Med provokationen som mål

Media/Samhälle

 

Foto: Niek Verlaan

PROVOKATIONER. På sistone har flera av våra skandinaviska makthavare misstänkliggjort journalister och spridit rasism. Provokationen tar alltmer plats i den politiska debatten. Till vilket pris, frågar sig Kevin Shakir.

Jag har börjat föra bok över tydligt provocerande uttalanden av politiker på sociala medier. På få veckor har skandinaviska riksdagsledamöter, ministrar och statsministerkandidater misstänkliggjort journalister, spridit osanningar om meningsmotståndare och spridit rasism. Provokationen tar alltmer plats i den politiska debatten.

Sociala medier möjliggör mer intima samtal mellan makthavare och medborgare, men är också ett av politikernas främsta verktyg för att påverka väljare. Dagligen fylls mina sociala medieflöden med uttryck och budskap från politiker som inte silats genom kritiska journalisters filter. Aldrig förr har det varit så lätt att på kort tid nå ut till så många potentiella väljare. Det är lättare för politiker att flytta debatter och människors verklighetsbilder i en riktning som gynnar dem och deras partier. De måste bara veta vilka knep de ska använda för att nå ut med sitt budskap.

Hanif Bali, Sylvi Listhaug och Mette Frederiksen är alla exempel på skandinaviska politiker som i princip dagligen gör avtryck, både som beslutsfattare och som provocerande debattörer på sociala medier. Nu i mars har de alla gjort omtalade inlägg på nätet.

I början av månaden skrev den norska integrationsministern från nationalistiska Fremskrittspartiet på Facebook att Arbeiderpartiet prioriterar terrorister framför norska medborgare, ett inlägg som illustrerades av terrorgruppen al-Shabaab. Bara ett par veckor senare avskrev Danmarks socialdemokratiska partiledare Mette Frederiksen en svart kvinnas kritik på Facebook, om statsministerkandidatens arbetsmarknadspolitik, som ”hårda ord av en som Danmark tagit så väl hand om”. I Sverige har det på sistone stormat kring Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali efter ett Twitter-inlägg där han misstänkliggjorde journalisten Patrik Oksanens korrespondens med Utrikesdepartementet om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist.

Samtliga inlägg har provocerat, utlöst nationella debatter och fått olika konsekvenser. Listhaug har avgått som integrationsminister och Bali lämnat den moderata partistyrelsen och Twitter. Frederiksen står fast vid sin kommentar, men har beklagat om någon missförstod henne. Fastän dessa politiker var och en på sitt sätt fått stå sitt kast, hotas samtalet om människor och demokratins grundstenar när provokationen används på dessa sätt.

Att använda provokationen som medel för att flytta opinionen är egentligen varken något nytt eller något problematiskt. Problemet uppstår när etablerade politiker missbrukar den intima och direkta kontaktmöjlighet som sociala medier ger dem, när man låter provokationen bli ett självändamål, när man utgår från sin förståelse av den alltmer auktoritära folkstämningen. Det blir allt tydligare att makthavare i kampen om att dominera debatter drunknar i antidemokratiskt motiverade budskap. Huvudmålet tycks alltmer vara just provokationen, vilket reproducerar de auktoritära idéer hos ”folket” med vilka man rättfärdigar sina uttalanden.

I jakten på att hamna i debattens centrum är det inte bara skiljelinjen mellan retoriska medel och mål som många politiker lyckas sudda ut, befarar jag, utan också de själva idéer som det demokratiska samhället vilar på.

KEVIN SHAKIR

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Kevin Shakir

Kevin Shakir skriver och undervisar om internetkultur, nationalistiska och högerextremistiska rörelser och hur en konstant utvecklande medieverklighet påverkar människor och samhällen.

Det senaste från Media

Gå till Toppen