Vårtankar om att bryta tystnaden

Krönikor/Samhälle
Bild: Pixabay.com Modifiering: Opulens

TYSTNADSKULTUR. ”Med tiden blev den infekterade tystnaden allt mindre plågsam. Och den Stora Skådespelaren upphörde att trakassera.” Den uppmärksammade SVT-dokumentären om Josefin Nilsson får Erik Cardélus att minnas en händelse från sin ungdom.

 

 

Det är sent i mars. Gatorna ligger återigen öppna, fulla av skräp som legat gömt under snön och dolt i vintermörkret. Återigen kommer det där avslöjande tidiga vårljuset.

Det är bråda dagar och jag hastar fram och tillbaka mellan hem och arbetsplats, med tankarna malande och skavande kring något riktigt uppskakande, SVT-dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson. I dokumentären tecknas bilden av en levnadsglad och begåvad tjej med skinn på näsan, en kvinna som hamnade i en destruktiv relation där hon utsattes för en långvarig fysisk och psykisk misshandel. En misshandel som bidrog till hennes förtidiga död.

På bussen och under de kisande promenader i det tidiga vårljuset vevar tankarna runt. Hur kunde det gå så långt? Och vem bär ansvaret? För ytterst sällan förblir en långvarig misshandel en hemlighet för omgivningen, i synnerhet om förövaren har ett utåtagerande sätt och uppvisar aggressiva beteenden i andra fall också.

Mina tankar landar i ett centralt tema i #metoo-kampanjen: tystnadskulturen och i Martin Luther Kings berömda ord om att den stora tragedin inte är de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

 

Frågorna igen: Varför agerade ingen, tidigare och tydligare? Någon som var där. För det är inget unikt, tyvärr. Allra minst på fina kulturinstitutioner. Minns Kulturprofilens många övergrepp, som pågick år efter år, i de fina kretsarna runt Svenska Akademien. Varför sade ingen ifrån, när det bevisligen skedde så öppet?

Självklart faller störst ansvar på förövaren, ett ansvar som han uppenbarligen inte tagit. Utan förnekat. Då måste omgivningen kliva fram, inte vara passiv och skjuta undan ansvaret.

Hos vem är ansvaret störst då? Här finns två principer: den som står situationen närmast och den som har den starkaste positionen. Ofta är chefen en man, men det behöver inte alltid vara så. Men hen har alltid störst hierarkisk backning och befogenheter. Eller för att koppla in Bamse, ”den som är stark måste också vara snäll.” Resten blir en fallande skala där alla självklart bör agera, utifrån sina förutsättningar.

I media klev en skådespelare nyss fram och tog avstånd från framtida samarbeten med misshandlande män och i unkna tystnadskulturer. Trist nog kommer det först nu, när övergreppen på Josefin och #metoos första stora våg är över. Med uttalandet kom också kommentaren att ”karriären kanske går åt helvete, men nu får det vara nog.”

Men är priset för att ta medmänskligt ansvar verkligen så högt? Är det verkligen så att man blir utfryst och sumpar sin karriär om man försöker förhindra mäns uppenbara övergrepp på kvinnor? I så fall lever vi en extremt sorglig värld där det är synd om människorna.

Själv har jag varken arbetat på Dramaten eller i Svenska Akademien, men en gång i min ungdom jobbade jag på en kulturinstitution med liknande drag. Där trakasserades en av mina kvinnliga kollegor av en Stor och Upphöjd Skådespelare, vars lynnigheter och elakheter var vida kända. Ändå fick de fortsätta, dag efter dag.

Själv var jag en osäker förortsgrabb i senare tonåren, längst ner i teaterns hackordning. Yrvaket tog jag mig an livet och arbetet på teatern, utan att riktigt förstå att det som lärdes inte alltid var det som levdes. Det spelades exempelvis en pjäs om en välkänd svensk sångerska, som gjorde karriär i Nazityskland. Så frågor om moraliskt mod och ansvar behandlades varje dag. I tal och sång, men bakom scenen var det något annat. Där gjorde den Stora Skådespelaren livet surt för min kollega, fullt synligt och utan skyddande ridå.

Men en dag fick jag trots min tonåriga osäkerhet nog. Det hände efter att den drabbade tjejen, blek och gråtande, återigen berättade sin historia i scenarbetarnas fikarum. Så stormade den Stora Skådespelaren in och röt att ”hon bara försöker framkalla falskt och billigt medlidande.” Varpå jag reste mig upp. ”Nu räcker det”, sa jag där mellan den Store Skådespelaren och min kollega.

Luften tjocknade och Skådespelaren gick på mig, full av vrede. ”Din jävla lilla nolla”, skrek han och viftade med en stor klackring. Han morrade något om sin egen store pappas skådespelartid, där nollor som jag minsann höll käften. Det följdes av förolämpningar, hot och den stora klackringen mitt uppe i mitt ansikte, ända tills vreden droppade av och han gick därifrån.

En tystnad lägrade sig över fikarummet, över hela teatern. I andra akten när jag drog en ridå i mörkret kom den kvinnliga huvudrollsinnehavaren (hon som spelade den kända svenska sångerskan) fram och diskret klappade mig på huvudet. Som på en hund. Vad detta betydde, förblir oklart än idag. Kanske något om overdogs och underdogs, kanske något om nollor och stora skådespelare, kanske något om allas vårt ansvar att vara människor.

Med tiden blev den infekterade tystnaden allt mindre plågsam. Och den Stora Skådespelaren upphörde att trakassera. Med tunga steg gick jag till jobbet, men inte värre än att jag uthärdade. The Show must go on, som man säger. Fast showen var något annorlunda, utan uppenbara trakasserier. Inte heller gick min karriär i kras och katastrofen uteblev. Skådespelaren hälsade till och med på mig i korridorerna, efter en tid.

Jag jobbade kvar på teatern, med denna produktion och en till. Den andra pjäsen handlade om en obetydlig typ från förorten som kom in i de fina salongerna. Där var han lite udda, fattade inte spelet, så det blev knas men det ordnade sig ändå.

Och nu kommer allt det där tillbaka till mig, gång efter annan under dessa yrvakna marsdagar, dagar då det tidiga vårljuset än en gång lyser över det som så länge har legat i dunkel.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Nationaldag utan folk

FIRANDE. Så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite
Gå till Toppen