig eller förberedd. Och mina försök är meningslösa – jag är fast i en fåfänglig hjälplöshet som ska hålla mig kvar provtiden ut. För jag förstår ingenting av det som jag förväntas kunna.

Jag lämnar in sist. Läraren tar emot utan att höja blicken.

Ute i iskylan på väg mot matsalen återvänder ändå någon slags värme i mig. Nu är det här över åtminstone. Och visst brukar han ta god tid på sig med rättningen, det ger mig ju ändå ett andrum, en nådatid att vila i.

Min vän, som lämnade in sitt prov långt före mig, väntar på mig utanför matsalen. Vi går in tillsammans. Det serveras gråglansiga kroppkakor. Jag plockar några knäckebröd och häller upp ett glas mjölk, det blir min lunch idag.Vi talar lite om provet, om svaren och så. Han tycker att det var betydligt enklare än vad han trott. Och jag inser, som väntat, att jag varit helt fel ute rakt igenom.

Dagen är halvvägs gången. Nu väntar lunchrast och därefter teckning.

Tillbaka på skolgården. Vi vandrar i den där cirkeln igen, jag och min vän. Det har vi gjort sedan rätt länge nu. Förr om åren var vi fler som umgicks men nu är det mest bara han och jag. Det är så rörigt med alla de andra, man vet liksom inte var man har dom. Därför är det enklast så här: vi två bara och cirkelpromenaden.

Det är inte alltid vi hittar samtalsämnen men vi har känt varandra så länge nu och kan vila i tystnaden. Nu befinner vi oss här, mitt i högstadiet, och vi klänger oss fast vid varandra, är varandras livbojar.

Men just den här lunchrasten pratar vi om tennsoldater. Ett gammalt intresse vi delat tidigare som sedan en tid engagerar oss igen. Men nu i mer avkopplande syfte: det är en rofylld sysselsättning, att smälta tenn och hälla ner i formar. Att måla och pilla med de små soldaterna tillsammans hemma hos varandra minner oss om tiden innan. Eller vad vet jag. Det här är inget vi talar högt om iallafall.

Jag ser hur de närmar sig oss, noterade tidigare hur de tycktes mobilisera sig, tjejgänget i klassen. Fem stycken är de och nu är de framme vid oss. En av dem tar till orda, talar för resten. Hon berättar att de är missnöjda med oss. De tycker att killarna i klassen blivit tråkiga och ointressanta och inte alls som de i exempelvis 8B. Säger att vi är töntar, allihop. Sen går de vidare, bort mot fotbollsplanen där de andra killarna är. Vi säger inget om det, eller om något annat, de resterande minuterna innan klockan ringer och det är dags för teckningslektion.

Teckningsläraren tar emot klassen när den ramlar in. Han pratar men kan omöjligen bryta igenom och nå fram till eleverna som drar runt i lokalen. Det är tydligt att han haft en tanke och en bild av hur lektionen ska gestalta sig men allt det tycks rinna honom ur händerna direkt. Det gör mig alltid så sorgsen att tänka på, ser hur han går omkring här innan lektion och förbereder, fixar och tar fram. Så bara rasar vi in, snöslaskiga och trötta och alldeles oemottagliga för denna persons envisa dröm om att få ha en värdig stund tillsammans med oss.

Han är så skör, teckningsläraren. Och nervös. Som jag själv, och säkert är det därför jag inte kan låta bli att förakta honom. Jag tänker att han inte borde vara här utan nån annanstans. På en plats där jag kunde respektera honom.

Men lektionen fortskrider. Och trots att ingen egentligen vet vart vi är på väg så ritas och målas det ändå. Läraren tassar runt, då och då böjer han sig över någon som sitter och kluddar på ett papper.

Jag ritar mina vanliga motiv. Det är soldater på slagfält, stridsflygplan och sönderbombade hus. Någon av de storväxta kommenterar hur barnsligt han tycker det är, att jag fortfarande ritar sånt. Vet inte hur jag ska bemöta, är liksom orkeslös efter tjejernas attack på rasten.

Jag har gått vilse i vilsenheten. Vill varken framåt eller bakåt. För kanske finns den inte, den här platsen? Och vi? Eller är det allra bästa på riktigt ouppnåeligt, att aldrig ha blivit född, att inte finnas till? Och kvar finns då bara det näst bästa, att om vi alltså finns så kommer vi också att dö. Då är väl det ändå en slags tröst.

Plötsligt välter någon ett bord över en annan. En glasburk med vatten och penslar krossas mot golvet. Teckningsläraren ger ifrån sig ett gällt skrik och en förvillande stillhet infinner sig i rummet. Därefter kommer skratten, som vanligt. Han ber oss att lämna lokalen, lektionen är avbruten. Hans uppgivenhet är avskalad och ren och jag tänker att här finns faktiskt en gnutta värdighet.

Klassen rinner ut på skolgården igen. Det har börjat snöa och snart infinner sig de vanliga grupperingarna och vår cirkelpromenad. Klockan är bara tio över ett och ännu är dagen inte över. Klockan två kommer klockan att ringa igen och kalla in oss till fysiklektion. Där väntar skriftligt förhör idag. Det vet jag inte nu.

Jag promenerar vidare i mitt tillfälliga andrum.

BJÖRN MUDA

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.
Gå till Toppen