OMÄNSKLIGHET. “Jag chattar med en på förvaret, de måste ut skriver han. Hans vän finns med bland de som ska deporteras, kanske han också.” På tisdag, den 15 december, planeras en massdeportation från Sverige till Afghanistan men amnesti är det enda rimliga skriver Anna Sanvaresa.
Podden Working Class History har en miniserie som handlar om motståndet mot Vietnamkriget. Kopplat till dessa avsnitt tittar jag på filmen om Sara Lidman som går på SVT Play. Hon demonstrerade och skrev texter mot ockupationen och det vansinniga kriget, där drygt 50 000 unga amerikaner dog och 1-2 miljoner vietnameser.
I podden säger en kvinna, och får bifall av Sara, att ett krig inte slutar med kriget. Det pågår i generationer efteråt. Med både fysiska och psykiska konsekvenser. Inte minst för barnen. Sara upprörs över barn som skadas av minor i skogen. Kvinnan på podden, aktiv i motståndet, pratar om att barnen, bortsett från fruktansvärda skador och deformationer (inte minst orsakade av USA:s Agent Orange), också erfor att växa upp med föräldrar med posttraumatiskt stressyndrom, oförmögna att ta hand om sina barn.
I krig tänks det kortsiktigt. Men krig startas av människor med agendor, ideologier. Det kan vara kommunisthat, rasism. Pengar är alltid inblandade. Offer görs för att bevara något som anses stå högre än enskilda människors liv och säkerhet. Människor ses som mindre värda. Det behövs inte dras så långt som in i Tredje riket, men om det är en slutstation, så existerar många stationer på vägen – stationer som även en så kallad demokrati som Sverige uppehåller sig på.
I det demokratiska Sverige finns ingen tydlig information kring deportationerna.
I Gävle finns ett förvar: ett fängelse för människor som inte gjort något annat än önskat och försökt få stanna här, men som inte fått papper på att de är välkomna. På förvaret sitter många unga afghaner. Som byggt upp sina liv här. Flera har fått nya familjer. Sammanhang där de känner sig hemma, ändå hävdar svensk regering att de är på fel plats.
Nyligen gick Centerpartiet ut och sa att de inte skulle rösta för den utökade gymnasielagen: den snåla förändring som ändå kan rädda liv. Det är ändå inte så länge sedan jag hörde Annie Lööf uppröras över Mattias Karlssons rasistiska utspel i en tv-debatt. Snabbt vänds kappor. Fascism är att se andra människor som mindre värda, inte lika mänskliga. Jag tänker på Vipeholmsanstaltens gradering av de intagna från 1-6, där ettorna inte sågs som värda att leva.
En ny massdeportation planeras den 15 december. Någon deal har gjorts med polisen i Afghanistan, det ska “vara lugnt” trots corona etc. att “släppa in dem”. Mitt i julbestyren: kontinuerliga nyheter om våld och död i Afghanistan. Kvinnan på podden tar upp Afghanistan, hon kan inte förstå att inte motståndet mot att skicka människor dit liknar motståndet mot kriget i Vietnam.
I det demokratiska Sverige finns ingen tydlig information kring deportationerna. Människor ska smygas ut. Kontaktpersoner, goda män, de nya familjerna, kan plötsligt få veta att den person de hjälpt och värnar om är på väg – från en möjlig till en omöjlig situation. Hur kan det få fungera så i en rättsstat? Gäller demokratiska mänskliga rättigheter bara de som i vår tid sluppit kämpa för att ta del av dem? Tortyren i att inte veta: det kan hända när som helst, jag kan ingenting göra, är mitt liv inget värt?
Jag tänker på Rues ord i julspecialen av serien Euphoria, att hon inte orkar existera i den här världen för: “den är jävligt ful och ingen verkar ha något emot det. Alla försöker få alla andra att inte verka mänskliga.” I en tid och tillvaro som redan är förbannat svår är empatisk förmåga, solidaritet, omsorg, det enda som kan rädda oss. Amnesti är det enda rimliga, men svensk regerings honnörsord är hårdare tag, inte omhändertagande. Med en sådan SD-agenda står vi alla på skakig grund.
Jag chattar med en på förvaret, de måste ut skriver han, hans vän finns med bland de som ska deporteras, kanske han också. Desperationen och skräcken i honom. Maktlösheten i oss båda. Hur kan någon sätta sig över den? Sara Lidman skrev om barnen i Vietnam: ”De måste betraktas som mänsklighetens barn.” Hon skrev också att det vi beslutar idag får stora konsekvenser på vår framtida värld. Vi har ingen rätt att bestämma om andras framtid om vi inget förstår om människokärlek.
anna.sanvaresa@opulens.se
