SKILLNAD. Att skriva böcker och samtidigt förneka ett folkmord anses vara finare än att rappa om den verklighet många unga idag växer upp i, skriver Amra Bajric apropå de debatter som uppstått kring Peter Handke och Greekazo.
Vad har Peter Handke, en österrikisk nobelpristagare i litteratur och boomer gemensamt med den 18-åriga rappsensationen Greekazo från Sverige? Mer än vad än någon vid första anblick kan tro men framförallt finns två beröringspunkter.
Det har visat sig vara svårt att skilja konsten från skaparen för både Handke och Greekazo. Handke relativiserar folkmordet i Srebrenica samt stödjer krigsförbrytaren Slobodan Milosevic och serbisk ultranationalism. Greekazo rappar om att leva och växa upp i ett socioekonomiskt utsatt område – i folkmun även kallat för orten.
Handke tilldelades i år Nobelpriset i litteratur medan Greekazo fick utstå något slags informellt polisförhör i TV4:s program Malou efter tio. Utmärkelsen respektive deltagandet i tv-programmet leder till att dessa två konstnärer når ut till en bredare publik än vad deras verk tidigare gjort, på grund av debatten som skapats kring deras texter. Skillnaden ligger i hur de bemöts av de finare institutionerna i samhället. En viss person kan uppenbarligen få Nobelpriset i litteratur trots sina, i mångas ögon, fascistiska åsikter medan andra får stå till svars för hur de uttrycker sig konstnärligt.
Visst kan det hävdas att det är skillnad på en utmärkelse som Nobelpriset i litteratur och att få prata om sin konst i en tv-soffa men det går ändå att göra jämförelser. Majoriteten av nobelpristagare är män men det finns väldigt få rappare som syns i morgon-tv. Ur ett annorlunda perspektiv kan det tyckas att det är en större prestation att slå sig igenom på arenor som tidigare varit stängda för vissa grupper än att vinna ett pris ens egen grupp alltid haft tillgång till.
Det finns ett enormt värde i att skilja på verk och person men problemet är att vi fortfarande enbart ser den västerländska, vita mannen som ensam kapabel till att frigöra sig själv från sin konst. Resten av oss är bundna till att i bästa fall bli en representation av det vi uttrycker och i värsta fall dömda för det. Det spelar ingen roll att en ung kille på bara några månader fått över 40 miljoner lyssningar på Spotify och därmed enorm spridning av sitt budskap och konst. Utan att ha siffror att jämföra med vågar jag påstå att det måste vara fler som lyssnat på Greekazos musik än det är som har läst Handkes böcker. Greekazos konst ifrågasätts och ansvaret för hur hans texter kan påverka andra unga läggs på hans axlar.
Den Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm försvarar akademins val av pristagare med att Handke visserligen gjort för vana att “fälla provocerande, olämpliga och otydliga yttranden i politiska frågor” men i Svenska Akademiens brev till Kulturnytt står det att “Akademien har behandlat en författare som definitivt fällt provocerande, olämpliga och otydliga yttranden i politiska frågor, men har inte funnit något i det han skrivit som innebär angrepp på det civila samhället eller respekten för alla människors lika värde.” Slutsatsen blir då att försvar av fascister och nationalister inte ses som tvivelaktigt ur perspektivet att alla människor har lika värde men att rappa om knark och orten är något mörkt och suspekt som bör problematiseras.
Antingen politiseras den egna kroppen där allt som skrivs av exempelvis en kvinna analyseras utifrån hennes kön eller så tillskrivs 18-åriga rappare de åsikter han uttrycker i sina texter. Är man inte en vit, västerländsk man med ett visst kulturellt kapital är man aldrig en individ. Aldrig fristående, alltid skyldig en förklaring eller ansvarstagande för den egna gruppen.
Det handlar i slutänden om vems ord som har allmänhetens förtroende. Att skriva böcker och samtidigt förneka ett folkmord anses vara finare än att rappa om den verklighet många unga idag växer upp i.
amra.bajric@opulens.se
