Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 5

Samhälle
Bild: C Altgård / Opulens

DEL 5. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

 

 

Cas Mudde är en nederländsk statsvetare och författare inriktad på studier av politisk extremism och populism i Europa och USA. För närvarande verksam vid University of Georgia, USA. Texten är översatt från engelska av Opulens Vladan Lausevic.

Medan många socialdemokrater har varit i frontlinjen i attackerna på ”populismen”, som idag presenteras som det största hotet emot demokratin, så har många prominenta socialdemokrater underförstått accepterat ramverket kring den populistiska högern. Sigmar Gabriel, som ledde SPD i Tyskland under nästan ett helt decennium, deklarerade under 2016 att lärdomen från Clintons förlust till Trump var att ”de som förlorar arbetarnas stöd i rostbältet inte kan räddas av hipsters från Kalifornien”. Detta är inte långt bort från den förenklade populistiska dikotomin mellan ”somewheres” (någonstansare) och ”anywheres” (varsomhelstare) populariserad av författaren David Goodhart.

För socialdemokrater som Tony Blair — vars tongivande Institute for Global Change har legat i framkanten i främjandet av ”progressive approach” till invandringsfrågor — är uppfattningen den att det populistiska bakslaget inte kommer sig av den nyliberala globaliseringen eller den massiva ekonomiska ojämlikheten i tidigare relativt jämlika västeuropeiska samhällen, utan har uppstått på grund av ”sådant som människor upplever som dåligt rörande invandringen”.

Det är välkänd berättelse som delas av både socialdemokrater och högerpopulister och går ut på att de socialdemokratiska partierna stödde öppna gränser tvärtemot ”folkets vilja”. Begreppet folket ska här förstås som den vita och nationellt sinnade arbetarklassen. Under decennier har högerpopulistiska politiker påstått att socialdemokratiska partier har ”förrått” den vita arbetarklassen till förmån för invandrare och muslimer, deras påstådda nya väljarbas. I realiteten har socialdemokratiska partier haft en mycket mer komplex inställning till invandring och mångkulturalism.

De flesta socialdemokratiska partier var självfallet högljudda anhängare av både invandring och mångkulturalism, särskilt under 1980- och 90-talet. I flera västeuropeiska länder har banden mellan partierna och antirasistiska rörelser varit tajta, särskilt i Frankrike där den första ordföranden för SOS Racisme senare blev Parti Socialistes (Socialistiska partiet, PS) första sekreterare och socialdemokrater var i förgrunden i den politiska kampen mot extremhögern.

Men de socialdemokratiska partierna runt om Västeuropa var ofta mindre stöttande i den kampen i sin faktiska politik. De accepterade inte eller erkände inte att deras länder hade blivit ”invandringsländer” som USA och Kanada. Underförstått eller helt explicit  gav socialdemokratiska partier sitt bifall till restriktioner både rörande ekonomisk invandring, exempelvis i samband med oljekrisen under det tidiga 1970-talet, och politisk asylinvandring, som till exempel i samband med inbördeskriget i Jugoslavien under det tidiga 1990-talet.

På ett liknande sätt kom deras stöd för mångkulturalismen att mestadels vara symboliskt och inget parti utvecklade en koherent politik eller ens en socialdemokratisk vision för ett mångkulturellt samhälle. Blairs eget arv är ett bra exempel. Som Will Sommerville från Migration Policy Institute har påpekat så har Blair och New Labour öppnat upp för ekonomisk invandring men offentligt kampanjat för ”en starkare, mer restriktiv inställning när det gäller asyl med tanke på säkerhetsfrågor”.

På många sätt är Blairs inställning en illustration till de socialdemokratiska partiernas förvirrade politik i en tid av ökande politisering av invandringsfrågan allt sedan 1990-talet. Eftersom den tredje vägen inte kunde stoppa deras nedgång i väljarstödet kom mitten-vänsterpartierna att dela mitten-högerpartiernas politiska syn i den här frågan. Med andra ord, genom att anamma ämnen som den populistiska högern tog upp gjordes det ett försök att marginalisera de högerpopulistiska partierna. Ropen på en ”mer realistisk” invandringspolitik ökade och blev mer högljudda i samband med terrorattackerna 9/11 liksom ropen på en ”tuffare” integrationspolitik framför allt beträffande muslimska invandrare.

Minns  Gordon Brown’s tal för tolv år sedan, om ”brittiska jobb till brittiska arbetare”, som var en tydlig blinkning till de högerradikalt sinnade! Detta var uppenbart eftersom högerextrema National Front hade kampanjat med liknande slagord under 1970-talet.

CAS MUDDE
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen