Vikten av att visa känslor

Krönikor/Samhälle
Bildkälla: Pixaline / Pixabay.com

KÄNSLOR. Föreställningen att killar inte får visa känslor är nästan löjligt förenklad. Sitter du på en buss och lyssnar på eller iakttar några unga killar interagera lär du höra alla möjliga känslor uttryckas, skriver Nathan Hamelberg.

 

 

Häromdagen ställde min vän Ibrahim frågorna ”hur ofta gråter ni?”, ”Varför?” och ”när grät du senast?” till män som följer honom på Twitter. Det var en översvallande mängd svar. Det var också många med Twitterformatets mått mätt detaljerade redogörelser från olika män om vad som kan få dem brista ut i gråt, hur det känns, vad de gör — tar sig till — om de börjar gråta och så vidare. Samt, de som berättade att de inte kan. I princip alla tolkade ”hur ofta gråter ni?” som en fråga om hur ofta gråter ni för att ni sörjer? Det vill säga, glädjetårar var knappt med i diskussionen, vilket i sig säger en del om hur svartvit inramningen kan bli vid diskussioner om män och känslor, i alla fall om diskussionerna inte får utvecklas. ”Gråt” har blivit emblemet för mäns relation till sina känslor.

De senaste tre åren har jag jobbat i projektet Machofabriken med våldsförebyggande bland ungdomar — av alla kön, men med fokus på vad föreställningar om manlighet innebär för såväl de som ser sig som män och de som inte gör det. Det handlar inte enbart om att arbeta med ungdomar — halva jobbet innebär att prata med vuxna som arbetar med unga: fältassistenter, lärare, idrottstränare, kuratorer, elevhälsan, skolledningar och så vidare. För att ens kunna prata om våld brukar vi börja prata om förväntningar, grupptryck, status, motstånd och när ens manlighet är ifrågasatt.

Jag kan inte minnas en enda gång, när jag hållit en utbildning, där inte föreställningar om att det är omanligt att gråta kommit upp när förväntningar på killar diskuteras. Det, och att ”killar inte får visa känslor”. Det börjar bli slitna klyschor för mig. I verkligheten gråter så klart en massa ”manliga” killar, och en massa ”omanliga” killar kan inte gråta.

Föreställningen att killar inte får visa känslor är nästan löjligt förenklad. Sitter du på en buss och lyssnar på eller iakttar några unga killar interagera lär du höra alla möjliga känslor uttryckas, från entusiasm, likgiltighet, irritation, nyfikenhet, ilska. Men det finns vissa känslouttryck som killar bestraffar varandra för att visa upp, och sorg är ett av dem, i alla fall i vissa sammanhang.

Jag ser ofta folk dra förhastade slutsatser av det här, till exempel tanken att det bara skulle vara killar som bestraffas för vilka känslor de uttrycker. Och att vi därför ensidigt ska jobba med killar när vi pratar känslor med unga. Testa att fråga vilka tjejer i en gymnasieklass som inte bestraffats med förlöjligande om de uttryckt ilska någon gång och du kommer att mötas av en tsunami av svar. Till exempel hur en tjej som på goda grunder är arg får höra ”har du mens eller?” eller avfärdas som hysteriskt lagd.

Bestraffning av känslouttryck drabbar alla, men olika beroende på förväntningar kopplade till kön. Tjejer lär sig generellt dock ta ansvar för och tolka andras känslor på ett annat sätt, vilket så klart är åt helvete. I förlängningen även för strejta killar som gör sig beroende av partners som tar ansvar för dem.

De förenklingar som ofta haglar när killar och känslor diskuteras — att avfärda mäns förmåga att uttrycka känslor — riskerar att bli något av självuppfyllande profetior. Det är inte så att det kommer döda förmågan att uttrycka känslor, men däremot kommer förmågan att reflektera över egna känslor (och hur man mår) samt att ta ansvar för dem att försvagas.

Det är skillnad i perspektiv och på förväntningar mellan män och kvinnor. Män kan lätt hamna i ett nära aningslöst ältande om rätt till känslor där ansvar för egna reaktioner på ens känslor lyser med sin frånvaro. Jag kan vara precis så aningslös för egen del, men jag tror det är viktigt att trots det fatta att när det gäller pojkar och unga män så är det avgörande att gå in och arbeta med känslor och att öva upp förmågan till reflektion kring dem för att förebygga våld.

De affekter vi känner är en sorts verktyg — de signalerar vad vi behöver, eller i alla fall är vi programmerade att förstå dem så. När pojkar lär sig att det är ”tjejigt” att gråta lär de sig att inte göra det, men när vi gråter signalerar vi att vi är i sorg och att vi behöver stöd, trygghet, tröst, en kram och så vidare. (Inte vid glädjetårar då men, ni fattar). Killar som döljer sorg bakom ilska signalerar motsatsen, istället för ”håll om mig”, ”trösta mig” signalerar de ”rör mig inte”. Vilket är att bli delvis förlamad i förmåga att uttrycka behov, känslomässiga och andra.

När jag brukar prata om det här med lärare finns det nästan alltid en minoritet som tycker att det här är trams eller sekundärt i relation till skolans uppdrag, men för mig är det helt världsfrånvänt att tänka att elevers bristande förmåga att uttrycka behov av stöd, trygghet eller nedstämdhet inte kommer ha katastrofala effekter på skolgången, både den egna och andras.

Jag vet inte hur många kvinnliga vänner som berättat om hur halva deras liv gått åt att tolka pojkvänners känslor. Något som så klart skulle underlättas av att killar lär sig reflektera över sina känslor och faktiskt sätta ord på vad de vill. Alltifrån att läsa av samtycke (något som enligt samtyckeslagens belackare handlar om att förstå skrivna kontrakt) och att söka stöd vid depression, samt motarbeta självmord, till att notera vem i laget det är som mår piss — och ta tag i det — bygger på att vi tränar på att uttrycka, reflektera över och läsa av känslor. Det är dags att börja ta tag i det här. Och när vi gör det, inte lämpa över det på barn av alla kön i skolåldern, utan börja med oss vuxna. Inte damerna först den här gången.

NATHAN HAMELBERG

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen