
RESEBREV. När man vistas i Istanbul återkommer man ständigt även till slaget vid Sakaria på hösten 1921, då Mustafa Kemal Atatürk besegrade den av Västeuropa stödda grekiska armén. Detta slag nämns inte i våra historieböcker men i denna del av världen beskrivs som avgörande, skriver Anders Kjellström i en betraktelse från ett besök i Turkiet.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
I Turkiet är historien alltid närvarande och styr medborgarnas och samhällets syn på samtiden. Det närvarande ses alltid i relation till det förgångna och ett antal historiska årtal definierar synen på samtiden. Utan en förståelse av dessa avgörande vändpunkter blir den samtida verkligheten fullständigt obegriplig.
År 1453 är ett åratal som ständigt återkommer när man befinner sig i Istanbul. Det var det år som de Ottomanska muslimerna erövrade det kristna Konstantinopel vilket på sitt sätt markerade slutet på den antika eran. Nedgången hade varit lång och varat under århundraden. Det har framställts som strid mellan vildsinta och barbariska turkiska ryttare och en sofistikerad kristen kultur. Sanningen var snarare den att turkarna hade ett mycket effektivt artilleri och var således teknologiskt överlägsna, vilket avgjorde utgången. Detta är naturligtvis bara en av de myter som format vår bild av den Osmanska och turkiska civilisationen, en annan stöter vi på hos Martin Luther. Denne ansåg att turkarna var Guds straff över den kristna världen och han präglade ordet “hundturk” som ju också finns i det svenska språket. Turkarna vet mer än väl om att denna europeiska rasism och fördom ännu idag spelar en avgörande roll i Europas syn på dem, nu senast i debatten om ett eventuellt EU-medlemskap.
Några år senare skulle en ytterligare historisk vändpunkt inträffa.
När Ferdinand och Isabella år 1492 intog det sista resterna av det muslimska Spanien var en av deras första åtgärder att utvisa hela den judiska gruppen som sedan århundraden hade bott i denna region. Idag utgår man ifrån att gruppen bestod av cirka 120 000 människor. Deras deadline var den 2 augusti 1492, därefter kunde de avrättas. Vad skulle de göra? Vart skulle de ta vägen? Lösningen var att åka till Istanbul där de blev mottagna av Sultan Beyezid II som undrade varför de spanska regenterna var så enfaldiga att de exporterade sina bästa tillgångar, utbildad och kunnig arbetskraft, vilket gjorde Spanien fattigt, men berikade det Ottomanska väldet. Enligt vissa källor skickade sultanen även fartyg som skulle underlätta transporten mellan Spanien och Istanbul. Det hela är mycket väl beskrivet på det judiska museet i Istanbul och jag satte mig ner på en bänk och kunde inte låta bli att reflektera över det faktum att man 1492 behandlade flyktingproblemet över Medelhavet på ett helt annat sätt än det som vi idag ser dagliga exempel på med massdöd i rangliga gummibåtar.
År 1492 skickade den spanska tronen även Columbus över Atlanten och här ser vi tydligt den europeiska civilisationens två ansikten. Den civilisation som alltid är beredd på uppbrott och som vill anta nya utmaningar och ständigt upptäcka världen och det andra, den bigotta och intoleranta, som utvisar och misshandlar avvikande och som kräver destruktiv homogenitet.
När världshistorien skrivs i slutet på detta århundrade kommer kanske slaget vid Sakaria att framstå som en av de avgörande händelserna som definierar 1900-talet och 2000-talets historia.
När man vistas i Istanbul återkommer man ständigt även till slaget vid Sakaria på hösten 1921, då Mustafa Kemal besegrade den av Västeuropa stödda grekiska armén. Detta slag nämns inte i våra historieböcker och knappast någon känner till händelsen, men i denna del av världen beskrivs slaget som avgörande både för Turkiet och även för hela den muslimska världen. Här beskrivs det som den första konflikt där den muslimska världen slog tillbaka mot den europeiska kolonialismen och lyckades besegra den. Förvisso hade Japan besegrat Ryssland 1905 och därmed hade de koloniserade folken vunnit en militär seger, men Japan låg ute i periferin, medan Turkiet var centralt i den muslimska världen.
Detta orsakade en våg av hänförelse genom den muslimska världen från Marocko över Mellanöstern och ända bort till Indonesien. Kolonial frigörelse var möjlig, kolonialmakterna gick att besegra och denna insikt kom ju att prägla hela 1900-talets historia. Algeriet, Vietnam, Afghanistan, ja exemplen är ju hur många som helst.
Detta fortsätter att prägla vår samtid. Konflikten mellan Iran och USA samt hela Israel/Palestina konflikten är ju i allra högsta grad en del av även detta århundradets historia och en fortsättning på konflikten mellan kolonisatörer och koloniserade. När världshistorien skrivs i slutet på detta århundrade kommer kanske slaget vid Sakaria att framstå som en av de avgörande händelserna som definierar 1900-talet och 2000-talets historia.
År 1926 antog den unga turkiska republiken två nya lagar. Man antog en ny civilrättslagbok som helt byggde på den schweiziska civilrätten och en ny straffrätt som kopierade den italienska. Totalt ny lagstiftning där hela den gamla islamska rätten fullständigt försvann och en ny europeisk skulle börja tillämpas. Låter sig detta verkligen göras? Kan man i grunden ändra sin lagstiftning över en natt? Det var frågor som jag diskuterade med en professor i civilrätt vid Istanbuls universitet och hon hävdade att det gick, men att det tog några årtionden innan reformerna var helt genomförda. Det faktum att det var ett i grunden europeiskt rättssystem i Turkiet bidrog också till den optimism som fanns i början av 2000-talet då det gällde det turkiska medlemskapet i EU. Denna optimism kom dock att urholkas och förhandlingarna gick i stå. Vems var felet? Min professor började med att förklara det med Turkiets bristande demokratiska institutioner och historiska utveckling och därefter kom vi in på Europas ansvar för detta misslyckande. Det var den europeiska islamofobin som starkt bidrog till att förhandlingarna strandade hävdade hon och konstaterade att Europa nog aldrig skulle släppa in någon muslimsk stat i sin gemenskap.
För tre år sedan, 2016, försökte den turkiska militären att ta över makten i Turkiet. De hade gjort detta tidigare, 1960, 1971 och 1980 samt avsatt regeringen 1997. De hade vanan inne. Denna gång blev resultatet dock ett annat. Medborgare gick obeväpnade ut på gatan och stoppade militären med sina resoluta demonstrationer. Med sina bara kroppar hindrade de tanksen att ta sig över Bosporen. Något sådant sker inte utan offer och 249 demonstranter dödades och över 3 000 skadades. En sådan uppslutning för demokratin har vi inte sett på länge, det heroiska motståndet är värt all respekt.
Ändock var reaktionen i vår del av världen rätt ljum. Det var ju avsättandet av en delvis islamistisk regering som var kuppens ändamål och detta var ju förståeligt. För mig är det dock självklart att man som demokrat måste bestämt ta avstånd från kuppmännen. Antingen är man demokrat eller så är man det inte. Även om kuppen riktade sig mot AKP och Erdogan så måste vi försvara honom och regeringen i och med att de har demokratisk legitimitet. Alla andra förhållningssätt för oss ut på ett sluttande plan och visar brist på respekt för grundläggande demokratiska värderingar.
Detta innebär att vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna stödja AKP mot militären och samtidigt hävda grundtesen inom internationell rätt som är att militära expeditioner utanför ens eget territorium är oacceptabelt. Den nuvarande konflikten, som den turkiska eliten försöker beskriva som ett preventivt anfall för att bekämpa terrorism, är självklart en hållning som vi inte kan acceptera.

info@opulens.se



