När myndigheter försöker ta springnota

Media/Samhälle
Svenska institutets kontor på Slottsbacken i Stockholm. Foto: Wikipedia Commons

BETALNINGSOVILJA. Betalning? Nej, något arvode utgår inte. Lisa Bjurwald om Svenska institutet och andra myndigheter som inte begriper att kulturutövande är ett yrke.

Vill du representera Sverige på Twitter? Frågan från Svenska institutet kom oväntat och fick det att pirra i magen. Det var inte bara det att uppdraget var hedrande; möjligheten att nå ut till i princip hela jordklotet går inte att jämföra med att skriva böcker och artiklar främst på svenska (sorry, Opulens!). Initiativet Curators of Sweden har sedan starten 2011 uppmärksammats av allt från CNN till Al-Jazira och Vogue. Att hantera @sweden är med andra ord en drömchans för oss idealister som försöker förbättra världen en smula.

Veckan det gällde, under nästa månad, skulle ha tema jämställdhet. Genast fick jag idén att presentera ett gäng Awesome Swedish Women för de hundratusentals människor som följer Twitter-kontot. Medan jag förtjust tackade ja till jobbet med ena handen började jag klottra ned tänkbara namn med den andra: bortglömda järnladyn Agda Rössel, Sveriges första kvinnliga FN-ambassadör, föremål för en ny biografi. Lilian Sjölund, lokaljournalisten som tagit strid mot näthatet. Människorättsadvokater, artister, lokala hjälparbetare …

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

 

Listan tornade upp sig och jag tog en paus för att ögna igenom det digra uppdragsavtalet från Svenska institutet. Där fanns klausuler om att man ej fick marknadsföra sin egen verksamhet – ett minus i kanten för en författare, men låt gå – och att man bör hålla en trevlig ton på nätet. Inga konstigheter.

Men, mejlade jag tillbaka, där stod ingenting om ersättningen? Jaha, nej, något arvode utgår inte, blev svaret från SI, en myndighet vars verksamhet (och nu citerar jag direkt från hemsidan) ”finansieras huvudsakligen genom anslag direkt via statsbudgeten. SI disponerar cirka 470 miljoner kronor av statens medel inom fyra utgiftsområden: internationell samverkan, internationellt bistånd, utbildnings- och universitetsforskning samt näringsliv.”

Men det uppdrag man själv beskriver som både viktigt och hedersamt – att representera Sverige på Twitter – är alltså ändå så oviktigt att utgiftsposten inte förärats ett öre i budgeten? Det går ju inte ihop. Det gör sällan det, resonemangen (eller bristen på dem) hos uppdragsgivare som försöker slippa undan betalning.

Vi kulturutövare har länge (sedan det antika Grekland?) tvingats bemöta den bisarra vanföreställningen att vi har så kul när vi jobbar att vi borde göra det gratis. Att författare och journalister inte kan äta luft, sova på moln eller låta våra barn gå nakna måste hamras in på de mest övertydliga sätt. Ibland är det som att befinna sig i en parallell värld, där en av de mest grundläggande reglerna i vårt samhälle – arbete kostar – inte gäller just oss.

SI är en myndighet och förfogar över miljoner. Det är lustigt att det är de rikaste uppdragsgivarna som alltid saknar pengar, säger en facklig handläggare jag talar med, och tillägger: Är det inte också lustigt att det alltid är första gången de får frågan om arvode? Handläggaren var förstås ironisk. I själva verket är det direkt stötande att tunga arbetsgivare med kultur som uppdrag (i nya numret av Författaren med tema ”Ordets värde” outar vi bland andra Stockholms stadsbibliotek) vägrar att betala för sig. Nu sällar sig alltså Svenska institutet till samma skamlösa skara.

LISA BJURWALD

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Media

Gå till Toppen