Och över dem skulle falla ett mycket hårt regn av guldstjärnor

Krönikor/Samhälle
Tysk transittrafik, Storlien 1940. Foto: Wikipedia

HUMANITET. Så står han framför mig igen. Inte särskilt lång, inget särskilt med hans utseende. Det är i solen, i de oändliga trädgårdarna i Montjuic, Barcelona. Jag lyssnar på papegojor, och där står han: Johannes Krilon.

Det är som om han skulle finnas på riktigt, redan på första sidan säger han: ”Det är mitt krig, vad ska jag göra?” Svaret blir: bära. Och han säger: ”Jag är rätt så stark, du får inte uppfatta det som skryt, men jag är ganska stark, i alla fall rätt så kraftig.”

Det är i Eyvind Johnsons Krilontrilogi från världskrigets 40-tal, jag är mitt i Krilons resa. Vännerna har vänt sig bort från honom efter hotfulla påtryckningar och i ett försök att rädda sina egna skinn. De har lierat sig med mörkerkrafter, rädda för att mista sina privilegier. De vill vara i fred, som Krilon förklarar det.

I Grupp Krilon hade de en samtalsgrupp, de pratade konst och människans värde. Diskussionerna hörde samman med den solidaritetsprincip som Krilon förfäktar och som går ut på att alltid försöka finna dem som försvunnit och att aldrig låta fienden gå över ens mark för att komma till grannen. Då måste man göra motstånd, även om man riskerar sitt eget liv.

Krilon blev besvärlig i kapitalisters och fascisters ögon. Det enda sättet att skydda människor enligt deras mening är att övervaka och ockupera. Krilons enda vän Isabelle tror att de vill förgöra honom därför att han försvarar konsten. Han försvarar drömmarna, utopierna, sanningen, rent av kärleken, det som andra kallar omöjligt eller i varje fall olönsamt.

I Sverige tar vintern aldrig slut. Jag läser forskaren Karl Gauffins ord i ETC om en alltmer villkorad asylpolitik ”som frånkopplats rätten till skydd och handlar mer om hur individen presterar”. Jag läser om Löfvens utspel mot papperslösa. Jag besöker min läkare och säger att jag kan inte vara sjukskriven längre, eftersom jag har så låg sjukpenning och inte får det att gå runt. Det ökar i stället för minskar min stress och ångest. Ah, säger min läkare, så bra, då behöver jag inte ha Försäkringskassan efter mig längre. Han beräknar att jag behöver max tre ångestlindrande à två veckor. Jag säger att jag inte kan veta hur ofta panikångesten kommer. Han säger: Du måste lära dig att stå ut med den. Jag säger: Det är inte som huvudvärk, det är en mardröm. Han säger: Det viktigaste är att du inte blir beroende av tabletterna. På medicinförpackningen står det: ”Mot stark ångest. GLEST.”

Hade min läkare befunnit sig i Johnsons roman hade statsministern suttit bredvid och pratat om hårdare tag och möjligheten att effektivare skicka hem de papperslösa, och runt dem hade de stått som efter partilinjen röstade nej till amnesti för ensamkommande och alla de som gjorde sitt jobb och tvingade bort aktivister från bussarna och tvingade de unga afghanerna på bussen, mot deportationen – och över dem skulle falla ett mycket hårt regn av vassa guldstjärnor.

I sitt svek mot Krilon håller bäste vännen Hovall på att förtvina: ”den inre bredd, som varje generös mänska har, tycktes smalna till ett litet utrymme, en gård där det annars vidlyftiga hjärtat fick hålla till mellan trånga murar.” Krilon skickar honom en storslagen färgstark plottrig tavla från ett avlägset land. Hovalls fru Ellen tycker att människorna på bilden är fula, varpå Hovall svarar: ”Jaja, var för sig kanske. Det är så med många mänskor – när de är ensamma.” Hovall förstår att tavlan är ett löfte om att världen kan förändras. Han får snusvisioner och försöker förklara för Ellen: ”Det är ibland som en enkel, klar dikt som man sjunker ner i till dess den inte är enkel och klar längre utan ett vittnesbörd om hur underlig den värld som den stigit upp ur kan vara.” Han tänker på Krilon och mångfalden och djupet och nyanserna i tavlan och säger: ”vi borde vara mycket annorlunda.”

ANNA JÖRGENSDOTTER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen