Kvinnor dör i ett insynsskyddat patriarkat

Krönikor/Samhälle
Foto: Pixabay.com

SMÄRTA. Vi fortsätter tjäna kapitalismen och hoppas att patriarkatet ska självdö, precis som misshandlaren på andra sidan väggen. Vi kvinnor, icke-män, gråter när vi ser dokumentären om Josefin Nilsson, hennes smärta är vår, men mannen som dödade henne står fortfarande på upplysta scener, skriver Anna Jörgensdotter.

 

 

Dagen efter att jag sett dokumentären om Josefin Nilsson på SVT:s K-special sitter jag i vårblåsten på balkongen och slår på måfå upp en sida i Alexandra Kollontays bok Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det är någon form av magiskt tänkande som jag ägnat mig åt sedan jag blev inlagd på psykavdelning för anorexi. Då hade jag Sun Axelsson och Kerstin Thorvall på sängbordet och varje kväll innan jag skulle sova — med revben som skavde mot madrassen — slog jag upp en sida och satte fingret på en rad som skulle hjälpa mig att förstå något i mig själv, eller i världen. Som en ledtråd.

Nu slår jag upp sidan 178 och läser: ”En mängd problem omger kvinnorna som en fast mur. Under kapitalismen är denna mur omöjlig att bryta sig igenom. Den orubbliga privategendomen, existensen av privathushåll, de individuella vanornas och sedernas sega uthållighet samt bristen på kollektiva samhällsformer under kapitalismen gör kvinnofrågan till en komplicerad och olöslig social knut. T.o.m de som är välvilligt stämda till kvinnorna är ur stånd att lösa den så länge kapitalets makt härskar. /…/ Vilka är de vägar som för kvinnan inte till hennes formella och yttre, utan till hennes verkliga, levande frigörelse?”

Orden privategendom, privathushåll, bristen på kollektiva samhällsformer är ord som sticker ut. Vi lever i ett hermetiskt slutet samhälle där vi förväntas respektera privatliv och inte lägga oss i.

På Instagramkontot Huskurage ges råd om vad man ska göra om man misstänker att våld förekommer hos grannar. Knacka på, ställa frågor, prata med andra grannar, ringa polisen.

För några år sedan bodde jag och min familj vägg i vägg med ett äldre par där det var uppenbart att kvinnan blev slagen. Vi var nyinflyttade och när jag och min dåvarande partner pratade med grannarna blev det lika uppenbart att det pågått under en lång tid.

När jag träffade kvinnan så uppmärksammade jag blåmärken på halsen och frågade hur hon mådde, om jag kunde hjälpa henne, varpå hon flydde. Det här var ett par i dryga 70-årsåldern. Några dagar senare ringde parets dotter till mig och sa att pappan var snäll, mamman sjuk och att jag skulle hålla mig borta. Jag ringde kvinnojouren som tyckte det var bra att jag engagerade mig, och hänvisade mig till socialtjänsten. Jag ringde socialtjänsten som tyckte det var bra att jag engagerade mig, men eftersom inga barn var drabbade så kunde de inget göra och hänvisade till polisen. Jag har noll förtroende för polisen, men de kom dit vid ett tillfälle vilket endast resulterade i att våldet stegrades. Det var till slut som om vi bara väntade på att det skulle avta, eller att mannen äntligen skulle dö. Huskurage fokuserar barnfamiljen i sina inlägg. Vilket signalerar att den ensamma kvinnan ska klara av att bli fri på egen hand.

Jag har aldrig upplevt fysiskt våld i en relation men i konflikter där mannen vänt sig bort har jag när jag var yngre känt mig så osynliggjord, desperat och dålig att jag slagit mig själv. I en relation behövde mannen alltid säga något taskigt — om mitt utseende, mitt skrivande — vid tillfällen då jag kände mig glad och stark. Kommentarer som fick mig ur balans, och bekräftade min känsla av värdelöshet. Jag har varit i otaliga relationer/situationer där mannen tar över, fokuserar på sig själv och sina behov. Och det värsta är ju att det tillhör vanligheten. Vi kvinnor, icke-män, har tusen och åter tusen erfarenheter och minnen av den här typen av förtryck och skadegörelser. Vilket går helt i linje med vad som hände Josefin Nilsson. En stark, smart, känslig kvinna som bryts ner fullständigt av patriarkal manipulation och den privata, isolerade, tvåsamheten. Där insynsskydd är allt, och där mannen dessutom skyddas av ett finare kulturetablissemang — och av rättsväsendet.

Jag slår upp några sidor i Mona Eliassons Mäns våld mot kvinnor som påminner: ”Många bedömare hävdar att svensk jämställdhet når så långt som den gagnar män”. ”Mannens rättssäkerhet i många fall viktigare än skyddet av kvinnor”. ”Mäns rättighet till sex”. ”Kvinnors vrede måste döljas”. ”Kvinnor har historiskt sett räknats som mannens ägodel.” Det räcker inte med att skrika slagord och bära kränkande erfarenheter som dolda, äckliga sår i en kropp som går sönder av sorg och ilska.

Kampanjen #Metoo åstadkom mycket, men strukturerna består och har på sina håll stärkts (patriarkatets självbevarelsedrift). Kollektivet saknas och den heteronormativa tvåsamheten är alltjämt idealet. Kvinnor ska vara späda och spröda, männen stora och starka.

Vi fortsätter tjäna kapitalismen och hoppas att patriarkatet ska självdö, precis som misshandlaren på andra sidan väggen. Vi kvinnor, icke-män, gråter när vi ser dokumentären om Josefin Nilsson, hennes smärta är vår, men mannen som dödade henne står fortfarande på upplysta scener.

I Stjärnorna på slottet undvek han ämnet ”förhållanden” med motivet att han inte vill framstå som en rättshaverist, men började gråta när han tänkte på allt som han gått igenom.

I en intervju säger han att han, på fyllan, ägnat sig åt olika surrealistiska handlingar. Reportern skriver att han mixat ”ett offentligt krogliv med ett lugnare familjeliv” (bland annat då med Josefin Nilsson). ”För att orka fixa tjejer så måste jag droga”. Det här är fortfarande en påtagligt existerande mansform. Den narcissistiskt vältrande som gråter en skvätt för att visa att han har känslor och sen kastar sin partner — fysiskt eller psykiskt — i väggen för att visa sin makt. Han är en produkt av treenigheten kapitalism-patriarkat-fascism. Så länge han får applåder, så applåderar vi också det fortsatta våldet mot kvinnor. Vi kan inte med ena handen tända ljus för Josefin, och med den andra smeka mäns egon.

ANNA JÖRGENSDOTTER
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen