FÖRDÄMNING. Vårt sista hopp kom till när konstnären Marja-Leena Sillanpää blev erbjuden att vara första utställare på ”Det osynliga galleriet” startat av konstnären Stefan Karlsson 2017. Texten växte snabbt fram och likt en kraftfull fördämning kom tankarna, som att få möjlighet att prata till punkt utan att låta sig störas.
Vårt sista hopp
Jag vill visa universums alla ljud med vårt planetsystem, utifrån det stoftkorn i rymden som jorden ändå är, och därtill organismers transport genom galaxer i en önskan att få veta något om det avlägsna, det längst bort belägna. Jag vill visa det jag ser i mörkret där ute, men samtidigt det jag ännu inte sett med blotta ögat. Jag vill samtidigt visa Andrej Tarkovskijs filmatisering av Stalker, fast i än långsammare hastighet färdas guiden (som är jag) tillsammans med ett resesällskap (som är ni) och särskilt visar jag slutet i loop där vi ser blicken, bordet och glaset som oerhört långsamt förflyttas. Jag visar hela biblioteket av böcker, anteckningar och skisser som jag hittills gjort, samt mina Teckningar från framtiden tillsammans med planerade arbeten om radium med överblick av Marie Curie, därtill vill jag även visa varje person som genom tiderna botats från cancer med hjälp av strålning. Jag visar också en karta med mina steg 1-31 december 2015, från den upphöjda graven i Pantheon, till Radium museum och vidare till Rue 36 quai de Béthune. Jag visar marken, den långt borta och inne i skogen, där vi kan känna dofter av grenar som förmultnar, alltså djupt in i myllan visar jag att det växer rötter under rötter och att naturen sakta försvinner in i sig själv. Jag visar alla organismer som idag finns på jorden och som härstammar från andra organismer och vi kan här notera den stillsamma dramatiken i ett kretslopp när växterna vissnar och torkar ihop under våra fötter, just nu. Ungefär så, men inte med exakt dom orden. Jag visar Mona Lisas torkade tårar som vi hade på en kakburk hemma, den som min pappa gav till sin käresta som skulle komma att bli min mamma. De var unga och hade ännu hopp om ett långt liv tillsammans. Jag vill visa samtliga gestaltningar av Dödens ö av Arnold Böcklin, alltså även några till utöver de 5 kända. Samma ö som jag besökte första gången 2003 och med anledning av ett antal fotografier som jag tog då som numer ingår i ett frimärkshäfte (inför KREVs annektering av ön 2007). Från samtliga besök visar jag när jag stannar vid några utvalda gravar (2009, 2011, 2013, 2015 och 2017 senare i år). Jag visar Nelly Sachs flyktväg från Polen till Bergsundstrand i Stockholm. Jag visar alltså den första enrumslägenheten på gatuplan där hon bodde med sin mamma, med utsikt mot en liten anlagd rektangulär pool (säkert har det varit någon form av fontän där innan och den fontänen visar jag också). Jag vill naturligtvis också visa den andra lägenheten som hon levde i fram till sin död 1970. Den var aningen större på andra våningen med fönster mot kolsyrefabriken (som jag förövrigt också visar, men om 200 år då den ännu rostigare mirakulöst nog har fått stå kvar). Jag passar samtidigt på att visa Moder Teresas vägran att delta på banketten när hon 1979 belönades med Nobels fredspris och menade att pengarna istället borde gå till dom fattigaste. Hon höll istället en middag för 2000 hemlösa i Calcutta för prispengarna. Jag vill visa Rosa Parkers mod 1955 när hon vägrade att lämna sin sittplats i bussen till en vit man (händelsen brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen). Jag vill också visa den här jorden i framtiden, vilket är ganska snart, då vi låter djuren leva i fred, då vi återanvänder det vi redan producerat och delar på det som finns likvärdigt med varandra. Jag vill visa er doften av ljummen saffranskaka, och nygräddade kardemummabullar, tillsammans med andra välgörande dofter såsom torrt hö, sommarregn och renbäddade sängar. Jag vill visa de ytterst få tillfällen när regnbågar uppstår på natten och ter sig som vita i mycket starkt månsken. Jag vill även visa utsikten från det högsta berget på Island där vinden ledde mig i lä och som från den stunden befriat trångsynta tankar, men också vidden med vildhästarna som med sin omringade närhet pressade sig tätt intill mig (inte för att hota, utan av nyfikenhet och värme). Jag visar Paradiset, den till urtiden hänförda bilden av en värld utan faror, tillsammans med Det förlorade paradiset. Våra parker kan ses som vår längtan tillbaka, en längtan om en kort flykt, ett ögonblick som en oas i stadens öken. Eftersom Selma Lagerlöf, förutom att vara den första kvinnan i Svenska Akademien och den första kvinna som fick Nobelpriset i litteratur, var en av ursprungsledamöterna i Samfundet De Nio vill jag visa min koppling till nio. Det vill säga Nio kyrkogårdar, Nio hållpunkter, Tankens kartotek på nio hyllplan och resan som tog nio år (resan heter Svindel). Jag visar Flicka med pärlörhänge från 1665 av Johannes Vermeer, för att jag föddes 1965 och för att jag 37 år senare fick ärva ett av mammas pärlörhängen. Jag visar Babylons hängande trädgårdar, även kallad Drottning Semiramis trädgårdar, alltså det minst kända verket som ingick i listan över världens sju underverk. Eftersom det varit okänt om hur just detta byggnadsverk såg ut eller ens om det faktiskt existerat, visas det nu äntligen i verkligheten. Jag vill visa Alice i Underlandet av Lewis Carroll det vill säga det ni nu får se är trädgårdsfesten, den vita kaninen, hålet bakom busken, hattmakaren, den leende katten, larverna som röker och den ondsinta hjärterdamen. Jag visar att allt blir konstigare och konstigare i detta uppochnedvända som lika gärna kan ses som en metafor för den galna tid vi nu lever i (vi har följt med ner i kaninhålet där vi alla tycks bli tokiga, varken på ett roligt eller fantasifullt sätt). Boken publicerades 1865, det vill säga 100 år innan jag föddes, alltså finns det flera samband. Jag vill även visa en behändig komposthög, alltså riktningen nedåt i gropar och gravar med allehanda aktivitet, alltså jorden, underjorden, luften och vattnet, allt som strävar ner tack vare tyngdlagen och allt som strävar upp mot himlen vidare mot kosmos. Jag vill visa Café Florian, regelbundet beställer jag en Aperol Spritz, till mitt dolda sällskap. Ezra Pound gav mig både modet och tålamodet att fullborda ett eget Cantos; Jag är Clairvoyant. Jag visar varje morgon att jag vaknar i en ny tid, i en ny skepnad, ibland som djur eller växt, det vill säga jag är vem som helst, kanske någon du möter på gatan. Jag visar dörren som öppnas av sig själv, en teleport, eller ännu bättre, att jag är min egen teleport, att jag samtidigt är du och du är jag och vi har förmågan att resa både bakåt och framåt i tiden i en form av himmelsfärd. Jag visar hur vi lämnar en plats och samtidigt skådar en ny, utan att den syns, så att vi slutligen färdas i minnet eller i drömmen eller dör, inte alltid på det fysiska planet. Jag vill osökt visa mina genomförda Himmelsfärder, från den första, när jag vilade vid min döda mamma en sista gång på sjukhussängen, via Rosendals trädgård i Stockholm, via Hoburgen på Gotland, via Stavanger, via ingången till Sigmund Freuds hus i London, via ett trädgårdsland högt uppe på ett berg i Kyoto, via den underjordiska begravningsplatsen i Paris, via en ranglig terrass över uråldriga grantoppar på Funny Farm i Kanada, via den judiska trädgården i Weissensee, via Cabaret Voltaire i dadaismens Zürich, via Royal Pavilion i Brighton där det var strängt förbjudet att fotografera, men nu visar jag det fotobevis som trots allt finns. Jag vill visa gropen i sanden på en vandring i öken där jag fann ökenrävens skalle, som vilar bredvid kattens skalle funnen på en skärgårdsklippa i Sörmland. Jag visar Sömnens ö med jordens alla använda lakan genom tiderna, alltså alla lakan samlade, som varje nyfödd människa har lindats i och alla lakan som vi människor har drömt, älskat och slutligen dött i. Jag vill också visa den hemliga läran av Helena Petrovna Blavatsky och Tystnadens röst. Jag vill visa lätta fingrar som sammanfogar spindelväv till nya formationer. Jag vill visa trollsländan, följa den med blicken och vänta. Jag vill visa en vindlande tankebana som sammanställs med torrt sakliga tolkningar av detaljer. Jag visar också Uppenbarelseboken som skrevs av en författare som fyra gånger kallar sig själv för Johannes, som befann sig på Patmos där jag bevisligen visade prov på förmågan först till försyn, sen till klarsyn. Jag visar alla de vänner jag haft genom åren, de som kom och de som försvann och de som stannat eller kommit tillbaka, alltså all vänskap som berikat mitt liv. Jag visar det som kan ta lång tid, upp till många år (kanske ett helt liv) bredvid det som till synes sker mycket hastigt. Jag vill således visa min vänskap till ett stort antal döda författare, till exempel Sylvia Plath och Anne Sexton, Tove Jansson och Tuulikki Pietilä på De ensammas ö. Jag vill visa kopplingarna mellan två som levde på olika platser under olika tider; Edith Södergran skrev som ung i enkla vaxdukshäften (i Karelen) och några år innan hon dog föddes Anne Frank som under andra världskriget skrev om sitt ockuperade liv i enkla vaxdukshäften (i Nederländerna). Jag vill visa mitt systerskap till Helene Schjerfbeck och Hilma af Klint, då de föddes samma år (1862) och dog bara två år efter varandra, men som inte träffades i livet. Vi började ett samarbete utifrån gemensamma beröringspunkter i New York (2011) vilket presenterades första gången i Göteborg (2012). Jag visar redan nu även våra kommande arbeten, till exempel ett vackert instrument av glas som kommer att ligga i en exakt fördjupning efter dess form på en sammetskudde (hela grader markeras med vita och tiondels grader med svarta streck). Jag visar således allt svart på vitt, men också allt svart på svart, medan andra färger får dröja. Jag visar banankartongen med alla pocketböckerna som låg på vinden. Sidorna plockades isär, blandades ihop och beströks med vit färg och bildar sedan dess en evighetslång mening. Klockorna har stannat upp ett ögonblick vid händelsehorisonten, när allt står stilla, utifrån sett. Jag visar att det ännu är tyst, en tystnad som andas förtröstan och tydliggör att tänkandet är en ensam sysselsättning. Jag vill visa hur Susan Hiller lyfter. Svävar över tak. Svävar rakt ut från en fasad. Svävar över en gata. Svävar med fåglar och vi svävar tillsammans över en park. I himlen möter vi fler av vår sort, utanför vår fysiska kropp, över jorden. Jag visar hur kroppen lyfter som en ballong och möter min livslevande syster över nejden, medan värmen mellan oss glittrar lika pärlande röd som skorna på Dorothy Gale. Jag vill därefter osökt visa hennes barn, som också blev mina barn, som berör något lyckosamt, djupt där inne. Jag visar naturen, alltså naturens ursprungliga ordning, den som varken varit eller är god nog åt oss så istället tillrättalade vi jorden för våra egna syften (det finns ingen omsorg längre, just så som naturen var från början). Jag vill alltså visa att vi bär oss åt som om vi äger alltsammans, men det är en vanföreställning. Jag visar ett prasslande silkespapper med brända kanter som osar milt, en labyrint och en dominoeffekt, fast baklänges det vill säga när brickorna reser sig upp en efter en. Jag vill visa tågresan på 20 timmar dit och 20 timmar tillbaka, tillsammans med amishfolket (framför allt deras 300 år gamla klädsömnad visar jag). Samtidigt vill jag visa hur vi har utnyttjat allt som kunnat tjäna oss i detta så kallade civilisationens framåtskridande, men jag vill framför allt visa att naturen behöver bli lämnad i fred. Jag vill härnäst visa upp två ljudstycken av John Cage samtidigt; As slow as possible som framförs i en 639 år lång version (stycket inleddes med ett och ett halvt års tystnad och kommer att vara klar år 2639) och den tysta kompositionen 4,33 (som går ut på att musikern sitter beredd att börja spela under en bestämd tidsrymd utan att slå an en enda ton). På detta sätt vill jag visa en möjlighet att fokusera på de ljud, det lågmälda, som finns runt omkring oss. Jag vill visa konsten som kan få oss att både stå ut med och påverka det som fullständigt håller på att gå över styr. Jag vill visa Zen, det vill säga den gemensamma nämnaren om den personliga erfarenheten, det långsamma avvänjandet av förutfattade meningar och det enträgna arbetet med att ta emot ögonblicket som det är. Jag vill alltså visa att människan är fri och samtidigt begränsas av de handlingar som utförs och att dessa handlingar förstärker de mönster vi redan är fångade i. Jag vill visa den tid då jag dagligen passerade (och på olika sätt förhöll mig till) slagghögarna och min förkärlek till Falurödfärg sedan dess. Färgen konserverar virket så att husen håller längre, eftersom den innehåller flera sorters mineraler. Jag vill visa olika typer av svartmylla och en tub med färg som heter Bone black och att den röda färgen från Falun numer även kan vara svart. Jag vill visa Lars von Triers tv-serie Riket som kan vara den bästa tv-serie som gjorts. Jag vill visa samtliga tal och skrifter av Emma Goldman om fängelsestraff, ateism, yttrandefrihet, militarism, kapitalism och fri kärlek. Jag vill visa det som väller upp, det absurda som villar bort sig och det vi har i sikte, i väntan på Samuel Beckett. Jag vill med hjälp av min professor Erik Dietmans alla plåstrade plåsterlappar visa att vi inte riktigt vet var alla skåp ska stå. Jag visar med hjälp av en gatsten från rännstenen, det vill säga den gamla stenen, det vill säga Hanson vars slagord skallar Skärp dig för fan. Jag vill visa att det kan vara lyckosamt att bryta ihop, och bryta ihop, och bryta ihop, för att så småningom få upptäcka hur det faktiskt ljusnar på oväntade vis. Jag vill visa vem som är krigare, men på det mjuka sättet, såsom krigare väl borde vara. Jag vill även visa Schweinfurtergrönt, en arsenikhaltig färg som var ljusbeständig med en speciell lyskraft, men som ledde till kronisk förgiftning hos dom privilegierade som levde på herresäten och slott. Jag vill därmed även visa att de fattiga dog på grund av helt andra orsaker, som istället härleds till orättvisorna i en maktstruktur. Jag vill visa min uppväxt på landet med byns träkyrka och omkringliggande kyrkogårdar, lika naturliga lekplatser som skogar, koppargruvor och berg, det som föranlett att kontakten med naturens cykler, såsom att gro och att dö, påverkat mig. Jag visar de gamla egyptiernas Dödsbok med utförliga anvisningar åt alla själar som börjat den långa resan till De välsignades ö där dom dväljes i frid. Jag vill visa ett ögonblick långt som livet självt när vi står mitt emot varandra och ser in i ögonen när vi träffat den rätte. Den rätte, som vid min sida ger enkom godhet i livet, i det djupt egensinniga, det egna, alltså det som kanske kan kallas för ens innersta väsen. Jag vill visa ett snöfall som lägger sig som ett skyddande snötäcke över oss, men att snön också virvlar upp i motsatt riktning till synes obegripligt från marken. Jag vill visa våra ansikten som därmed riktas uppåt för att fånga snöflingorna i gapen tills vi blir mätta. Jag vill visa det skrivna, de spända dukarna, de ordnade penslarna och de vässade pennorna. Jag visar gips och betong som blandats till skulpturer, och träsnitten, och boktrycken, och kritorna, och nålarna, och spikarna, och mdf-skivorna, och stenbumlingarna, och vedboden (inte när jag hugger ved den här gången, utan istället en trave med böcker som sen dess ingår i det växande biblioteket). Jag vill visa dom döda, alltså precis alla som är döda och att dom flesta människor är döda (och fler kommer det förstås att bli). Jag vill visa doften av nyklippt gräs, av nyskalad citrusfrukt och ängen i morgonsolen på hösten. Jag vill visa övernaturliga väsen som kan lura med sig människor till sina boningar i berget, varpå dessa när de släpps fria får ett starkt förändrat sinnelag som en gång ska rädda oss från undergång. Jag vill visa att vi har en nådegåva som kan rädda oss, att vi är i stånd till självkritik och eftersom det borde ligga i vårt intresse är vi i stånd att ändra vårt beteende till det bättre. Jag vill visa ett fenomen, att vi ser bilder likt visioner i vårt inre. Jag vill visa kopparplåtar, blästrade stenar och renderade filmer. Jag visar solkiga linnedukar i vikta travar, riggade kontaktmikrofoner och collage i centimetertjocka lager. Jag visar ljudupptagningar från fälten, fotsteg på knarriga golvtiljor eller långt nere under bottenplan. Jag visar alla lästa böcker, även dom om frusna stjärnor, melankoliska rum och en gudomlig komedi. Jag vill visa indianerna, samerna och alla folkslag som förtryckts och särskilt visar jag de tasmanska aboriginerna som är totalt utrotade. Jag vill visa att allt liv är besjälat och jag vill visa dom som levde i samspel med precis allt liv som är besjälat på jorden, alltså dom som åt endast det dom behövde, dom som bibehöll en känsla av beroende och tacksamhet. Jag vill visa att vi gemensamt kan välja vegetarisk kost och likt Mahatma Gandhi inte skada levande varelser. Jag visar hur inkräktarna, den vita människan, det vill säga vi, i bästa fall motat bort, men i värsta fall (så som ofta var fallet) gjorde oss av med dom som levde på platser som vi ville ha. Jag visar hur vi roffat åt oss gigantiska, orörda marker och här står vi nu, i en till synes fin natur som stinker. Jag vill visa en kvantmekanisk kraft som får objekt att sväva, mörk materia som håller galaxer samman och att inga tecken tyder på att rymden skulle ha ett slut. Jag visar jordens olika hörn där vi ser månen från andra vinklar, alltså rymdfärder med olika parkbänkar som utgångspunkt eller det upphällda kaffet (inte för att dricka nödvändigtvis utan för att ha det till att spå eller måla med). Jag vill visa skillnaden mellan temlor och semlor (temlor kan ätas året om) och jag vill visa nordpolen och samtidigt den flygande mattan (men det är för tidigt att yttra sig mer om den saken ännu). Jag vill visa kistorna, de som läggs i gropar med jord över, men när virket i kistan murknar sjunker jorden så att gräset ordnar sig i veck och kullar. Jag vill visa hur vi vänjer oss vid tanken på att försvinna, förr eller senare, att jorden öppnar sig och gravstenarna sugs ner i jorden med de bortglömda namnen (alla namn visar jag naturligtvis också). Jag vill visa antika föremål som ännu finns kvar, till exempel terriner i form av kronärtskockor från 1655, kannor med lock i form av markattor från 1751 eller vaser i form av påfågelfjädrar från 1889. Jag vill visa ordet, det ord som inte avser tiden, utan det varande och bestående. Jag vill visa urtavlan, askkoppen, löständerna och slutligen det som varade en enda sekund innan min pappa för alltid var borta. Jag vill visa surdegen, filbunken och svampsporen i en evighetsprocess. Jag vill visa att ett liv aldrig börjar och att ett liv aldrig slutar, för kretsloppet finns alltid, men att det är poetiskt tilltalande att försvinna som stoft för vinden. Nu visar jag återigen alla växter, eftersom dom är väldigt mottagliga för stimuli är det viktigt att vara försiktig med kraftiga temperaturskillnader och miljöombyten samt för mycket eller för lite vatten. Jag visar att det finns en plan (döden är ingen känslig fråga), att även växtligheten reagerar på våra handlingar (de är mycket känslosamma) och jag vill visa övergången från det gamla (som varit) till det nya (som vi hoppfullt inväntar när vi i berusning ser fyrverkerier på tolvslaget). Jag vill visa en pyramid och en ny kinesisk mur som inte kräver några människoliv eller andra levande offer. Jag vill visa det som inte syns på oss när vi upprätthåller ett normalt dagsmönster, fast precis allt har rämnat sedan länge. Jag visar samtidigt att vi inte ens under de svartaste nätter kunnat drömma om hur farlig människan kan bli och jag vill visa frånvaron eller närvaron av allt det andra. Jag vill visa hur jag suttit och ritat, timme efter timme, år efter år, utan att riktigt veta vad just det arbetet fullkomligt skulle leda till. Att det ovissa inger en känsla av tillfredsställelse, men jag visar också att jag blir öm i axlarna, öm i fingertopparna, öm i sinnet, att jag har träsmak i hela kroppen, att jag kan ligga vaken när jag borde sova om natten, medan tankarna går som en super8film, hjärnan som inte kopplar av utan istället ökar takten. Jag vill visa oss konstnärer som inte riktigt vet hur en tar semester som en kanske borde, men att ledigheten ger en tröst, verkligen, för att det innebär mer ostörd tid till sina tankar, sitt görande, det vill säga arbetsprocessen (inte av ondo alltså, men en otålighet för att ständigt längta tillbaka just dit, till arbetsbordet, för att ifred kunna börja om eller fortsätta, ensam i tankar, de som kommer och leder vidare). Jag vill visa doften av färsk rosmarin, doften av rostat bröd och den doft som huden har efter en simtur i havet. Med blicken mot havet vill jag samtidigt visa det finskkarelska Nationaleposet med 50 sånger som just börjar med världens skapelse i havet (därtill upprepningarna av samma tanke). Här kommer jag osökt att tänka på drömmaren som planerar att bygga en opera mitt i den peruanska djungeln som jag vill visa. Ångbåten i Fitzcarraldo drogs först upp och sen nerför ett berg utan specialeffekter, men den starkaste filmeffekten visar jag under hypnos (likt aktörerna som spelade under hypnos i Hjärta av glas av Werner Herzog). Det sägs att personer under hypnos har ökad fokusering och koncentration, det vill säga att det som händer pågår inåt, eller att aktörerna inte ens spelar. Jag vill visa tall, björk och gran som fått växa fritt i skogen, som antagligen kommer att ta över min trädgård. Jag vill visa samspelet mellan luften, vattnet, jorden och växtvärlden (ett löv fladdrar våldsamt, fast det är vindstilla). Vidare visar jag att jorden innehåller lika delar vatten som luft och levande organismer, att jorden således rör sig, och simmar, och andas, och lyfter. Jag vill visa en supercell som genererar i stort sett uteslutande våldsamt väder, rensar luften, men även vägar och byggnader, med kraftig åska och tromber. Jag vill visa något som liknade frost, den som tätnar alltmer varje timme. Jag vill under en kompakt minut visa inte bara En tyst minut, utan precis alla som någonsin förekommit under sorgeceremonier medan all