När skuggsidan blottläggs

Krönikor/Samhälle
Foto: Alexander Jamestai

#METOO ”Slavoj Zizek menar att kvinnor utnyttjas sexuellt knappast är någon nyhet, däremot är det nytt att kvinnor nu exponerar skuggsidan av det officella talet om jämställdhet och ömsesidig respekt. I grund och botten samma skuggsida som Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna blottlägger.” Clemens Altgård menar att #metoo-rörelsen nu måste kopplas till kampen mot kapitalismen och rasismen.

Visst är det märkligt att så många i Stockholms kulturetablissemang säger sig ha varit ovetande om den så kallade ”Kulturprofilens” framfart. När 18 kvinnor vittnar om mannens övergrepp i ett briljant DN-reportage av Matilda Gustavsson så blir effekten massiv. Eftersom det handlar om en man med direkta kopplingar till Svenska Akademien så skulle jag tro att det kommer att ta mycket lång tid för denna gamla feodala inrättning att reparera skadeverkningarna. Vad som avslöjas är inte bara en skumraskfigur i de fina salongerna utan en hel maktstruktur som det anses opassande att tala om i klarspråk.

Men på tal om maktstrukturer så gäller det att kunna skilja på yta och skuggsida. För fem år sedan utkom genusvetaren Vanja Hermeles roman In som ett lamm, ut som en tigrinna. Den hade föregåtts av en rad rapporter som hon skrivit angående jämställdhet i kulturlivet. Bland annat hade hon undersökt filmbranschen, konstlivet och scenkonsten. Samtliga rapporter visade att mycket återstod att göra för att uppnå jämställdhetsmålen. I boken In som ett lamm, ut som en tigrinna, vars titel hämtats från en instruktion hon fick av sin körskollärare i samband med rondellkörning, har delar av undersökningsmaterialet fått en skönlitterär form. Hermele har också tagit med korta scener från sin uppväxt, vilket blir bitar i den större bild som tonar fram när utskrifterna av intervjuer med kulturella makthavare, mestadels män, utkristalliseras i ett mönster.

Mönstret visar tydligt att det hos de reella beslutsfattarna inom konst, scenkonst och film i Sverige finns en ambivalens inför detta att sträva efter jämställdhet mellan könen. Eftersom Hermele spelat in samtal på band och sedan skrivit ut dessa ordagrant uppenbaras hyckleriet och dubbelmoralen, i förekommande fall, med plågsam tydlighet .

Till det bästa med Hermeles bok hör hennes känsla för nyanser och detaljer samt förmågan att formulera rätt frågor för att uppdaga en makthavares egentliga värderingar under flosklernas eller den inlärda läxans ytskikt.

När boken kom funderade jag åtskilligt över om det var bra eller dåligt att Hermele valt att anonymisera de intervjuade. Hon anger endast deras yrkesroll och kön. Kanske var det bra, med tanke på att det är en patriarkal struktur som ska blottläggas, men den massmediala genomslagskraften blev måhända försvagad. Några större effekter fick boken inte. Den recenserades, fick överlag bra kritik, men sedan blev det tyst.

Vad som nu framkommer i #metoo-vågen som sveper fram både i mainstreammedier och på sociala medier är således knappast något som överraskar den som läst Hermeles bok eller tagit del av hennes rapporter. Det centrala är att en manlig dominans i praktiken kan upprätthållas under en täckmantel av vackra fraser och goda föresatser.

Lisa Bjurwald skrev igår i Opulens att det behövs ett #metoo som inkluderar etniska minoriteter, lågavlönade och alla de kvinnor som har lågstatusyrken ”för att verkligen innebära en revolution för jämställdheten och inte bara bli en stadsbaserad elitrörelse”.

Det är en tanke som på ett nödvändigt vis vidgar perspektiven. Det finns förvisso en risk att vi som arbetar med kultur och media fastnar i vår egen bubbla. Som man bör jag dock vara ödmjuk i det här sammanhanget och inte lägga mig i för mycket. Jag konstaterar bara att alla kvinnors upplevelser av förtryck förstås måste ses som relevanta, oavsett klasstillhörighet.

I danska tidningen Information läste jag i förrgår ett debattinlägg om #metoo av den vänsterradikale slovenske filosofen och sociologen Slavoj Zizek, känd bland annat för sina tillämpningar av psykoanalytikern Jacques Lacans teorier.

Han inleder där med ett resonemang om hur den kapitalistiska dynamiken tenderar att ersätta heteronormativa värderingar med skiftande identiteter och konstaterar att den dominerande majoritetspositionen i dagens västerländska kapitalistiska samhälle är att hylla och berömma minoriteter och marginaliserade. Lite ironiskt säger han att även alt-right-typerna som klagar över politisk korrekthet gärna poserar som en hotad minoritet. Men det är inte det som är huvudsaken i hans text. Istället tar Zizek fram en gammal favorit: Skuggsidan. Han menar att kvinnor utnyttjas sexuellt knappast är någon nyhet, däremot är det nytt att kvinnor nu exponerar skuggsidan av det officella talet om jämställdhet och ömsesidig respekt. I grund och botten samma skuggsida som Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna blottlägger.

Zizek tangerar egentligen Bjurwalds text på det viset att han varnar för att #metoo-rörelsen ska stanna vid ”subjektets offerstatus”. Vad han hävdar är att nästa steg måste bli att rörelsen kopplas till kampen mot den globala kapitalismen, mot rasismen och för en fördjupad demokrati. Det är onekligen en intressant tanke med närmast revolutionär sprängkraft.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen