Trafik som identitetspolitik

Samhälle
”Huvudproblemet med majoriteten av trafikanter är att de inte förstår behoven och beteendena som mindre grupper har”

PSYKOLOGI. Är bilismen satt på undantag, ett trafikslag som för var dag får sitt utrymme krympt för att ge plats åt cyklister och fotgängare? Pågår en kamp, ledd från storstädernas innerstadsbor, mot bilismen och det utrymme den tar?

Den sortens påståenden fördummar debatten på flera sätt. För det första är det svårt att hitta belägg i verkligheten. Ett illustrativt exempel är Norra länken, Stockholms största trafiksatsning på senare år till en kostnad av 9,3 miljarder kronor.

När man kör bil märks tydliga förbättringar av detta omfattande bygge. Tunnlarna under staden spar tid och ökar säkerheten, som det var tänkt. För cyklister, kollektivtrafikresenärer och fotgängare är de nya trafiklösningarna fascinerande nog sämre än tidigare. Den nya cykelbanesträckningen från Lidingö in till Stockholm kräver ett tidsödande kryssande över bilvägen och ringlar sig som ett tarmsystem där det råkade finnas utrymme över. En skitlösning. Likaså behöver den som tar bussen eller går från Gärdet för att besöka Kungliga Tennishallen numera gå över fyra (!) övergångsställen, mot tidigare ett.

Att de byråkrater som planerat Norra länken varit så blinda för behoven hos andra trafikslag än bilismen för oss till det andra skälet till varför påståendet om förföljda bilister är fördummande: Identitetspolitik förblindar, i trafiken som på andra områden.

Psykologiforskaren Ian Walker satt för några år sedan med ett konstigt forskningsresultat. Vita lastbilar tycktes vara farligare för cyklister än röda lastbilar. En person han redovisade resultaten för kom med den saknade pusselbiten. I Storbritannien är de flesta röda lastbilar Postens, och brevbärare cyklar ofta i tjänsten.

”Det passar in i idén som jag tittar på, att huvudproblemet med majoriteten av trafikanter är att de inte förstår behoven och beteendena som mindre grupper har. Så fort du har en grupp ur majoriteten som vet hur det är att vara i minoritetsgruppen, så förbättras beteendet. ” (The Psychologist nr 9 2012)

Detta förklarar flera underliga resultat, som att reflexvästar på brittiska cyklister vare sig minskar olyckor eller får bilister att hålla avstånd . Vår varseblivning handlar nämligen inte om synlighet så mycket som om förståelse. I brist på det senare blir cyklisterna för bilisten några som ”bara dyker upp”, oavsett hur många lampor och reflexer de har. I London får därför taxi- och lastbilschaufförer öva sig att cykla i innerstadstrafik.

Såvitt jag kan bedöma har Walker rätt. Jag tror att de som identifierar sig med ett trafikslag så mycket att de ser världen som en konflikt mot de övriga vanligtvis är sämre trafikanter; både cyklister som jagar endorfinkickar i full karriär utan tanke på att de gör det i en innerstad som kräver anpassning till trafikrytmen, och vresiga bilister som bekymmersfritt svänger höger utan tanke på cyklister på innersidan. Och jag vet tyvärr inga större trafikfaror än yrkeschaufförer, kanske till en del för att jag saknar den erfarenheten och inte förstår hur de tänker.

Walkers forskningsresultat har intressanta implikationer även utanför trafiken. De visar att majoriteten inte sällan bokstavligen är blind för minoriteters villkor, vilket tyvärr bara uppmuntrar denna majoritet att högljutt och utan hänsyn hävda sin rätt på andras bekostnad. Förståelse för andras situation ökar däremot snabbt vår sociala intelligens.

MATTIAS SVENSSON

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen