Samiska kulturen mer hotad än någonsin

Debatt/Samhälle
Sápmis/Samelands flagga. Digitalmålning: Opulens. Bildkälla: Wikipedia.

NATIONALDAG. Idag den 6 februari är det samernas nationaldag. Med anledning av detta ställer Mats Kejonen en fråga: ”Vill vi fortsätta etablera nya gruvor som gräver oss närmare döden för varje spadtag eller vill vi ha en levande samisk kultur?”  

 

 

Debattsugen? Skicka bidrag till

”Inför liv eller död” frågade sig den samiska feministen, aktivisten och socialisten Elsa Laula i en pamflett med samma namn för över hundra år sedan. Laulas stridsskrift Inför liv eller död — sanningsord i de lappska förhållandena berättar historien om ett folk på gränsen till kulturell och demografisk utplåning till följd av medveten kolonial politik. Men Laula skriver också om hopp, och det hoppet stavas organisering. Det var på Elsa Laulas initiativ som samer från alla sidor gränserna samlades i det första samiska landsmötet i Trondheim den 6 februari 1917. Det är också anledningen till att vi firar Samefolkets Dag, eller Samernas Nationaldag, just detta datum.

Samefolkets Dag har under min livstid blivit en större affär än jag någonsin trott skulle vara möjligt och firas idag i hela landet. I Malmö, min nya hemstad sedan tio år tillbaka, uppmärksammar Malmö Stad samernas dag genom att flagga utanför Stadshuset — visserligen bara med svenska flaggor. Det kommer också arrangeras en gratis visning av Amanda Kernells Sameblod på biograf Panora. Gemensamt för de flesta firandena av Samernas Nationaldag från norr till söder är ett ganska entydigt fokus på de brott som begåtts mot samerna i det förflutna. Väldigt få kommuner eller andra aktörer lyfter fram de hot den samiska kulturen står inför idag. ”Inför liv eller död” — den fråga som Elsa Laula ställde sig för över hundra år sedan är mer aktuell än någonsin idag.

Fortsätt

 

De senaste decennierna har antalet människor som behärskar sitt samiska modersmål minskat stadigt och det finns få personer kvar som kan leva på de traditionella samiska näringarna. För fyra år sedan uppmärksammades för första gången den extremt höga självmordsstatistiken bland unga renskötande samer i media. En undersökning av svenska Sametinget visade att samer mår betydligt sämre än majoritetsbefolkningen i Sverige. Varför?

En förklaring till den nedslående statistiken kan spåras ända tillbaka till sjuttonhundratalets koloniala expansion då svenska nybyggare skattebefriades om de bosatte sig på samiska marker. En annan del av statistiken kan spåras tillbaka till den rasideologiska språkpolitik som fördes på trettio och fyrtio-talet då samiska barn förbjöds att tala sitt modersmål och språket började dö ut. Två lyckade koloniala strategier som sätter sitt avtryck i demografin än idag. Men mycket av den ångest samer känner kan också spåras till de rent konkreta hot som den samiska kulturen och näringarna står inför i detta nu.

Självmorden bland unga renskötande samer för tankarna till författaren och psykologen Frantz Fanons filosofiska texter. Fanon arbetade som psykolog i det av Frankrike koloniserade Algeriet. Genom sina studier av människans psyke fann Fanon att den ångest hans patienter kände ofta hade sin rot i det koloniala förtryck de levde under. Istället för att fortsätta sin praktik som psykolog anslöt sig Fanon till Algeriets Befrielsefront. Senare skrev han de postkoloniala klassikerna Jordens Fördömda och Svart hud, vit hud.

I och med utnämningen av Amanda Lind till ny kulturminister uttrycktes en del förhoppningar om den framtida samepolitiken. Precis som vissa förhoppningar knöts till att den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke skulle skriva under FN:s deklaration om urfolkens rättigheter — förhoppningar som aldrig infriades. Bah Kuhnke avsatte tre miljoner kronor till arbetet med samers mentala hälsa men är inte det att sätta fokus på symptomen snarare än roten till problemet? Och roten till problemet är högst materiell. Det är inte och har aldrig varit hos kulturministern samernas framtid avgörs, det är snarare hos Näringsdepartementet.

Rasifieringen av samer sammanfaller med att svenska staten började intressera sig för de naturresurser som finns i samiska områden. Detta är en smärta samerna delar med i stort sett alla världens urfolk. Det handlar om stora pengar — till skillnad från de småsummor som Kulturdepartementet kastar till Sametinget varje år. När det handlar om stora pengar så kastar staten lätt av sig sin demokratiska mask och blottar de rasistiska huggtänderna.

Då är staten beredd att sätta in polis mot sina egna medborgare för att skydda ett utländskt bolag som vill bryta järnmalm på urfolkens mark. Då är alla ord om tolerans och respekt för den samiska kulturen värda lika mycket som glaspärlorna Manhattan köptes för. Kampen mellan Kallaks urinvånare och det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining pågår fortfarande men har flyttat från blockaden på landsvägen in till rättssalen. Likt många andra rättstvister som pågår just nu med multinationella företag och staten på ena sidan och Sveriges urfolk på den andra. I rättssalen har statens rasistiska anlete plötsligt blivit tydligt när advokaten kallar de målsägande ”lappar” och samtidigt försöker skapa en revisionistisk bild av att samerna aldrig besuttit några områden.

Sverige har den mest liberala lagstiftningen i världen när det kommer till att starta nya gruvor på marker som redan brukas. En extrem lagstiftning som varit konstant oavsett om vi levt under en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Den svenska gruvbranschen är dessutom den industri som släpper ut mest koldioxid i Sverige.

Vem som äger rätten till marken är en av de viktigaste frågorna för samernas framtid. Men någonting har förändrats. Samerna står inte längre ensamma. Sedan tio år tillbaka erkänner hela världen klimatförändringarna som verkliga och det största hotet mot mänskligheten. I och med Parisavtalet så har Sverige åtagit sig att minska utsläppen med femtio procent fram till 2030. Frågan om gruvdrift på samiska marker är inte längre en fråga om enbart samernas överlevnad, det handlar om allas vår överlevnad. Vill vi fortsätta etablera nya gruvor som gräver oss närmare döden för varje spadtag eller vill vi ha en levande samisk kultur? Det är en fråga på liv och död — inte bara för samerna.

MATS KEJONEN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen