Sluta sila mygg och svälja kameler!

Krönikor/Samhälle.
Bild: www.pixabay.se

POLITIK. “Man vet att det är valrörelse i ett land när skillnaderna i omfördelningspolitiska ambitioner mellan huvudalternativen är försumbar och utspelen om identitet, kultur och värderingar duggar tätt”, skriver Nathan Hamelberg apropå de röster som tillåts ta plats.

Häromveckan gjorde Magdalena Andersson ett utspel om att vi inte ska “ha svängdörrar in i Sverige”. Det fick mig att tänka på när en kompis jobbade i växeln till Ring P1. En oerhört upprörd äldre kvinna ringde och framförde sin klagan.

Kvinnan: “Varför sätter vi djur som ska in i landet i karantän men inte människor?”
Min kompis: “Hur menar du, skulle du vilja tvingas sitta i karantän i någon månad efter utlandsvistelsen?”
Kvinnan: “Inte JAG!!! DOM så klart”.
Min kompis: “Det där låter som att du inte tänkt färdigt”.

Varför tänker jag på det här? För att i de här tiderna av diskussioner om hur hemskt det är med identitet i politiken så silar folk mygg och sväljer kameler. Ingen tänkande människa förstod Anderssons uttalande som om att hon ville att det ska bli svårare för svenskar att åka på utlandssemester, studera eller arbeta utomlands. Eller att det handlade om flygskatt. Utan att det är ett signalpolitiskt utspel mot De Andra.

Ni vet, identitetspolitik för de vars identitet aldrig behöver uttalas. Besläktat med danska sossars utspel om särlagstiftning med olika straff beroende på område, förment liberala utspel om medborgarskapstest för vissa men inte för andra, Ebba Busch Thors utspel om att (vissa) måste anstränga sig “mer för att bli svenska”. Men uppenbarligen inte partiledare som inte kan identifiera de mest kända verken inom svensk kultur till exempel. Det sker även på könsidentitetens område. Den 14 februari i år skrev Ebba Witt-Brattström en krönika om vilka som utgjorde feminismens politiska subjekt – de med identiteten ciskvinnor – för att sedan avfärda kritik av den synen med syrligheten ”kan det vara så illa att identitetspolitiken blivit en dogm som skymmer verkligheten”.

Inte sällan likställs den aggressiva nationalism som finns i hela västvärlden genom organisering bland minoriteter. Eller än värre, den förra förklaras som reaktion på den senare. Trumps seger har beskrivits som ”svar” på en identitetspolitik, men sanningen är ju att republikanerna sysslat med vit identitetspolitik i varje val i USA sedan Voting Rights Act infördes 1965 och landet tog ett sjumilakliv mot allmän och lika rösträtt. ”The Southern Turn” och ”Benign Neglect” hette det då – att vinna konservativa vita demokratiska röster i södern genom att varna för konsekvenser av lika rättigheter för svarta och för en växande välfärdsstat.

På samma sätt är det ju i Sverige, att SD:s framgångar förklaras med de andras identitetspolitik. Missförstå mig inte: jag tror det finns faror med slentrianmässig organisering av politik utifrån identitet. Eller annorlunda uttryckt, det politiska är de gemensamma angelägenheterna. Särorganisering utifrån identitet blir i någon mån legitimt just för de som särbehandlas utifrån identitet. Men inte ens det är nödvändigtvis det bästa i alla lägen: de som utsätts för till exempel ras- eller könsdiskriminering behöver så klart även få med eller vinna över de som inte diskrimineras till sin sak, att bara organisera sig separat är en taktik bland många. Omvänt kan inte de som utsätts för negativ särbehandling vänta på att de som inte gör det sanktionerar deras krav: de som inte direkt drabbas av ett förtryck kan inte sätta in veto mot de förtrycktas organisering. Bortom allt detta grundläggande finns det en massa irrvägar, tankar om essens, tolkningsföreträde, representation med mera som kan förena det värsta med individuell karriärism och kollektivism, men tanken att det i sig gör det meningsfullt att enögt avfärda vissa appeller till identitet som identitetspolitik och uppmuntra andra är helt enkelt hycklande.

Det finns en orkanvind av röster som varnar för parallellsamhällen och särlagstiftning – ibland på goda grunder. Men väldigt få av de rösterna höjdes ens en decibel när de danska socialdemokraterna lanserade sitt ”ghettopaket” häromveckan. Sluta sila mygg och svälja kameler.

NATHAN HAMELBERG
nathan.hamelberg@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Krönikor

0 0kr