MEDIEKRITIK. “Är det viktigare att understryka att män begår dessa brott, än att kvinnor drabbas av dem?” Lisa Bjurwald om hur sexualbrott i medierna ofta skildras som någonting som bara händer.
En populär video sprids just nu bland kvinnor på Instagram och i andra sociala medier. Det är den unga amerikanska poeten och Tik Tok-stjärnan Christi Steyn som uppmärksammar hur vi talar om mäns brott mot kvinnor: “Vi säger att si och så många kvinnor våldtogs förra året,” påpekar Steyn, “inte hur många män som våldtog kvinnor. Vi pratar om hur många unga tjejer som sextrakasserades i skolan – inte hur många pojkar som sextrakasserade dem.” Till och med begreppet “våld mot kvinnor” är problematiskt, menar hon: “Det är en passiv konstruktion, det finns inget aktivt ord i meningen. Det är någonting som bara händer; män är inte ens en del av det.”
Christi Steyn har goda poänger. Men hur applicerbara är de i praktiken? Personligen har jag försökt tänka på att skriva “polismän som våldtar och sextrakasserar” om innehållet i min senaste bok, just så att fokus ska hamna på förövaren och inte på offret, och brukar använda “mäns våld mot kvinnor” (inte bara “våld mot kvinnor”). I svenska medier är vi generellt sett bra på att ha ett jämställdhetsperspektiv i rapporteringen, men många av oss skriver garanterat “si och så många kvinnor våldtogs förra året” och liknande. Antingen av slentrian, eller för att sätta fokus på den höga siffran av utsatta. Kanske är det fel? Är det viktigare att understryka att män begår dessa brott, än att kvinnor drabbas av dem?
Ett praktiskt problem är Sveriges låga nivå av fällande domar för sexualbrott. Det är lätt att skriva att någon har våldtagits – att bevisningen inte håller för en fällande dom eller ens ett åtal betyder som bekant inte att övergreppet inte har inträffat. Men att prata om att över 8 000 svenska män har våldtagit under 2019? Plötsligt känns det som om man rör sig på osäkert territorium. Eller så är det bara ovanan i att vända upp och ned på begreppen.
Ett annat praktiskt hinder är att vi – åtminstone fram tills SVT:s trippelattack av Lambertz, Ismail och Federley de senaste veckorna – tenderar att lyfta fram de drabbades berättelser, inte de anklagade männens. Och det borde ju inte vara fel? När GT/Kvällsposten i höstas skrev om tre unga kvinnor som utsatts för sexualbrott löd rubriken: “Tova, Fia och Anna våldtogs efter Tinder-dejt”. Det är deras erfarenheter som uppmärksammas, inte brottslingarnas. En rubrik av typen “De svenska Tinder-männen som våldtar kvinnor” skulle felaktigt utlova en granskning av gärningsmännen.
Det är lätt att svepas med av redaktionell praxis eller branschstandard, och långt ifrån alla reportrar har bevakat kvinnofrågor så länge (eller alls) att vikten av maktbalans i formuleringarna finns i bakhuvudet. På nyhetsredaktionerna hinner man inte alltid reflektera över specifika ordval. Att räkna kvinnor och försöka hålla en hyfsad balans mellan manliga och kvinnliga experter är numera ganska inkört – kanske behövs också en diskussion om hur vi skriver om kvinnlig utsatthet?
Expressen berättade nyligen om Södersjukhusets akutmottagning för våldtagna, under rubriken “Jo våldtogs fem gånger av olika män: ‘Sårbar och skör’”. Det är inte säkert att versionen “Fem olika män våldtog Jo” skulle förändra särskilt mycket, eller bidra till en ökad förståelse för sexualbrott och hur kvinnor påverkas. Sannolikt behöver vi journalister gå ett steg längre än Christi Steyns välmenande men lite ytliga råd, även om man kan ta avstamp i dem. En artikelserie där våldtäktsmän själva (anonymt förstås) reflekterar över sina brott och drivkrafter? Djupintervjuer med såväl män som begått ett sexualbrott som de som begått tio? Det här är saker som bör diskuteras på redaktionerna denna vår, när sexualbrott, kvinnors rättigheter och en eventuell ny våg av metoo-rörelsen hamnat högt på agendan.
lisa.bjurwald@opulens.se