annan verksamhet upphört (varje minut visas alltså samtidigt i lager). Jag vill visa möjligheterna till nya intryck och impulser. Att vi har en möjlighet att studera positioner, kanske ändra alltsammans med blicken. Jag visar hur vi bombarderas av störningar omkring oss, men att vi ibland trots allt har förmågan att få rätsida på någonting viktigt. Jag vill visa ugglan som har oerhört bra syn och hörsel. En del av ugglans dun omvandlas till ett slags mjöligt puder som täcker fjäderdräkten och hjälper dom att flyga ljudlöst. Jag visar hur vi nu lyfter en bit från marken, en vandring i luften på ett moln (det som ser ut som moln, men det skulle kunna vara mossa). Jag vill visa former av taktkänsla (taktkänsla). Som ett redskap (på ett sätt). Och hela världen (ramlar ner). Med en drill (knockad). Vilade över den utvalda skaran (cirklade runt). Och lättsam filosofi (behov) när vi lärt känna återtågets hemlighet (idag). Jag vill också visa att vi kan ta vår uppfattning om människans överlägsenhet under omprövning, för vi kommer antagligen, hur vi än väljer att gå vidare, att tvingas backa tillbaka och börja om. Jag visar att jag är kvar i min uppväxt på landet, alltså i Koppartorp, även nu när kroppen åldras och befinner sig på olika ställen. Jag vill visa att tiden har en hemlighet, att tiden kommer att förändra allt. Jag visar ett löfte om Schlaraffenland, dolt, som en dimridå för att glömma vår fruktan för en katastrof som vi jäkligt snabbt håller på att iscensätta. Jag visar den berusande doften när någon inte fått nog när vi passerar en trädgård där rosenbuskarna svämmar över. Jag vill visa minnesbilder, ett rensopat golv, glädjetjut, röksignaler, fågelkvitter, lusthuset, lätta danssteg, solkatter, aggregatet i saunan och det lågfrekventa. Jag visar benhuset. Efter en tid flyttas bendelarna till en slutgiltig plats, benen stuvas effektivare och gravplatsen blir ledig. Min uppgift med den här texten är att förbereda oss för en resa över människors hjärtan och sinnen. Resans innehåll växlar med temperamentet hos oss som betraktar den andra sidan, och dom andra som betraktar oss. Alla tolkningar är betydelsefulla, några också djupsinniga. Jag visar alltså denna min sorgesång, som visar att sorg inte endast är dyster, utan hoppfull, och ibland även lidelsefull. Jag vill visa att vi kan välja gott, det som är gott och det som kommer att bli gott (eftersom vi säger oss vara intelligentare än allt annat liv på jorden). I det spiralformade molnsystemet finns ett hål, cyklonens öga, där det kan vara nästan helt stilla. Det är mitt sista hopp som jag vill visa.
info@opulens.se
***
Om sin konst säger Marja-Leena Sillanpää:
“Jag studerar alla typer av trådlösa meddelanden. Vissa försvinner varje dag, men återvänder snart för att berätta vad som hänt och jag återger vad jag hört. I mina arbeten försöker jag belysa det vi i regel inte ser med blotta ögat vilket ofta börjar med text och tar sen olika uttryck (böcker förstås, eller installation, ljud, performance, skulptur, målningar). Arbetsprocessen börjar likt en vila under skuggan i väntan på kontakten med ett kommande förflutet i en förgången framtid.”
Vad Marja-Leena Sillanpää har på gång nu:
Gensaga och 12 andra redovisningar, soloutställning på Galleri Örhänget, Stockholm, vernissage 4 maj.
Sfärernas Harmoni och ett alkemiskt recept, utställning tillsammans med Lisa Jeannin på Pythagoras industrimuseum, Norrtälje, vernissage 29 maj.
Re turn, grupputställning på Borlänge Modern, Borlänge, vernissage 16 juni.
Konsert (elektonmusik) LUFF-festival i Lousanne 16-19 oktober.
Soloutställning på Luleå Konsthall, vernissage 16 november.
Konsert (elektonmusik) Nottingham Contemporary i Nottingham, 9 november
***
.
