Låt 2019 bli året då vi driver med alla religioner

Krönikor/Samhälle

 

”Det här är inte en svensk tiger.”  Till höger i bild Lars Vilks. Montage: Opulens. Bildkällor: Pixabay.com och Wikipedia.

SJÄLVCENSUR. Det må ha gått 40 år sedan den kom, men Monty Pythons film Life of Brian är fortfarande aktuell med sin smarta kritik av religion och politisk sekterism.  Den svenska självcensuren inför satir riktad mot islam borde väcka löje, skriver Mattias Svensson.

 

 

Tji fick de kritiska religiösa företrädare som då filmen kom dömde ut den som billigt effektsökeri som eftervärlden ändå inte skulle minnas. Som John Cleese konstaterade i BBC:s debatt om filmen hade de bränts på bål om de gjort samma sak för 400 år sedan. Att de nu möttes med invändningar och debatt var ett tecken på framsteg.

En intressant aspekt från den där debatten i BBC 1979  är att kritikerna redan då kom med en invändning som vi sedermera vant oss vid så fort någon behagar driva med kristendomen: Det där hade ni aldrig vågat säga om islam!

I relation till islam är framstegen milt uttryckt inte lika tydliga, vilket också med fördel kan uppmärksammas just i år. Det var i februari 1989 som Salman Rushdies begåvade satir kring integration och religion, romanen Satansverserna, skulle få sin plats som nutida klassiker i litteraturhistorien. Detta genom att Irans högsta religiösa auktoritet ayatollah Khomeini förklarade att romanen var hädisk mot islam och utfärdade en dödsdom mot författaren.

Hoten mot en kulturutövare i väst var något nytt 1989. Nu 2019 är det vardag, låt vara en vardag vi generellt talar alldeles för tyst om. I Holland gjorde Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali 2004 filmen Underkastelse om Koranens sjuka kvinnosyn, där kvinnor inte tillåts gå utanför dörren utan manligt sällskap och ska stenas till döds vid sexuell otrohet. Van Gogh knivmördades i november samma år och islamisten som utförde mordet riktade även ett dödshot mot Ayaan Hirsi Ali, som så småningom tvangs till landsflykt till USA på grund av den hotbild som fanns både i Nederländerna och i Storbritannien.

I Danmark utlyste tidningen Jyllands-Posten året därpå en karikatyrtävling där ett antal tecknare ombads att teckna profeten Muhammed. Detta efter att författaren Kåre Bluitgen haft problem med att hitta tecknare som ville åta sig uppdraget att illustrera hans barnbok om islam, Koranen og profeten Muhammeds liv. Detta problem med konstnärlig självcensur var något som tidningen, med rätta, såg som angeläget att lyfta och åtgärda. Ett halvår senare hade ett antal muslimska diktaturer lyckats piska upp stämningen mot tidningens publiceringar av tävlingsbidragen. Vreden var så omfattande att tecknarna ifråga sedan dess lever under dödshot och fortfarande måste ha polisskydd.

I Sverige blev konstnären Lars Vilks 2007 ombedd att teckna något ”provokativt” till en svensk utställning. Arrangören avböjde dock att ställa ut verket när Vilks provokation inte, likt andra svenska kulturprovokationer, var riktad mot kristendomen eller USA:s republikanske president, utan istället föreställde profeten Muhammed som rondellhund. Även Vilks lever under dödshot och åtminstone två mordförsök har utförts, det senaste i Köpenhamn 2015 med dödsoffer som följd.

Länge höll satirtidningen Charlie Hebdo fanan högt i sin envetna vägran att sluta driva hänsynslöst också med muslimer och islam. För detta fick de betala ett högt pris när beväpnade terrorister slog till mot redaktionen den 7 januari 2015 och mördade tolv personer, varav fem av tidningens tecknare.

I några veckor hette det ”Je suis Charlie!”, men vi kan i år summera trettio år av lam och frustrerande resultatlös respons på islamistiska hot mot kulturutövande i väst.

Som de uppräknade fallen visar är tillvaron inte säker i Europa för den kulturutövare som vill praktisera sin självklara rätt att driva med, håna och kritisera islam. Detta faktum är allas vår diskreta skam.

I Sverige har vi gjort en av de hotade, Lars Vilks, till paria. Han bjuds inte längre in att ställa ut sina verk och ombeds av oroliga grannar att flytta från kommunen och inte komma tillbaka till restauranger han besöker. Niklas Orrenius beskrev denna feghetens kultur i den utmärkta reportageboken Skotten i Köpenhamn häromåret, men ingenting verkar ha blivit bättre sedan dess. Ingen är förstås tvungen att ställa ut Lars Vilks eller bjuda in honom till samtal, men det är talande för självcensuren och att hot går hem att så få plattformar tycks gå att uppbåda för denne egensinnige konstnär.

Mönstret tycks dessutom gå igen. Salman Rushdies övriga böcker finns översatta, men just Satansverserna som finns på engelska, danska och norska är sedan många år slut på det svenska förlaget. Nog vore 30-årsdagen av dödshotet en utmärkt tid att lansera en nyutgåva av Salman Rushdies klassiska verk. Men jag misstänker att också denna årsdag kommer att passera under tystnad.

Vi skrattar idag åt hur den norska staten med stöd av blasfemilagar förbjöd Monty Pythons Life of Brian när den kom för fyrtio år sedan. I Sverige marknadsfördes den som ”filmen som är så rolig att den förbjöds i Norge”. Den svenska självcensuren inför satir riktad mot islam borde väcka samma löje. Tyvärr är denna svenska självcensur varken förpassad till historien eller särskilt rolig.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Alabama blues

ETIK. Abortmotståndare världen över vädrar morgonluft efter att delstaten Alabama i onsdags
Gå till Toppen