DEMENS. Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet, skriver Nette Wermeld Enström.
FOLKHEMMET. Det har rasat en serie om Stockholmshat i storstadspressen. Tre såna därringa krönikörer har tävlat i att såga nollåttaområdet. Det har varit det vanliga om arrogant skitviktighet och gentrifieringens tendens att låta de dammiga antikvariaten dö hyreshöjningsdöden. Men smörgåstårtan nämndes icke.
GRUPPTÄNKANDE. “Att ständigt ge akt på skillnader som vithet och icke-vithet, rasifiering och andrafiering riskerar att skapa osämja och konflikter, splittring där sådan inte finns från början”. Erik Cardélus funderar på om vi lever i det neurotiska färgseendets tyranni eller tvärtom bör tänka mer på färgbeteckningar.
INGENTING. En idé gestaltas på olika sätt, som en skulptur i brons eller som bara ingenting. Frågan är vilken konst som är bäst för klimatet? Mathias Jansson har funderat över detta.
NOVELLER. I hennes nya novellsamling känner man sig omedelbart hemma i det stridsbergska universumet med dess typiska blandning av skitigt och storslaget.
TV-SERIE. The White Lotus är ett inslag i samtidsdebatten som jag misstänker att Mike White har haft liggande i kroppen länge. Det brukar vara så med det som svider, skriver Christoffer Andersson.
DEBUTROMAN. Jag stod mitt på kyrkogården med händerna fulla av gödsel. En fluga surrade runt min näsa. Instinktivt viftade jag bort den, vilket naturligtvis ledde till att jag även fick gödsel i ansiktet.
VINYL. Jesper Nordström har den här veckan plockat fram två vinyler från det forna Sovjetimperiet och reflekterar över behovet av flärd och fägring i den gamla dikataturstaten.
PROVOCERANDE KONST. Lars Vilks utmanade några av samtidskonstens verkliga tabun, och även om han betalade ett högt pris ser han ut att ha gått segrande ur striden.
