OMSTÄLLNING. “Hur långt sträcker sig ens solidariska tänkande och agerande vid toalettpappersbrist, sinande handspritsreserver och inskränkning i att besöka sommarstugan?” undrar Erik Cardelús.
Syrendoft, solsken och skir grönska. Några djupa andetag och en hämtkaffe i handen. På vägen tillbaka till arbetsplatsen ljuder Tomas Tranströmers poesi i mitt inre: ”Man har sett så mycket. / Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist.” (ur “Sommarslätt”)
Vägen kantas av en blomstrande och grönskande skönhet som jag knappt lagt märke till, inte förrän nu. Grumlad är blicken av de senaste månadernas frånvaro och förlust. Av inskränkt frihet att vistas tillsammans, att inte kunna röra sig fritt, utan oro och fruktan. Inte öppna famnen för en kram, inte förenas i medmänsklig värme. Istället en bevakad distans, en kapad direkthet och stympad spontanitet. En tid som framkallat frågor:
Hur långt sträcker sig ens solidariska tänkande och agerande vid toalettpappersbrist, sinande handspritsreserver och inskränkning i att besöka sommarstugan? Eller inför ivern att delta i supermysiga, superviktiga eller superunika event? Event som riskerar att bidra till smittspridning, lidande, vårdbelastning och död.
En tilltro som måste uppdateras. Men en tilltro som är ett grundvillkor i existensen, från vaggan till graven.
Aldrig någonsin i närtid har ansvarsläget varit så skarpt. Och tillkortakommandena så många. Det har talats om ”fredsskador”, att det i landet saknats bred förmåga att tänka i termer av storskaliga och systemiska kollapser, konflikter och katastrofer. Att många är sig själva nog, för att tala med Peer Gynt, och att vi fastnat i en narcissistisk och marknadiserad kultur, där det som gäller är jaget och nuet, den eviga ungdomen och framgången. Extra allt och just in time hela vägen in kaklet. I sådan kultur rankas varken ålderdom eller beredskapslager så speciellt högt, eftersom de stör tanken på det snabba och osårbara fortskridandet och tillväxten.
Här aktualiseras också avståndet mellan flocken och främlingen, mellan det tvingande ansvaret och suget efter obekymrad frihet. Ett krocktest för vår unikt svenska tilltro, en tilltro som påståtts vara enögd, självgod och exkluderande. En tilltro som inte fungerat för alla eller inom alla sektorer i samhället. En tilltro som måste uppdateras. Men en tilltro som är ett grundvillkor i existensen, från vaggan till graven. Eller för att koppla in Tranströmer:
“Så mycket vi måste lita på för att leva våra dagliga liv utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tystnadslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.” (ur “Schubertiana”)
Paradoxalt nog har denna enorma skörhet och sårbarhet blottlagts av ett mikroskopiskt virus, en ansiktslös och avsiktslös fiende. Ett virus inför vilket det saknats tillräcklig beredskap i vårt annars så välorganiserade land.
Kommande smittvågor och pandemier, massarbetslöshet med påföljande sociopolitisk oro och ett mullrande klimathot – det finns onekligen mycket att oroa sig för. Men oro löser inget. Lika lite som ett kommande vaccin, ett enstaka ekonomiskt stödprogram eller en klimatsmart åtgärd gör det. Så varken lappa och laga eller business as usual tar oss ur skruvstädet. Bara en bred omställning, där alltifrån upprustad äldrevård till gröna jobb står i fokus.
Men omställningen ligger i allas våra händer, i stort och smått. I insikten om att det inte finns några superteknologier, snabbspår eller smitvägar till en bättre värld, varken nu eller i framtiden. Eller för att återvända en sista gång till Tranströmer innan sommaren tar vid: ”Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla.” (ur Den halvfärdiga himlen)
info@opulens.se
